En dag fick jag ett samtal. Jag var biträdande förbundsordförande på Metall, och hade nyligen varit med i en radiodebatt.
”Hej, det är Anna Lindh. Jag har hört att du försvarat mig i radio. Jag skulle bara vilja tacka för det.”
Jag blev helt paff. Hur hade hon tid att ringa mig? Med allt som fanns på hennes bord, med allt i hennes schema, hur kunde hon ta sig tid att ringa?
När jag senare talade om det med hennes make Bo Holmgren så sa han att det var så det var. Hon fann tiden. Hon tog sig tiden. Hon sprang mellan hemmet och världspolitiken, men lyckades ändå alltid stanna och möta människor på vägen.
Tillsammans med hennes stora politiska arv, allt från skapandet av den svenska miljöbalken till fredsmäklandet i Makedonien, finns det också ett personligt arv hos så många som hon mött.
Så när jag nu hedrar dig Anna, tio år efter din död, så vill jag göra det från hela det socialdemokratiska partiet. Men också från alla dem som du mötte, som kommer att minnas dig för resten av sina liv.
Från alla som mött dig i gårdslokaler och ABF-hus, där du gjorde den internationella solidariteten förståelig, verklig, tack!
Från alla som hört ditt budskap på gator och torg, att politik helt enkelt är ett redskap vi använder för att förverkliga våra drömmar, tack!
Från alla som idag säger: Det var Anna Lindh som gjorde att jag själv ville engagera mig, när hon visade att en annan värld var möjlig, tack! Tack!
I minnesboken efter dig Anna, trängs internationella diplomater och ledare som hyllar din gärning, men också ett litet barn som skriver: ”Du lyssnade på mig när jag spelade mitt instrument! Tack! Vila i frid”.
Du bar med dig något som var så självklart, en orubblig tro på människans styrka, som gjorde att problem som verkade oöverkomliga blev hanterbara, enkla.
När du kom in i ett rum skapade du hopp, bara genom ditt sätt att vara. Du är borta. Men hoppet finns kvar.
Och vänner, när vi bär på hoppet, bär vi Annas minne.
Tack.