Jag tycker det var svårt att skriva om dig, för det känns så overkligt att du inte är här hos oss längre, Barbro. Jag saknar dig på riktigt. Jag skulle kunna prata om dig som den otroliga artisten du var. Du är en av de största vi har haft. En stor inspiration. En förebild. En showare av rang. Även om du själv aldrig skulle ha sagt så om dig själv. Men Barbro, du var bäst.
Jag skulle hellre vilja prata om dig som person, din värme och kärlek. Allt som du stod för och förmedlade. Och det finns ofantligt många som har stått dig betydligt närmare än jag. För vår vänskap var visserligen kort, men dock intensiv och nära. Det var också ett bevis på hur du levde livet – du bjöd alltid in. Det var liksom omöjligt att stå emot dig.
Jag vill inte säga att jag hade förutfattade meningar innan jag träffade dig. Men en sak som jag har lärt mig i livet, det är att murar som blockerar oss ska rivas, och dörrar som är stängda, de är till för att öppnas. Hos dig, Barbro, fanns det inga murar eller några dörrar alls för den delen. Det var fullständigt korsdrag på vid gavel i alla riktningar. Du var otroligt öppen och du inkluderade alla runt omkring dig hela tiden. Du satte oss i första rummet.
Jag träffade dig på Gotland en sommar, och vi umgicks, som sagt, intensivt under en vecka, och så här med facit i hand kan jag konstatera att du knockade mig totalt. Jag blev platoniskt förälskad, skulle jag vilja påstå, för du rev alla murar blixtsnabbt. Om det råkade finnas någon dörr som var stängd, så sparkade du in den med dina klackskor rakt in i mitt hjärta, så gångjärnen visslade ut över Östersjön.
Barbro, du har sagt: "Jag tror att jag ser på livet precis som jag alltid har gjort, att jag vill leva livet. Slutar vi leva, ja, då slutar vi vara nyfikna. Där någonstans dör vi inombords", och i just den kontexten fann du och jag varandra. Jag kände igen mig i din konstanta resa, där inte destinationen är målet utan belöningen är själva resan dit. Man är konstant på väg någonstans. Och det kan vara svårt för andra utomstående att förstå det. Men jag har alltid förstått dig, och jag tror att du förstod mig, speciellt när vi pratade med varandra på telefon från olika motorvägar i Sverige. Alltid på väg någonstans.
Och på den väg du vandrade fick i alla fall alla följa med och komma in. Jag passerade dig i Järvsö och hörde av mig med kort notis. Du bjöd direkt in hela min familj – min fru och våra två sjövilda barn. Dörren var öppen utan minsta tvekan. Det blev middag och familjehäng hemma hos dig, och det kändes som jag hade bott där för evigt efter 30 minuter.
Jag vill säga det här till Monica, Kristin och Malin: Jag vet hur det är att förlora en mamma. Det är en bottenlös sorg. Men en sak som jag lärt mig är, det är att om man kommer ihåg alla de roliga sakerna, så blir det mycket lättare. Och jag skulle vilja att ni ska komma ihåg er mamma, Barbro, bland alla tokiga upptåg, anekdoter och händelser som ni upplevt med henne – gärna med stor humor. För efter bara en vecka på Gotland hade jag själv en hel hög med minnen som jag skrattar högt åt, för Barbro var som ett skenande godståg – korsdrag, alltid full fart.
Barbro, det är tufft för många att förlora dig nu. Förutom dina barn, barnbarn, din familj och dina nära som förlorar dig, så har också världen förlorat en bit värme. En värme som vi faktiskt behöver i den här världen, och jag hoppas att den varma värmen och kompromisslösa kärlek som du så naturligt alltid bjöd på ska spridas vidare efter dig. Att vi har lärt oss något utav dig.
Så låt oss alla här ta Barbros stafettpinne, som var full med kärlek, och föra den vidare. Låt oss gå ut härifrån idag som små mini-Barbros, likt skenande godståg. Korsdrag. Ut i världen, och vara nyfikna och unga i sinnet, med lekfullhet, men också med den naturliga energin och rena kärleken, och att inte glömma bort Barbros sätt att vara genom sin värme. Man säger att den gudarna älskar dör oftast unga, och för mig stämmer det på dig, för du var ständigt ung i din själ, i ditt sinne och i ditt sätt att vara.
