Jag är hemskt glad för det här priset. Det har varit en otroligt rolig roll att spela. Vi spelar fortfarande. Men för mig betyder den här rollen ännu mer än att bara få spela den. Jag ska berätta en historia för er.
När jag precis hade fötts försökte min halvbror ta livet av sig. Han var ungefär 20 år då. Han hette Göran, och han satte sitt huvud i en gasugn. Men min pappa hittade honom och räddade honom, men han fick hjärnskador, så han låg på sjukhus tills han blev 50 år. Mamma och pappa berättade för mig att anledningen till att han gjorde det här var att hans flickvän hade lämnat honom och han var så ledsen för det.
Till historien hör också att när jag var liten hade jag en period när jag älskade att gå i tjejkläder. Jag hade en liten Snövit-klänning som jag alltid hade på fritids. En dag skulle jag ta med mig den hem för att visa mina föräldrar. Jag gick hela vägen hem från fritids genom Hägernäs centrum till Tallvägen där jag bodde i Täby och möttes av min mamma, som var världens gulligaste mamma. Men hon tittade på mig och sa: ”Du visar aldrig det där för pappa.” Jag minns att jag blev helt chockad, och just den här händelsen gjorde att när jag några år senare blev utsatt för sexuella övergrepp, vågade jag inte berätta det för mina föräldrar. Jag fick en känsla av att allt som är annorlunda ska man inte prata om.
Det dröjde tills jag var 22, när min pappa dog, innan min familj berättade att Göran var gay, att det faktiskt var en man som hade lämnat honom. Det var precis när jag hade träffat min första kille, och ni vet vad bra det är med förebilder. Det gjorde också att jag då vågade berätta för min mamma att jag var gay.
Sen tog det ända tills jag var 35, när jag själv hade gått in i väggen och legat inne på behandlingshem, innan min faster berättade för mig att Göran faktiskt brukade klä sig i kvinnokläder. Då föll polletten ner för mig. Det var det min mamma var rädd för. Mamma ville inte att jag skulle visa den där klänningen för pappa för att… Ja, det var mycket smärta i det där, och jag tror att hon ville skydda mig och var rädd för att jag kanske skulle gå samma öde till mötes.
Vilket var jävligt klantigt, för hade de berättat för mig, så var det många saker som inte hade behövt hända i mitt liv senare.
Men varför det här betyder så mycket för mig är för att jag vill hedra min brorsa Göran. Jag är så ledsen för att jag aldrig fick lära känna honom, och jag hoppas någon dag att jag ska få möta honom – förhoppningsvis då uppe i himlen. Och så att jag kan bevisa för honom att jag är bättre på att gå i högklackat än honom.
Jag älskar dig, Göran.
När jag precis hade fötts försökte min halvbror ta livet av sig. Han var ungefär 20 år då. Han hette Göran, och han satte sitt huvud i en gasugn. Men min pappa hittade honom och räddade honom, men han fick hjärnskador, så han låg på sjukhus tills han blev 50 år. Mamma och pappa berättade för mig att anledningen till att han gjorde det här var att hans flickvän hade lämnat honom och han var så ledsen för det.
Till historien hör också att när jag var liten hade jag en period när jag älskade att gå i tjejkläder. Jag hade en liten Snövit-klänning som jag alltid hade på fritids. En dag skulle jag ta med mig den hem för att visa mina föräldrar. Jag gick hela vägen hem från fritids genom Hägernäs centrum till Tallvägen där jag bodde i Täby och möttes av min mamma, som var världens gulligaste mamma. Men hon tittade på mig och sa: ”Du visar aldrig det där för pappa.” Jag minns att jag blev helt chockad, och just den här händelsen gjorde att när jag några år senare blev utsatt för sexuella övergrepp, vågade jag inte berätta det för mina föräldrar. Jag fick en känsla av att allt som är annorlunda ska man inte prata om.
Det dröjde tills jag var 22, när min pappa dog, innan min familj berättade att Göran var gay, att det faktiskt var en man som hade lämnat honom. Det var precis när jag hade träffat min första kille, och ni vet vad bra det är med förebilder. Det gjorde också att jag då vågade berätta för min mamma att jag var gay.
Sen tog det ända tills jag var 35, när jag själv hade gått in i väggen och legat inne på behandlingshem, innan min faster berättade för mig att Göran faktiskt brukade klä sig i kvinnokläder. Då föll polletten ner för mig. Det var det min mamma var rädd för. Mamma ville inte att jag skulle visa den där klänningen för pappa för att… Ja, det var mycket smärta i det där, och jag tror att hon ville skydda mig och var rädd för att jag kanske skulle gå samma öde till mötes.
Vilket var jävligt klantigt, för hade de berättat för mig, så var det många saker som inte hade behövt hända i mitt liv senare.
Men varför det här betyder så mycket för mig är för att jag vill hedra min brorsa Göran. Jag är så ledsen för att jag aldrig fick lära känna honom, och jag hoppas någon dag att jag ska få möta honom – förhoppningsvis då uppe i himlen. Och så att jag kan bevisa för honom att jag är bättre på att gå i högklackat än honom.
Jag älskar dig, Göran.