Kära Sverige. Jag tror på dig.
Det blåser hårda vindar i vår värld just nu. Orosmoln tornar på himlen och världens politiska kontinentalplattor rör sig som vid en jordbävning.
Det är kallt. Det är mörkt. Det är skakigt.
Med mer än tre år av fullskaligt krig i Ukraina.
Med krig och svält i Sudan – där nästan 25 miljoner människor är i riskzonen.
En utdragen konflikt mellan Hamas och Israel där civila nu drabbas hårt.
Och krig mellan Israel och Iran.
Och när vår transatlantiske vän USA har blivit oförutsägbar.
Då saknas stillheten. Då skakas stabiliteten.
Vår värld mår inte så bra just nu.
Men mitt i allt detta elände så vill jag säga till mina barn. Till Sveriges alla unga. Ge inte upp. Det går att tro på Sverige. Även i en stormig värld finns det hopp. Det är inte tomma ord. Det är inte önsketänkande. Med det kräver politiska beslut. Sverige kan välja en annan väg.
Men för att kunna agera annorlunda framåt så behöver vi förstå det politiska ledarskap som ledde oss hit.
Göran Perssons regering skrev i propositionen ”Vårt framtida försvar” från år 2004 att försvarets utveckling krävde”en omfattande avveckling av materiel och personal”.
Så i den rödgröna röran försvann förband efter förband. Gamla P18 här på Gotland var ett av många regementen som lades ner.
Och i stället för försvar av landet erbjöds det svenska folket ett friår.
Den här reformen blottade det synsätt som knappt ett decennium senare formulerades med de famösa orden: Försvaret är ett särintresse.
Tänk om vi valt en annan väg då…
Men nu väljer vi en annan väg.
Nu rustar vi försvaret starkt igen.
Med beslutet på Nato-toppmötet i onsdags kommer vi lägga 5% av BNP på försvaret av vårt land. Det är den mest systemövergripande upprustningen sedan totalförsvaret infördes.
Och det behövs.
Försvaret av Sveriges gränser är statens kärnuppgift. Försvaret av Sverige det skyddar vår frihet och demokrati. Försvaret av Sverige är ett värn för människovärdet.
Detta är inte valbart. Det är vår skyldighet. Vi tror på Sverige och Sverige är värt att försvara!
Vi skulle kunna göra samma tankeexempel när det gäller energipolitiken. Var hade vi varit om vi hade valt en annan väg?
Den 10 juni 1997 antog riksdagen lagen om kärnkraftens avveckling.
Beslutet att stänga Barsebäck togs utan att veta hur det skulle gå till i praktiken.
Utan att veta vilka samhällsekonomiska kostnader det skulle medföra.
Men nu väljer Sverige en annan väg för energiförsörjningen. Vi åtgärdar tidigare misstag. Öresundsverket som stängdes 2017 är återstartat. Vi stärker och framtidssäkrar Sveriges energiförsörjning med miljardinvesteringar i elnät och fossilfri energi. Och jag hoppas att vi kan göra upp om både vindkraft och kärnkraft för framtiden.
Svenska familjer. Ni ska kunna räkna med humana el-priser. Svenska företag. Ni ska kunna lita på att el-försörjningen håller. Det svenska el-nätet ska ha kraft så det räcker. Och blir över.
Låt mig nämna ett tredje område.
Det här går tillbaka till Olof Palmes dagar. Hans regering skrev år 1975 att invandrarna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.
Det här fick följder som vi fortfarande kämpar med. Kombinationen av inte ha några grundvärderingar som krävdes av dem som kom till Sverige och därtill en miljon nyanlända på 20 år har skapat nya samhällsproblem.
Nu möts invandrade i Sverige av samma förtryckande värderingar de en gång flydde sitt hemland för. Fast nu i Sverige.
För hundratusentals unga människor är den svenska vardagen hederskrav. Ingen frihet. Men förbjuden kärlek och total kontroll.
Tänk om vi inte hade sett integrationen som valbar. Tänk om vi istället hade vågat tala om vad som krävs för att uppnå verklig integration. Tänk om vi – som Alf Svensson påpekade 1989 – hade vågat ställa etiska krav på invandrare.
Nu väljer Sverige en annan väg.
Nu står migrationen i relation till vad vi faktiskt klarar av. Sverige har nu den lägsta asylrelaterade invandringen sedan 1985. Det handlar om värdigt mottagande för att kunna fortsätta hjälpa nödställda även i framtiden.
Nu har vi börjat med integration från dag ett. Det svenska medborgarskapet uppvärderas med krav som gör oss lika delaktiga och förenar en nation i oroliga tider. Så tar vi ansvar. Det är inte alltid den lätta vägen. Men det är den rätta vägen.