Vi hade en bra grej du och jag Barbro. Det var en speciell kemi, men det roliga är att alla har haft den där kemin med dig. Jag kommer aldrig att glömma den, och precis som alla andra här inne, kommer jag att sakna det enormt mycket.
Tack.
Jag skulle hellre vilja prata om dig som person, din värme och kärlek. Allt som du stod för och förmedlade. Och det finns ofantligt många som har stått dig betydligt närmare än jag. För vår vänskap var visserligen kort, men dock intensiv och nära. Det var också ett bevis på hur du levde livet – du bjöd alltid in. Det var liksom omöjligt att stå emot dig.
Jag vill inte säga att jag hade förutfattade meningar innan jag träffade dig. Men en sak som jag har lärt mig i livet, det är att murar som blockerar oss ska rivas, och dörrar som är stängda, de är till för att öppnas. Hos dig, Barbro, fanns det inga murar eller några dörrar alls för den delen. Det var fullständigt korsdrag på vid gavel i alla riktningar. Du var otroligt öppen och du inkluderade alla runt omkring dig hela tiden. Du satte oss i första rummet.
Jag träffade dig på Gotland en sommar, och vi umgicks, som sagt, intensivt under en vecka, och så här med facit i hand kan jag konstatera att du knockade mig totalt. Jag blev platoniskt förälskad, skulle jag vilja påstå, för du rev alla murar blixtsnabbt. Om det råkade finnas någon dörr som var stängd, så sparkade du in den med dina klackskor rakt in i mitt hjärta, så gångjärnen visslade ut över Östersjön.
Barbro, du har sagt: "Jag tror att jag ser på livet precis som jag alltid har gjort, att jag vill leva livet. Slutar vi leva, ja, då slutar vi vara nyfikna. Där någonstans dör vi inombords", och i just den kontexten fann du och jag varandra. Jag kände igen mig i din konstanta resa, där inte destinationen är målet utan belöningen är själva resan dit. Man är konstant på väg någonstans. Och det kan vara svårt för andra utomstående att förstå det. Men jag har alltid förstått dig, och jag tror att du förstod mig, speciellt när vi pratade med varandra på telefon från olika motorvägar i Sverige. Alltid på väg någonstans.
Och på den väg du vandrade fick i alla fall alla följa med och komma in. Jag passerade dig i Järvsö och hörde av mig med kort notis. Du bjöd direkt in hela min familj – min fru och våra två sjövilda barn. Dörren var öppen utan minsta tvekan. Det blev middag och familjehäng hemma hos dig, och det kändes som jag hade bott där för evigt efter 30 minuter.
Jag vill säga det här till Monica, Kristin och Malin: Jag vet hur det är att förlora en mamma. Det är en bottenlös sorg. Men en sak som jag lärt mig är, det är att om man kommer ihåg alla de roliga sakerna, så blir det mycket lättare. Och jag skulle vilja att ni ska komma ihåg er mamma, Barbro, bland alla tokiga upptåg, anekdoter och händelser som ni upplevt med henne – gärna med stor humor. För efter bara en vecka på Gotland hade jag själv en hel hög med minnen som jag skrattar högt åt, för Barbro var som ett skenande godståg – korsdrag, alltid full fart.
Barbro, det är tufft för många att förlora dig nu. Förutom dina barn, barnbarn, din familj och dina nära som förlorar dig, så har också världen förlorat en bit värme. En värme som vi faktiskt behöver i den här världen, och jag hoppas att den varma värmen och kompromisslösa kärlek som du så naturligt alltid bjöd på ska spridas vidare efter dig. Att vi har lärt oss något utav dig.
Så låt oss alla här ta Barbros stafettpinne, som var full med kärlek, och föra den vidare. Låt oss gå ut härifrån idag som små mini-Barbros, likt skenande godståg. Korsdrag. Ut i världen, och vara nyfikna och unga i sinnet, med lekfullhet, men också med den naturliga energin och rena kärleken, och att inte glömma bort Barbros sätt att vara genom sin värme. Man säger att den gudarna älskar dör oftast unga, och för mig stämmer det på dig, för du var ständigt ung i din själ, i ditt sinne och i ditt sätt att vara.
Vi hade en bra grej du och jag Barbro. Det var en speciell kemi, men det roliga är att alla har haft den där kemin med dig. Jag kommer aldrig att glömma den, och precis som alla andra här inne, kommer jag att sakna det enormt mycket.
Tack.