Almedalsveckan
När Socialdemokraten Olof Palme sommaren 1968 för första gången höll tal från ett lastbilsflak i Visbys Almedalen så anade nog ingen att denna plats skulle bli en av våra livaktigaste politiska institutioner. I början av sommaren arrangeras där sedan dess årligen det som senare fick namnet ”politikerveckan”. De första åren var det bara Palme, men sedan fick han sällskap av andra partiledare och efter drygt två decennier deltog samtliga partier. Numera är det en självklarhet att alla partiledare för riksdagens partier håller tal och frågas ut i nyhetsmedierna. Med tiden har Almedalen utvecklats till en mötesplats för en lång rad samhällsaktörer. Här hålls seminarier med PR-byråer, kunskaps- och intresseorganisationer och här minglar politiker, journalister och allmänhet under mer eller mindre avslappnade former. Under 2023 arrangerades mer än 2 100 evenemang, över 10 000 åskådare kom och lyssnade på partiledartalen, och sammantaget hade politikerveckan enligt arrangörerna mellan 64 – 96 000 deltagare under de fem evenemangsdagarna. Hur många glas rosévin som serverats framgår inte.
I centrum för Almedalsveckans olika evenemang är partiledartalet som direktsänds i radio och tv och kommenteras av politiska journalister. Här framträder politikern lite mer avslappnad än vanligt – det är ju trots allt sommar – och får chansen att tala till sina partianhängare i publiken, och indirekt till allmänheten via medierna. Talen brukar vara mellan en halvtimme och fyrtio minuter långa. Till innehållet och formen är de vanligen märkligt traditionsbundna: till stor del en genomgång av det som talarna ser som partiets för dagen viktigaste sakpolitiska frågor. Ofta brukar de ta tillfället att brodera ut sin ideologiska grundsyn, och på så sätt ingår i dessa tal mer av värderingsfrågor än i andra sammanhang. I brist på stora politiska nyheter kan partiledarna ta tillfället i akt och profilera sig på dessa mer mjuka områden. Talen kan också användas som testballonger, när partiledaren prövar en inte helt färdig idé, eller vrider till retoriken i en lite mer tillspetsad form för att se om den flyger.
Svenska tal har i skrivande stund samlat tal från 2004 och framåt. Dessa tal ger en sorts temperaturmätare på den samtida politiska debatten, liksom en provkarta på aktuella sak- och värderingsfrågor. Den ena sommaren vill alla partiledare manifestera sin svenskhet och talar om svenska värderingar, en annan kan de manifestera frågor om jämlikhet, rättvisa eller antirasism. Talen utgör också en historik över uppmärksammade politiska utspel: som när KD:s Göran Hägglund lanserade förslaget att ta bort fastighetsskatten (2006), eller när han introducerade det sedermera omtalade populistiska uttrycket ”verklighetens folk” (2009). 2010 eldade Gudrun Schyman upp 100 000 kr för att skapa uppmärksamhet åt Feministiskt initiativ, som hon vid tiden var partiledare för – det fick ersätta partiledartalet, eftersom partiet inte hade plats i riksdagen gavs hon inte det utrymmet. 2013 lovade Stefan Löfven Europas lägsta arbetslöshet 2020, och samma år lovar Fredrik Reinfeldt isolering av SD efter nästa val. Många är dessa hårt spända målsättningar och röda linjer som dragits upp. På senare tid har de ideologiskt tillspetsade förlagen varit en metod för många politiker att förtydliga sin politik och få uppmärksamhet, som när Ebba Busch Thor 2015 kräver att Sverige ska sätta in JAS-plan mot IS och lagstifta om nytt landsförräderibrott.
Almedalsveckan (vars värd är Region Gotland) kallar sig själv ”en av världens viktigaste demokratiska mötesplatser”, och arrangemanget har länge också varit en framgångssaga med fler och fler seminarier och deltagare, och allt mer exponering i media. Samtidigt har man kunnat notera vissa motrörelser. Vid mitten av 2010-talet kritiserades Almedalen allt oftare för att ha blivit för stort och dyrt. Stora företag och organisationer fick allt större utrymme, och på de mindre ideella aktörernas bekostnad menade många. Som ett billigare alternativ, symboliskt situerad mitt i ett så kallad utsatt område, startades Järvaveckan 2016, ett slags alternativt Almedalen. 2017 avstod Stefan Löfven från att medverka, till synes som demonstration mot att politikerveckan på Gotland alltmer framstått som en plats för den politiska eliten. Löfven ville istället träffa folk ”som kanske aldrig skulle besöka en politikervecka”. Även detta år (2024) blandas förväntan med kritik – som att allmänheten och ideella aktörer får allt svårare att betala de upptrissade boendekostnaderna.