Allt det här kommer göra skillnad.
Men det är förändringar som inte sker i en handvändning. Det är rejäla reformer som tar tid att genomföra.
Men vi tar hand om vårt hem. Vi tar hand om vårt land. Från Gotlands raukar till Bohus klippor. Från Ales stenar till norra Lappland. Över allt väljer vi en ny väg. För vi tror på Sverige!
Sveriges regering genomför stora paradigmskiften. Modiga. Nödvändiga skiften.
Jag är stolt över att få vara en del av det här laget under ledning av Ulf Kristersson tillsammans med Jimmie Åkesson, Johan Persson och från och med i tisdags Simona Mohamsson. Tidöpartierna är överens om en tydlig reformagenda på flera områden. Och det är en styrka.
Men tänk om det hade funnits samma reformglädje när det kommer till vården.
Tänk om vi även skulle välja en annan väg för sjukvården.
För Sverige har idag 21 regionala vårdapparater istället för ett sjukvårdssystem.
Och de fungerar olika.
Låt mig ge ett exempel.
Enligt svensk lag har vi något som kallas för vårdgarantin. Det betyder att en människa som står utan behandling efter 90 dagar har väntat olagligt länge på vård.
I Region Jönköping är det åtta procent som väntar för länge på vård. Det är inte bra. Men i grannregionen Östergötland är det 52 procent.
Det är helt orimligt att ditt postnummer ska avgöra när du ska få vård. Jag menar – det borde ju alla vara överens om.
Men Socialdemokraterna, Moderaterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet, Miljöpartiet och Liberalerna klargjorde i början av månaden att de vill behålla de 21 vårdapparaterna.
Här sätter man partiet före patienterna.
Här bryr man sig mer om regionpolitiker än vårdpersonal som sliter. Här låter man politiskt fastlåsta positioner hålla människor fångna i förtvivlan och väntan.
Det är faktiskt helt sjukt.
Sverige behöver en vård som ger till var och en efter behov. Och inte efter var och en av regionernas förmåga. En vård som är rättvis. En vård som är jämlik.
En vård som är som starkast när du är som svagast. Låt oss tro mer om Vårdsverige. Låt oss välja en annan väg för vården.
Har ni tänkt på att tjugoens ansvar lätt blir ingens ansvar. Och det får smärtsamma följder.
Ta exempelvis vad som händer i Region Västernorrland. Sjukhuset i Sollefteå har stor betydelse för människor på plats och för svensk beredskap. Ändå nedmonteras sjukhuset av regionala politiker.
Ett annat exempel är från Region Kronoberg. I Ljungby läggs intensivvårdsplatser ned. Det är ytterligare ett beslut som fråntar människor vårdmöjligheter och försämrar Sveriges beredskapsförmåga.
Ett tredje exempel är hur rödgröna politiker i Region Stockholm snabbt har avvecklat en betydande del av ätstörningsvården. Det sker samtidigt som samtalen om ätstörningar till Bris har ökat med 395 procent sedan 2016.
Kort sagt. Som vi nu har det – tas ingen hänsyn till det nationella patientbehovet. Och jag vill inte höra om 20 år: Varför såg ni det inte komma.
Varför gjorde ni inget?!
Därför föreslår Kristdemokraterna en stopplag så att ingen region kan stänga vård som är nationellt nödvändig för en garanterad vårdnivå eller som behövs av beredskapsskäl.
Alla vet att Kristdemokraterna vill ha ett statligt ansvar för vården.
Men det blir ju något av ett hyckleri när andra partier talar om reformer inom andra områden utifrån att vi har lärt oss av tidigare misstag inom migrationspolitiken och integrationspolitiken och samtidigt blundar inför reformbehovet av vården.
Jag undrar ibland om Sverige har drabbats av reform-fobi i välfärden?
Men ni vet väl hur man övervinner fobier? Genom att konfrontera det man är rädd för. Som i Sällskapsresan, ni minns? ”Jag kan reformera. Jag är inte rädd.”
Och sanningen är att det går att reformera sjukvården. Danmark, Norge och USA är alla exempel på att det går.
Inget system kommer någonsin bli perfekt. Men om rädslan för att misslyckas är starkare än viljan att lyckas, då kommer man aldrig ens våga ta första steget.
Sveriges största vårdreform finns inte i historieböckerna. Den finns i framtiden. Kristdemokraterna lider inte av reformfobi. Vi kommer att fortsätta kämpa för en modern, effektiv sjukvård som ges när den behövs och där den behövs.
Det faller sig naturligt för en kristdemokrat att tänka i generationer. När man ser barnen och ser till barnens behov blir perspektivet längre än en mandatperiod.
Så tänk om Sverige kunde välja en annan väg för våra barn.
