Eders majestäter,
eders kungliga högheter,
excellenser,
anhöriga,
överlevande,
vänner.
Vi människor lever våra liv, medvetna om att döden alltid är möjlig. Det
enda vi kan hoppas på är någon form av ordning. Att gamla dör före unga.
Att föräldrar får säga adjö till sina barn efter ett långt och givande liv. Att
släkten ska följa släktens gång.
Tsunamikatastrofen visade på ett obönhörligt sätt att den ordningen inte
alltid finns.
Jag kan inte som människa, ens börja att förstå smärtan i, att som barn få sin
förälder bortsliten från sig i en flodvåg. Eller att som förälder komma hem
från en resa, utan sina barn. Att som mor- och farförälder, sörja vid en bild
på sitt barnbarn, eller förlora hela den generation man hoppades skulle leva
kvar efter en själv. Att som släkt, samlas till en bemärkelsedag, och veta ett
en hel familj är borta. Inga ord, inga ceremonier, inga monument, kan
beskriva den smärtan.
Det enda du som medmänniska kan göra inför en sådan förkrosselse, är att
försöka ge ditt stöd. För att livet ska kunna fortsätta levas. För att hjälpa till
att bevara minnena av kärlek och glädje, som lever kvar i varje sörjandes
hjärta. För att visa, att i denna fruktansvärda grymhet och orättvisa, finns
ändå en gemenskap, en solidaritet, en värme, mellan människa och
människa.
Som Bodil Malmsten skrev i dikten ”sorg”, under dagarna efter katastrofen:
”Jag kan inte dela din sorg; den är odelbar, hel. Jag är den skonade delen av
dig. Jag vill bara säga att vi är här. Vi omger dig.”
Anhöriga, överlevande, jag hoppas att denna minnesvård, kan bli en plats för
sorg, för stöd, och för hågkomst av era älskade och saknade. Ett permanent
minne i det svenska samhället, som aldrig kommer kunna beskriva er smärta,
men som visar att Sverige inte kommer att glömma den.
Jag vill att den ska säga, det som Bodil Malmsten beskrev, i sin dikts avslut:
”Jag ber inte om ursäkt för att mina ord är så små. Jag vill bara säga det en
gång till: Vi är den del av dig som blev skonad. Vi är här.”
eders kungliga högheter,
excellenser,
anhöriga,
överlevande,
vänner.
Vi människor lever våra liv, medvetna om att döden alltid är möjlig. Det
enda vi kan hoppas på är någon form av ordning. Att gamla dör före unga.
Att föräldrar får säga adjö till sina barn efter ett långt och givande liv. Att
släkten ska följa släktens gång.
Tsunamikatastrofen visade på ett obönhörligt sätt att den ordningen inte
alltid finns.
Jag kan inte som människa, ens börja att förstå smärtan i, att som barn få sin
förälder bortsliten från sig i en flodvåg. Eller att som förälder komma hem
från en resa, utan sina barn. Att som mor- och farförälder, sörja vid en bild
på sitt barnbarn, eller förlora hela den generation man hoppades skulle leva
kvar efter en själv. Att som släkt, samlas till en bemärkelsedag, och veta ett
en hel familj är borta. Inga ord, inga ceremonier, inga monument, kan
beskriva den smärtan.
Det enda du som medmänniska kan göra inför en sådan förkrosselse, är att
försöka ge ditt stöd. För att livet ska kunna fortsätta levas. För att hjälpa till
att bevara minnena av kärlek och glädje, som lever kvar i varje sörjandes
hjärta. För att visa, att i denna fruktansvärda grymhet och orättvisa, finns
ändå en gemenskap, en solidaritet, en värme, mellan människa och
människa.
Som Bodil Malmsten skrev i dikten ”sorg”, under dagarna efter katastrofen:
”Jag kan inte dela din sorg; den är odelbar, hel. Jag är den skonade delen av
dig. Jag vill bara säga att vi är här. Vi omger dig.”
Anhöriga, överlevande, jag hoppas att denna minnesvård, kan bli en plats för
sorg, för stöd, och för hågkomst av era älskade och saknade. Ett permanent
minne i det svenska samhället, som aldrig kommer kunna beskriva er smärta,
men som visar att Sverige inte kommer att glömma den.
Jag vill att den ska säga, det som Bodil Malmsten beskrev, i sin dikts avslut:
”Jag ber inte om ursäkt för att mina ord är så små. Jag vill bara säga det en
gång till: Vi är den del av dig som blev skonad. Vi är här.”