Ers Kungliga Högheter,
Herr talman,
Ers Excellenser,
Mina damer och herrar.
Framför allt:
anhöriga och överlevande.
Estoniakatastrofen
skakade om vårt land,
förändrade liv
och påverkade på olika sätt
många människor.
Men idag vill jag särskilt vända mig till er
som förlorade någon ni älskade
när M/S Estonia förliste,
för 25 år sedan.
Ni bär alla en egen
unik sorg och saknad.
Precis som att den som överlevde
kom hem med egna minnen
från det som också blev ett trauma
för en hel nation.
Men alla som har förlorat en anhörig
vet hur brutal tiden är.
Brutal, eftersom den bara fortsätter.
Plötsligt har ännu ett år gått.
Barn som då var små
lägger decimeter efter decimeter till sin längd
och blir till sist vuxna utan egna minnen
av den du alltid minns.
Världen förändras, ny teknik blir en självklarhet.
Du ser kanske en nyutkommen film
där din anhöriges favoritskådespelare är med
och du undrar vad han eller hon hade tyckt,
men får aldrig veta.
Stora händelser i ditt eget liv passerar.
Födelsedagar med allt fler ljus på tårtan,
bröllop, dop, julfiranden.
Men på alla högtider finns där en tom stol,
en person som saknas.
- Den som förlorat en anhörig går genom livet med känslan av: att du borde
också ha varit här,
du borde också fått fylla år, fira, bli gammal, se tiden gå.
- Den som förlorat ett barn lever med frågorna:
Hur skulle din vardag sett ut om du fortfarande levde,
skulle du varit glad, kär, flyttat, skaffat hund?
- Och den som förlorat en livskamrat lämnas med sorgen: vi skulle ju gå
genom livet, tillsammans.
Så var planen. Så blev det inte.
Och tiden fortsätter gå.
***
Vi är här idag för att hedra minnet av de omkomna,
och dela de efterlevandes saknad.
Som det står på monumentet:
”Deras namn och deras öde vill vi aldrig glömma”.
Vi är här för att minnas och hedra den som fattas dig.
Det gör inte att en enda person kommer tillbaka.
Tiden fortsätter vara lika brutal.
Men ni som förlorade en person ni älskade ska veta
att deras namn och öde aldrig glöms.
Vi försöker hjälpa er att dela saknaden, och minnas.
För när vi minns de fina stunderna med den vi älskar
men som inte längre finns hos oss
stannar tiden
för en liten stund.
Herr talman,
Ers Excellenser,
Mina damer och herrar.
Framför allt:
anhöriga och överlevande.
Estoniakatastrofen
skakade om vårt land,
förändrade liv
och påverkade på olika sätt
många människor.
Men idag vill jag särskilt vända mig till er
som förlorade någon ni älskade
när M/S Estonia förliste,
för 25 år sedan.
Ni bär alla en egen
unik sorg och saknad.
Precis som att den som överlevde
kom hem med egna minnen
från det som också blev ett trauma
för en hel nation.
Men alla som har förlorat en anhörig
vet hur brutal tiden är.
Brutal, eftersom den bara fortsätter.
Plötsligt har ännu ett år gått.
Barn som då var små
lägger decimeter efter decimeter till sin längd
och blir till sist vuxna utan egna minnen
av den du alltid minns.
Världen förändras, ny teknik blir en självklarhet.
Du ser kanske en nyutkommen film
där din anhöriges favoritskådespelare är med
och du undrar vad han eller hon hade tyckt,
men får aldrig veta.
Stora händelser i ditt eget liv passerar.
Födelsedagar med allt fler ljus på tårtan,
bröllop, dop, julfiranden.
Men på alla högtider finns där en tom stol,
en person som saknas.
- Den som förlorat en anhörig går genom livet med känslan av: att du borde
också ha varit här,
du borde också fått fylla år, fira, bli gammal, se tiden gå.
- Den som förlorat ett barn lever med frågorna:
Hur skulle din vardag sett ut om du fortfarande levde,
skulle du varit glad, kär, flyttat, skaffat hund?
- Och den som förlorat en livskamrat lämnas med sorgen: vi skulle ju gå
genom livet, tillsammans.
Så var planen. Så blev det inte.
Och tiden fortsätter gå.
***
Vi är här idag för att hedra minnet av de omkomna,
och dela de efterlevandes saknad.
Som det står på monumentet:
”Deras namn och deras öde vill vi aldrig glömma”.
Vi är här för att minnas och hedra den som fattas dig.
Det gör inte att en enda person kommer tillbaka.
Tiden fortsätter vara lika brutal.
Men ni som förlorade en person ni älskade ska veta
att deras namn och öde aldrig glöms.
Vi försöker hjälpa er att dela saknaden, och minnas.
För när vi minns de fina stunderna med den vi älskar
men som inte längre finns hos oss
stannar tiden
för en liten stund.