Bris tog emot mer än 64 000 stödsamtal förra året. 64 000 rop på hjälp.
Det finnas många bakomliggande orsaker. Men när 6 av 10 tjejer i årskurs sju har hittat ”nya fel” på sina kroppar via sociala medier. Då finns det en tydlig bov i dramat. Det är den här.
Svenska 13–16-åringar sitter i snitt 6,5 timmar om dagen vid skärmar. Alltså utanför skolan.
Skärmarna håller barn vakna om natten och stillasittande om dagen. Barn har hundratals följare men ingen att prata med. Barn scrollar sig fram bland barnförbjudet innehåll.
Våld. Desinformation. Övergrepp. Utpressning. Det finns mycket som skrämmer. Men också som lockar med möjligheter. Mörka forum där barn rekryteras till brott. Ja även till mord.
Men vi kan välja en annan väg. Där vi bryr oss mer om ögonkontakt än WiFikontakt. Där din närvaro betyder mer än mina notiser. Där jag ger villkorslös kärlek och inte villkorade likes. Barnen ser oss. Det är dags att vi börjar se barnen!
Jag vet att vi brottas med det här varje dag. Bråk om skärmtid har blivit vår tids vanligaste vardagskonflikt.
Så det här är inte ord för att skuldbelägga. Det är ord för att ingjuta mod.
Mammor och pappor behövs. Hur långt ifrån perfekta vi än är.
Kristdemokraterna lämnar inte föräldrar ensamma i kampen mot beroendeframkallande appar.
Vi tar parti för familjen. Vi tar striden mot sociala medier- och techjättar. Mot de bolag som tjänar grova pengar på detta grepp som de lyckats ta kring oss och våra barn.
Så länge sociala medier ser ut som idag behöver vi höja åldersgränsen till 15 år.
Och vi behöver en åldersverifiering som gör att gränsen kan upprätthållas.
Kristdemokraterna står sida vid sida med varje familj och förälder. Om vi släcker skärmarna så blir livet ljusare för våra barn och unga. En barndom i frihet behöver gränser online – nu skärmar vi av.
Vänner.
Det är nu tionde gången jag har förmånen att få tala under Almedalsveckan. Jag tänkte därför ta mig friheten att tala om något jag haft ögonen på en längre tid.
Något som bekymrar mig.
Jag tror att Sverige är i behov av att prata om positiva mansideal.
Svensk debatt har i årtionden utgått från mannen som ett problem. Det har lett oss fel.
Först hamnade vi i ett sorts könskrig. Sedan i en sorts könlöshet.
Vi har en generation kvinnor och män som vuxit upp till tonerna av vänsterfeminism. Budskapet har basunerats ut överallt. Jämställdhet kan bara uppnås genom att förgöra den destruktiva mansnormen.
Genom teorier som könsmaktsordningen ställdes män mot kvinnor. Och de här tankarna stannade inte på kultursidorna. De letade sig in i lärosäten. De förvandlades till en policy som samtliga myndigheter, varenda kulturarbetare och alla föreningar som söker offentliga medel, måste förhålla sig till.
Det blev en överideologi.
Låt mig citera Gudrun Schyman:
"…det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.
Den gamla vänsterledaren Schyman har följts av likasinnade lärjungar som inte dragit sig för att klargöra sina problem med mannen.
En av Sveriges ledande feminister sa att ”män är djur” och senare försökte ursäkta sig med att hon borde ha sagt att ”män är värre än djur”.
Eller kulturskribenten Elina Pahnke när hon hävde ur sig.
"Mäns makt är inte en abstraktion – den är konkret, och den krossar liv."
Vad har de här mäktiga rösterna bidragit till?
Vad blir det för samhälle när pojkar växer upp med budskapet att de genom att vara män krossar liv? När de får höra att deras kön gör dem till ett problem.
Det är dags att en gång för alla göra upp med dem som oförblommat skuldbelägger pojkar. Det är dags att hejda dem som hetsar kvinnor mot män. Det är dags att stanna dem som driver könskriget framåt. För fiendeskapet är inte biologiskt. Det är bara ideologiskt. Och det är teorier som vi som lever i verkligheten klarar oss utan.
Vi ser hur pojkar redan i skolan underpresterar. Bland svenska 15-åringar ligger pojkar ett skolår efter flickor när det gäller läsförståelse. Ett helt skolår efter.
Unga män har över 50 procent högre arbetslöshet än jämnåriga kvinnor.
Två av tre som begick självmord under 2023 var män. Och sju av tio som dog av dödligt våld förra året var män. Samtidigt är män överrepresenterade bland brottsoffren.
Frånvaron av en välkomnande tillhörighet har skapat ensamhet.
Nu söker många unga män efter gemenskap och svar. I Flashbacks trådar. I porrens förnedring. I evig gameing.
