Hyllningstal

När en förälder ser sitt barn springa ut från gymnasieskolan en solig dag i juni, då skapas en genuin vilja att hylla. När du ser din vän göra slut med sin partner och tappa självförtroendet, då skapas en genuin vilja att förklara för vännen att den fortfarande är den finaste personen du känner. När någon du älskar dör och lämnar dig för alltid, då uppstår ilska och sorg, men också behovet att en sista gång få berätta hur stark kärlek du känner och hur mycket personen betytt för dig.

Likaså kan vi se det från den andres perspektiv. Du som kämpat med läxor dag ut och dag in, du som suttit på lektion efter lektion, du som lärt dig obegripliga ekvationer och växt från ett barn till en ung vuxen, du vill och behöver få höra att de som älskar dig sett detta, att de genuint uppskattar den du är och allt du gjort. 

Kanske är det denna starka känsla, och detta starka behov, som gjort att hyllningstalet fortsatt existera i mer än tvåtusen år. Under dessa millenier har det hållits otroliga hyllningstal. Vi kan i Svenska tals samling finna kärleksfulla sorgetal, som Hans Alfredssons tal på vännen Tage Danielssons begravning, språkligt utsmyckade hyllningstal, som Alice Bah Kunkes tal till Sverige på nationaldagen 2000, och alla de vackra hyllningarna till Anna Lindh. Men hur håller man egentligen ett hyllningstal?

Hyllningstalet och genus demostrativum skiljer sig från de andra klassiska genrerna. Det politiska talet hade sin naturliga plats framför folkmassan och sitt naturliga tempus i att tala om framtiden, och det juridiska talet hölls framför juryn och handlade mestadels om dåtiden. Hyllningstal hade däremot varken en självklar plats – de kan hållas i alla sammanhang – eller ett lika självklart tempus, även om Aristoteles tänkte sig att man i första hand hyllade i nutid. Och medan de politiska och juridiska talen av tradition följer en ganska strikt disposition så finns det en långt större frihet för hyllningstalet. Kanske är det just genrens avsaknad av tydliga regler som gör folk så nervösa när det vankas bröllop och ett hyllningstal placeras på ens axlar.

Det förmodligen vanligaste hyllningstalet är det som hålls om en annan person, så jag väljer nu att fokusera på det.

När man läser antika handböcker i retorik återfinns ofta olika samlingar av topoi (kommer böjas topik/topiker). Det betyder ’platser’ och är tänkta att fungera som inspiration för att finna stoff åt sitt tal. Många av dessa platser framstår som något daterade för ett tal hållet på 2020-talet, men trots det finns det saker vi kan lära oss från tanken om att besöka platser för inspiration. Jag kommer nu gå igenom några topoi som vi kan finna i hyllningstal här på Svenska tal.

Ulf Kristersson börjar sin hyllning till kungen med att betona det faktum att två tredjedelar av Sveriges befolkning är födda efter att kung Carl Gustaf klev på tronen. Majoriteten av alla levande svenskar har alltså inte levt i ett Sverige utan kung Carl Gustaf som statschef. Kristersson öppnar här upp för två topiker att använda: världen med- och världen utan kung Carl Gustaf. Han väljer att fokusera på den tidigare, men även tanken på en värld utan kungen hade kunnat ligga till grund för talet. Platserna är två sidor av samma mynt. Fokuserar man på världen med kungen så kan man tala om hur bra allt han åstadkommit är, hade man talat om världen utan kungen hade man pratat om hur dåligt allt hade varit om kungen inte hade åstadkommit allt detta.

I Anders Wejryds tal till kronprinsessan Victoria och prins Daniel besöker han den vanliga topiken motsatser. Han talar om det oundvikliga och det som går att påverka, att vara förberedd och att vara oförberedd, det privata och det offentliga. Genom att belysa hur dessa motsatser båda tar plats kan Wejryd formulera vackra meningar som: ”Den som är stark kan bli svag, den som föds svag blir stark. Det får ni förvalta i er familj. Den som är trygg törs bli buren!”.

Den sista topiken jag vill diskutera är det unika. Allt som är ovanligt och unikt är såklart inte positivt, men ofta finner vi en fascination i det vi sällan får se. I Inger Nilssons hyllningstal till Astrid Lindgren betonas det unika. Hon berättar om en varm sommardag då hon skulle spela pigan Anna-Stina i Rasmus på luffen. Det var just denna varma sommardag som hon förstod vad det var som var unikt med Pippi Långstrump och Astrid Lindgren. Exakt vad detta unika är väljer Nilsson att inte explicit uttala. I stället låter hon värmen och skratten hon upplevde i mötet med Astrid ta plats i talet. Den unika värmen, det unika skrattet och de unika relationerna Astrid skapat träder fram. Förmodligen behövs det en varm sommardag och en publik fylld av glada familjer för att man ska förstå det unika hos Astrid. Ett Sverige i vacker sommarblom med brusande bäckar och gröna trädkronor är det närmsta vi kan komma den unika storhet som var Astrid Lindgren.

Jag har nedan samlat några svenska hyllningstal. Bland dessa kan ni finna inspiration till att hylla de ni älskar, och glöm inte att alla ibland behöver en ordentlig hyllning.

Martin Jedestav