Ändå har Almedalsveckan visat sig vara en seglivad politisk institution som fortfarande skapar nyheter och exponering för partierna. Denna typ av politisk festival är också möjligen en framgångsrik svensk export. I de nordiska grannländerna har med tiden ett slags kusiner till politikerveckan kommit till, som Folkemödet på Bornholm (2011–) eller Arendalsuka (2012–). Liknande festivaler, med syftet att fungera som en mötesplats för politiker, intresseorganisationer och allmänhet, har också startats upp i en lång rad andra europeiska länder.
I detta temarum finner du Svenska tals samling av partiledartalen (eller snarare 40 av dem) och här får du möjlighet att själv utforska vilka frågor som varit aktuella olika år. Om du inte finner talet som du söker efter, skriv in namn på partiledare i sökfältet.
Jon Viklund
2024-06-24
I centrum för Almedalsveckans olika evenemang är partiledartalet som direktsänds i radio och tv och kommenteras av politiska journalister. Här framträder politikern lite mer avslappnad än vanligt – det är ju trots allt sommar – och får chansen att tala till sina partianhängare i publiken, och indirekt till allmänheten via medierna. Talen brukar vara mellan en halvtimme och fyrtio minuter långa. Till innehållet och formen är de vanligen märkligt traditionsbundna: till stor del en genomgång av det som talarna ser som partiets för dagen viktigaste sakpolitiska frågor. Ofta brukar de ta tillfället att brodera ut sin ideologiska grundsyn, och på så sätt ingår i dessa tal mer av värderingsfrågor än i andra sammanhang. I brist på stora politiska nyheter kan partiledarna ta tillfället i akt och profilera sig på dessa mer mjuka områden. Talen kan också användas som testballonger, när partiledaren prövar en inte helt färdig idé, eller vrider till retoriken i en lite mer tillspetsad form för att se om den flyger.
Svenska tal har i skrivande stund samlat tal från 2004 och framåt. Dessa tal ger en sorts temperaturmätare på den samtida politiska debatten, liksom en provkarta på aktuella sak- och värderingsfrågor. Den ena sommaren vill alla partiledare manifestera sin svenskhet och talar om svenska värderingar, en annan kan de manifestera frågor om jämlikhet, rättvisa eller antirasism. Talen utgör också en historik över uppmärksammade politiska utspel: som när KD:s Göran Hägglund lanserade förslaget att ta bort fastighetsskatten (2006), eller när han introducerade det sedermera omtalade populistiska uttrycket ”verklighetens folk” (2009). 2010 eldade Gudrun Schyman upp 100 000 kr för att skapa uppmärksamhet åt Feministiskt initiativ, som hon vid tiden var partiledare för – det fick ersätta partiledartalet, eftersom partiet inte hade plats i riksdagen gavs hon inte det utrymmet. 2013 lovade Stefan Löfven Europas lägsta arbetslöshet 2020, och samma år lovar Fredrik Reinfeldt isolering av SD efter nästa val. Många är dessa hårt spända målsättningar och röda linjer som dragits upp. På senare tid har de ideologiskt tillspetsade förlagen varit en metod för många politiker att förtydliga sin politik och få uppmärksamhet, som när Ebba Busch Thor 2015 kräver att Sverige ska sätta in JAS-plan mot IS och lagstifta om nytt landsförräderibrott.
Almedalsveckan (vars värd är Region Gotland) kallar sig själv ”en av världens viktigaste demokratiska mötesplatser”, och arrangemanget har länge också varit en framgångssaga med fler och fler seminarier och deltagare, och allt mer exponering i media. Samtidigt har man kunnat notera vissa motrörelser. Vid mitten av 2010-talet kritiserades Almedalen allt oftare för att ha blivit för stort och dyrt. Stora företag och organisationer fick allt större utrymme, och på de mindre ideella aktörernas bekostnad menade många. Som ett billigare alternativ, symboliskt situerad mitt i ett så kallad utsatt område, startades Järvaveckan 2016, ett slags alternativt Almedalen. 2017 avstod Stefan Löfven från att medverka, till synes som demonstration mot att politikerveckan på Gotland alltmer framstått som en plats för den politiska eliten. Löfven ville istället träffa folk ”som kanske aldrig skulle besöka en politikervecka”. Även detta år (2024) blandas förväntan med kritik – som att allmänheten och ideella aktörer får allt svårare att betala de upptrissade boendekostnaderna.
Ändå har Almedalsveckan visat sig vara en seglivad politisk institution som fortfarande skapar nyheter och exponering för partierna. Denna typ av politisk festival är också möjligen en framgångsrik svensk export. I de nordiska grannländerna har med tiden ett slags kusiner till politikerveckan kommit till, som Folkemödet på Bornholm (2011–) eller Arendalsuka (2012–). Liknande festivaler, med syftet att fungera som en mötesplats för politiker, intresseorganisationer och allmänhet, har också startats upp i en lång rad andra europeiska länder.
I detta temarum finner du Svenska tals samling av partiledartalen (eller snarare 40 av dem) och här får du möjlighet att själv utforska vilka frågor som varit aktuella olika år. Om du inte finner talet som du söker efter, skriv in namn på partiledare i sökfältet.
Jon Viklund
2024-06-24