De söker mening. Men vilseleds av algoritmer.
De söker brödraskap. Men möter manipulation.
Och i bristen på goda manliga förebilder – kliver farliga fram.
För det skapades ett slags tomrum mellan ett förtryckande patriarkat och woke.
Patriarkatet avkrävde mannen tyst kontroll men gav honom makt. Woke-eran kom med skuld men lämnade mannen maktlös med skam.
Detta är vad som händer när dåliga normer ersätts med tomhet. Kravet på normlöshet har gett vilsenhet.
Men jag accepterar inte att priset för min dotters frihet ska betalas med min sons framtid. Syster ska inte ställas mot broder. Jämställdhet uppnås inte genom att kvinnan ställer sig på mannen. Så låt oss välja en annan väg.
Har då jämställdhetssträvandena gått för långt?
Nej. Mitt svar är nej.
Feminismen är inte klar. Kvinnor är fortfarande i mycket högre grad sjukskrivna än män. Kvinnors sjukdomar är underbeforskade, underfinansierade och underdiagnostiserade. Det finns mycket kvar att göra för kvinnan.
Men min uppfattning är att män vill vara goda förebilder. Och pojkar vill växa upp till starka män. Så låt män vara män.
Jag ser en man som är stark för att han bär ansvar.
En man som mellan jobbets slit och hemmets fix lämnar och hämtar ungar. Så visar han sin kärlek. Ibland med meningar ofta med gärningar.
Han behöver inte be om ursäkt för sig själv.
Vi måste bort från skulden och skammen. Han får höra sitt värde. Han ser att han bidrar. Han vet att han är en av Sveriges söner. Vi tror på den svenska mannen.
Men för att vända utvecklingen behövs en annan väg. Vi måste se pojkarna, förstå männen – och börja tidigt. Regeringen ger därför unga pojkar chansen att lyckas bättre i skolan genom skolsociala team och en tioårig grundskola.
Vi angriper bakomliggande orsaker till varför så många pojkar dras in i kriminalitet. Det är den djupa längtan efter tillhörighet som för dem ner i den avgrund som gängen erbjuder.
Därför satsar regeringen på föräldrastöd i hela landet. Vi ger till hösten ett fritidskort som öppnar dörrar till samhörighet och skapar förutsättningar att utvecklas i fotbollslaget eller danssalen.
Det förebyggande arbetet är så viktigt. För en sprängd trappuppgång kan repareras. Men det är svårare att reparera en trasig barndom.
Och vi vet att om vi verkligen ska bygga ett samhälle där pojkar och män får en chans, då måste hela Sverige räknas – även det Sverige som länge definierats av urbaniseringen men som i själva verket är vårt hjärtland.
Vi har lagt fram en sammanhållen politik för landsbygden: med satsningar på service, vägar, gårdar och lanthandlare. För utan fungerande infrastruktur försvinner de sociala mötesplatserna – och utan livskraftiga lokalsamhällen tappar människor både sammanhang och framtidstro.
Samtidigt tar vi den psykiska ohälsan på allvar. Över fyra miljarder avsätts till psykisk hälsa och suicidprevention. Arbetet mot ensamhet trappas upp. Och en fördjupad analys av unga mäns situation genomförs – för att identifiera brister och föreslå insatser som gör verklig skillnad.
Det här är politiska åtgärder. Nog så viktiga men långt från tillräckliga.
Det Sverige behöver är en verklig attitydförändring. Erkänn skillnaderna mellan kvinnor och män – för kön är ingen social konstruktion.
Framhåll en människosyn som omfamnar både kvinnor och män – för värden förenar.
Så får vi slut på könskriget. Genom att tala väl om varandra. Så får pojkar veta att de är Sveriges söner. Så får flickor veta att de är Sveriges döttrar. Och så växer de upp med vetskapen att det finns rum för dem. Så får kommande generation bättre förutsättningar. För vi valde försoningens väg framför splittringens.
Kära Sverige, världen stormar och oron växer men jag tror på din förmåga att stå stadigt när det blåser som hårdast.
Men det förutsätter att vi väljer en annan väg. Det kräver värderingar som tänder hopp och skänker tröst. Då behövs politiker som samlar inte splittrar.
Kristdemokraterna har modet att förändra.
Vi har kraften att förnya.
Vi har förmågan att leda.
Och det börjar med att stå upp för familjen som är grunden i vårt samhälle.
För företagen som skapar jobben och tillväxten.
För fosterlandet Sverige – hon som var din från födseln eller blev din den dag då drömmen om en bättre morgondag besannades.
För vår framtid, den börjar med steg av förändring. Steg som vi tar idag.
Tryggt och kraftfullt.
För ett starkare vi. Ett tryggare hem.
Låt oss tro på Sverige.
Det blåser hårda vindar i vår värld just nu. Orosmoln tornar på himlen och världens politiska kontinentalplattor rör sig som vid en jordbävning.
Det är kallt. Det är mörkt. Det är skakigt.
Med mer än tre år av fullskaligt krig i Ukraina.
Med krig och svält i Sudan – där nästan 25 miljoner människor är i riskzonen.
En utdragen konflikt mellan Hamas och Israel där civila nu drabbas hårt.
Och krig mellan Israel och Iran.
Och när vår transatlantiske vän USA har blivit oförutsägbar.
Då saknas stillheten. Då skakas stabiliteten.
Vår värld mår inte så bra just nu.
Men mitt i allt detta elände så vill jag säga till mina barn. Till Sveriges alla unga. Ge inte upp. Det går att tro på Sverige. Även i en stormig värld finns det hopp. Det är inte tomma ord. Det är inte önsketänkande. Med det kräver politiska beslut. Sverige kan välja en annan väg.
Men för att kunna agera annorlunda framåt så behöver vi förstå det politiska ledarskap som ledde oss hit.
Göran Perssons regering skrev i propositionen ”Vårt framtida försvar” från år 2004 att försvarets utveckling krävde”en omfattande avveckling av materiel och personal”.
Så i den rödgröna röran försvann förband efter förband. Gamla P18 här på Gotland var ett av många regementen som lades ner.
Och i stället för försvar av landet erbjöds det svenska folket ett friår.
Den här reformen blottade det synsätt som knappt ett decennium senare formulerades med de famösa orden: Försvaret är ett särintresse.
Tänk om vi valt en annan väg då…
Men nu väljer vi en annan väg.
Nu rustar vi försvaret starkt igen.
Med beslutet på Nato-toppmötet i onsdags kommer vi lägga 5% av BNP på försvaret av vårt land. Det är den mest systemövergripande upprustningen sedan totalförsvaret infördes.
Och det behövs.
Försvaret av Sveriges gränser är statens kärnuppgift. Försvaret av Sverige det skyddar vår frihet och demokrati. Försvaret av Sverige är ett värn för människovärdet.
Detta är inte valbart. Det är vår skyldighet. Vi tror på Sverige och Sverige är värt att försvara!
Vi skulle kunna göra samma tankeexempel när det gäller energipolitiken. Var hade vi varit om vi hade valt en annan väg?
Den 10 juni 1997 antog riksdagen lagen om kärnkraftens avveckling.
Beslutet att stänga Barsebäck togs utan att veta hur det skulle gå till i praktiken.
Utan att veta vilka samhällsekonomiska kostnader det skulle medföra.
Men nu väljer Sverige en annan väg för energiförsörjningen. Vi åtgärdar tidigare misstag. Öresundsverket som stängdes 2017 är återstartat. Vi stärker och framtidssäkrar Sveriges energiförsörjning med miljardinvesteringar i elnät och fossilfri energi. Och jag hoppas att vi kan göra upp om både vindkraft och kärnkraft för framtiden.
Svenska familjer. Ni ska kunna räkna med humana el-priser. Svenska företag. Ni ska kunna lita på att el-försörjningen håller. Det svenska el-nätet ska ha kraft så det räcker. Och blir över.
Låt mig nämna ett tredje område.
Det här går tillbaka till Olof Palmes dagar. Hans regering skrev år 1975 att invandrarna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.
Det här fick följder som vi fortfarande kämpar med. Kombinationen av inte ha några grundvärderingar som krävdes av dem som kom till Sverige och därtill en miljon nyanlända på 20 år har skapat nya samhällsproblem.
Nu möts invandrade i Sverige av samma förtryckande värderingar de en gång flydde sitt hemland för. Fast nu i Sverige.
För hundratusentals unga människor är den svenska vardagen hederskrav. Ingen frihet. Men förbjuden kärlek och total kontroll.
Tänk om vi inte hade sett integrationen som valbar. Tänk om vi istället hade vågat tala om vad som krävs för att uppnå verklig integration. Tänk om vi – som Alf Svensson påpekade 1989 – hade vågat ställa etiska krav på invandrare.
Nu väljer Sverige en annan väg.
Nu står migrationen i relation till vad vi faktiskt klarar av. Sverige har nu den lägsta asylrelaterade invandringen sedan 1985. Det handlar om värdigt mottagande för att kunna fortsätta hjälpa nödställda även i framtiden.
Nu har vi börjat med integration från dag ett. Det svenska medborgarskapet uppvärderas med krav som gör oss lika delaktiga och förenar en nation i oroliga tider. Så tar vi ansvar. Det är inte alltid den lätta vägen. Men det är den rätta vägen.
Allt det här kommer göra skillnad.
Men det är förändringar som inte sker i en handvändning. Det är rejäla reformer som tar tid att genomföra.
Men vi tar hand om vårt hem. Vi tar hand om vårt land. Från Gotlands raukar till Bohus klippor. Från Ales stenar till norra Lappland. Över allt väljer vi en ny väg. För vi tror på Sverige!
Sveriges regering genomför stora paradigmskiften. Modiga. Nödvändiga skiften.
Jag är stolt över att få vara en del av det här laget under ledning av Ulf Kristersson tillsammans med Jimmie Åkesson, Johan Persson och från och med i tisdags Simona Mohamsson. Tidöpartierna är överens om en tydlig reformagenda på flera områden. Och det är en styrka.
Men tänk om det hade funnits samma reformglädje när det kommer till vården.
Tänk om vi även skulle välja en annan väg för sjukvården.
För Sverige har idag 21 regionala vårdapparater istället för ett sjukvårdssystem.
Och de fungerar olika.
Låt mig ge ett exempel.
Enligt svensk lag har vi något som kallas för vårdgarantin. Det betyder att en människa som står utan behandling efter 90 dagar har väntat olagligt länge på vård.
I Region Jönköping är det åtta procent som väntar för länge på vård. Det är inte bra. Men i grannregionen Östergötland är det 52 procent.
Det är helt orimligt att ditt postnummer ska avgöra när du ska få vård. Jag menar – det borde ju alla vara överens om.
Men Socialdemokraterna, Moderaterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet, Miljöpartiet och Liberalerna klargjorde i början av månaden att de vill behålla de 21 vårdapparaterna.
Här sätter man partiet före patienterna.
Här bryr man sig mer om regionpolitiker än vårdpersonal som sliter. Här låter man politiskt fastlåsta positioner hålla människor fångna i förtvivlan och väntan.
Det är faktiskt helt sjukt.
Sverige behöver en vård som ger till var och en efter behov. Och inte efter var och en av regionernas förmåga. En vård som är rättvis. En vård som är jämlik.
En vård som är som starkast när du är som svagast. Låt oss tro mer om Vårdsverige. Låt oss välja en annan väg för vården.
Har ni tänkt på att tjugoens ansvar lätt blir ingens ansvar. Och det får smärtsamma följder.
Ta exempelvis vad som händer i Region Västernorrland. Sjukhuset i Sollefteå har stor betydelse för människor på plats och för svensk beredskap. Ändå nedmonteras sjukhuset av regionala politiker.
Ett annat exempel är från Region Kronoberg. I Ljungby läggs intensivvårdsplatser ned. Det är ytterligare ett beslut som fråntar människor vårdmöjligheter och försämrar Sveriges beredskapsförmåga.
Ett tredje exempel är hur rödgröna politiker i Region Stockholm snabbt har avvecklat en betydande del av ätstörningsvården. Det sker samtidigt som samtalen om ätstörningar till Bris har ökat med 395 procent sedan 2016.
Kort sagt. Som vi nu har det – tas ingen hänsyn till det nationella patientbehovet. Och jag vill inte höra om 20 år: Varför såg ni det inte komma.
Varför gjorde ni inget?!
Därför föreslår Kristdemokraterna en stopplag så att ingen region kan stänga vård som är nationellt nödvändig för en garanterad vårdnivå eller som behövs av beredskapsskäl.
Alla vet att Kristdemokraterna vill ha ett statligt ansvar för vården.
Men det blir ju något av ett hyckleri när andra partier talar om reformer inom andra områden utifrån att vi har lärt oss av tidigare misstag inom migrationspolitiken och integrationspolitiken och samtidigt blundar inför reformbehovet av vården.
Jag undrar ibland om Sverige har drabbats av reform-fobi i välfärden?
Men ni vet väl hur man övervinner fobier? Genom att konfrontera det man är rädd för. Som i Sällskapsresan, ni minns? ”Jag kan reformera. Jag är inte rädd.”
Och sanningen är att det går att reformera sjukvården. Danmark, Norge och USA är alla exempel på att det går.
Inget system kommer någonsin bli perfekt. Men om rädslan för att misslyckas är starkare än viljan att lyckas, då kommer man aldrig ens våga ta första steget.
Sveriges största vårdreform finns inte i historieböckerna. Den finns i framtiden. Kristdemokraterna lider inte av reformfobi. Vi kommer att fortsätta kämpa för en modern, effektiv sjukvård som ges när den behövs och där den behövs.
Det faller sig naturligt för en kristdemokrat att tänka i generationer. När man ser barnen och ser till barnens behov blir perspektivet längre än en mandatperiod.
Så tänk om Sverige kunde välja en annan väg för våra barn.
Bris tog emot mer än 64 000 stödsamtal förra året. 64 000 rop på hjälp.
Det finnas många bakomliggande orsaker. Men när 6 av 10 tjejer i årskurs sju har hittat ”nya fel” på sina kroppar via sociala medier. Då finns det en tydlig bov i dramat. Det är den här.
Svenska 13–16-åringar sitter i snitt 6,5 timmar om dagen vid skärmar. Alltså utanför skolan.
Skärmarna håller barn vakna om natten och stillasittande om dagen. Barn har hundratals följare men ingen att prata med. Barn scrollar sig fram bland barnförbjudet innehåll.
Våld. Desinformation. Övergrepp. Utpressning. Det finns mycket som skrämmer. Men också som lockar med möjligheter. Mörka forum där barn rekryteras till brott. Ja även till mord.
Men vi kan välja en annan väg. Där vi bryr oss mer om ögonkontakt än WiFikontakt. Där din närvaro betyder mer än mina notiser. Där jag ger villkorslös kärlek och inte villkorade likes. Barnen ser oss. Det är dags att vi börjar se barnen!
Jag vet att vi brottas med det här varje dag. Bråk om skärmtid har blivit vår tids vanligaste vardagskonflikt.
Så det här är inte ord för att skuldbelägga. Det är ord för att ingjuta mod.
Mammor och pappor behövs. Hur långt ifrån perfekta vi än är.
Kristdemokraterna lämnar inte föräldrar ensamma i kampen mot beroendeframkallande appar.
Vi tar parti för familjen. Vi tar striden mot sociala medier- och techjättar. Mot de bolag som tjänar grova pengar på detta grepp som de lyckats ta kring oss och våra barn.
Så länge sociala medier ser ut som idag behöver vi höja åldersgränsen till 15 år.
Och vi behöver en åldersverifiering som gör att gränsen kan upprätthållas.
Kristdemokraterna står sida vid sida med varje familj och förälder. Om vi släcker skärmarna så blir livet ljusare för våra barn och unga. En barndom i frihet behöver gränser online – nu skärmar vi av.
Vänner.
Det är nu tionde gången jag har förmånen att få tala under Almedalsveckan. Jag tänkte därför ta mig friheten att tala om något jag haft ögonen på en längre tid.
Något som bekymrar mig.
Jag tror att Sverige är i behov av att prata om positiva mansideal.
Svensk debatt har i årtionden utgått från mannen som ett problem. Det har lett oss fel.
Först hamnade vi i ett sorts könskrig. Sedan i en sorts könlöshet.
Vi har en generation kvinnor och män som vuxit upp till tonerna av vänsterfeminism. Budskapet har basunerats ut överallt. Jämställdhet kan bara uppnås genom att förgöra den destruktiva mansnormen.
Genom teorier som könsmaktsordningen ställdes män mot kvinnor. Och de här tankarna stannade inte på kultursidorna. De letade sig in i lärosäten. De förvandlades till en policy som samtliga myndigheter, varenda kulturarbetare och alla föreningar som söker offentliga medel, måste förhålla sig till.
Det blev en överideologi.
Låt mig citera Gudrun Schyman:
"…det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.
Den gamla vänsterledaren Schyman har följts av likasinnade lärjungar som inte dragit sig för att klargöra sina problem med mannen.
En av Sveriges ledande feminister sa att ”män är djur” och senare försökte ursäkta sig med att hon borde ha sagt att ”män är värre än djur”.
Eller kulturskribenten Elina Pahnke när hon hävde ur sig.
"Mäns makt är inte en abstraktion – den är konkret, och den krossar liv."
Vad har de här mäktiga rösterna bidragit till?
Vad blir det för samhälle när pojkar växer upp med budskapet att de genom att vara män krossar liv? När de får höra att deras kön gör dem till ett problem.
Det är dags att en gång för alla göra upp med dem som oförblommat skuldbelägger pojkar. Det är dags att hejda dem som hetsar kvinnor mot män. Det är dags att stanna dem som driver könskriget framåt. För fiendeskapet är inte biologiskt. Det är bara ideologiskt. Och det är teorier som vi som lever i verkligheten klarar oss utan.
Vi ser hur pojkar redan i skolan underpresterar. Bland svenska 15-åringar ligger pojkar ett skolår efter flickor när det gäller läsförståelse. Ett helt skolår efter.
Unga män har över 50 procent högre arbetslöshet än jämnåriga kvinnor.
Två av tre som begick självmord under 2023 var män. Och sju av tio som dog av dödligt våld förra året var män. Samtidigt är män överrepresenterade bland brottsoffren.
Frånvaron av en välkomnande tillhörighet har skapat ensamhet.
Nu söker många unga män efter gemenskap och svar. I Flashbacks trådar. I porrens förnedring. I evig gameing.
De söker mening. Men vilseleds av algoritmer.
De söker brödraskap. Men möter manipulation.
Och i bristen på goda manliga förebilder – kliver farliga fram.
För det skapades ett slags tomrum mellan ett förtryckande patriarkat och woke.
Patriarkatet avkrävde mannen tyst kontroll men gav honom makt. Woke-eran kom med skuld men lämnade mannen maktlös med skam.
Detta är vad som händer när dåliga normer ersätts med tomhet. Kravet på normlöshet har gett vilsenhet.
Men jag accepterar inte att priset för min dotters frihet ska betalas med min sons framtid. Syster ska inte ställas mot broder. Jämställdhet uppnås inte genom att kvinnan ställer sig på mannen. Så låt oss välja en annan väg.
Har då jämställdhetssträvandena gått för långt?
Nej. Mitt svar är nej.
Feminismen är inte klar. Kvinnor är fortfarande i mycket högre grad sjukskrivna än män. Kvinnors sjukdomar är underbeforskade, underfinansierade och underdiagnostiserade. Det finns mycket kvar att göra för kvinnan.
Men min uppfattning är att män vill vara goda förebilder. Och pojkar vill växa upp till starka män. Så låt män vara män.
Jag ser en man som är stark för att han bär ansvar.
En man som mellan jobbets slit och hemmets fix lämnar och hämtar ungar. Så visar han sin kärlek. Ibland med meningar ofta med gärningar.
Han behöver inte be om ursäkt för sig själv.
Vi måste bort från skulden och skammen. Han får höra sitt värde. Han ser att han bidrar. Han vet att han är en av Sveriges söner. Vi tror på den svenska mannen.
Men för att vända utvecklingen behövs en annan väg. Vi måste se pojkarna, förstå männen – och börja tidigt. Regeringen ger därför unga pojkar chansen att lyckas bättre i skolan genom skolsociala team och en tioårig grundskola.
Vi angriper bakomliggande orsaker till varför så många pojkar dras in i kriminalitet. Det är den djupa längtan efter tillhörighet som för dem ner i den avgrund som gängen erbjuder.
Därför satsar regeringen på föräldrastöd i hela landet. Vi ger till hösten ett fritidskort som öppnar dörrar till samhörighet och skapar förutsättningar att utvecklas i fotbollslaget eller danssalen.
Det förebyggande arbetet är så viktigt. För en sprängd trappuppgång kan repareras. Men det är svårare att reparera en trasig barndom.
Och vi vet att om vi verkligen ska bygga ett samhälle där pojkar och män får en chans, då måste hela Sverige räknas – även det Sverige som länge definierats av urbaniseringen men som i själva verket är vårt hjärtland.
Vi har lagt fram en sammanhållen politik för landsbygden: med satsningar på service, vägar, gårdar och lanthandlare. För utan fungerande infrastruktur försvinner de sociala mötesplatserna – och utan livskraftiga lokalsamhällen tappar människor både sammanhang och framtidstro.
Samtidigt tar vi den psykiska ohälsan på allvar. Över fyra miljarder avsätts till psykisk hälsa och suicidprevention. Arbetet mot ensamhet trappas upp. Och en fördjupad analys av unga mäns situation genomförs – för att identifiera brister och föreslå insatser som gör verklig skillnad.
Det här är politiska åtgärder. Nog så viktiga men långt från tillräckliga.
Det Sverige behöver är en verklig attitydförändring. Erkänn skillnaderna mellan kvinnor och män – för kön är ingen social konstruktion.
Framhåll en människosyn som omfamnar både kvinnor och män – för värden förenar.
Så får vi slut på könskriget. Genom att tala väl om varandra. Så får pojkar veta att de är Sveriges söner. Så får flickor veta att de är Sveriges döttrar. Och så växer de upp med vetskapen att det finns rum för dem. Så får kommande generation bättre förutsättningar. För vi valde försoningens väg framför splittringens.
Kära Sverige, världen stormar och oron växer men jag tror på din förmåga att stå stadigt när det blåser som hårdast.
Men det förutsätter att vi väljer en annan väg. Det kräver värderingar som tänder hopp och skänker tröst. Då behövs politiker som samlar inte splittrar.
Kristdemokraterna har modet att förändra.
Vi har kraften att förnya.
Vi har förmågan att leda.
Och det börjar med att stå upp för familjen som är grunden i vårt samhälle.
För företagen som skapar jobben och tillväxten.
För fosterlandet Sverige – hon som var din från födseln eller blev din den dag då drömmen om en bättre morgondag besannades.
För vår framtid, den börjar med steg av förändring. Steg som vi tar idag.
Tryggt och kraftfullt.
För ett starkare vi. Ett tryggare hem.
Låt oss tro på Sverige.