Stefan Löfven: Tal till nationen om pandemin, 22 november 2020

I kväll vill jag säga några ord som jag vill att ni bär med er när vi nu går in i vintermörkret.

Under det här året har världen förändrats framför våra ögon.

Tidigt i våras ställdes vi inför en gigantisk utmaning i form av en pandemi.

Det nya coronaviruset tvingade oss alla att göra stora uppoffringar.

Så mycket av det vi håller kärt har vi fått avstå.

Så mycket av det som är vardag har vi fått ställa in eller undvika.

Och i kväll, sent i november år 2020, är det tydligt att det kommer att dröja innan vi kan återgå till det normala.

Därför kommer jag ännu en gång be er om något mycket svårt men helt nödvändigt.

Den lilla respit vi fick under sommaren och hösten är verkligen över.

Då kunde grannar och vänner ses utomhus och fika. Vi kunde träffa våra sköra släktingar ute i friska luften. Livet blev inte som vanligt – men det fanns stunder under sköna sommardagar då det nästan kändes så.

I våras var det många som sa att det trots allt underlättade livet att coronaviruset slog till i ljusa mars och inte i mörka november.

Nu är det november.

Människors hälsa och liv är fortfarande i fara.

Och faran ökar.

Allt fler smittas. Allt fler intensivvårdsplatser används för att vårda svårt covidsjuka patienter. Allt fler dör.

Låt oss komma ihåg att över 6 000 människor i Sverige redan har dött med covid-19.

Låt oss komma ihåg att kring varje avliden finns det människor som berövats en älskad förälder, ett älskat barn eller en älskad vän. Låt oss komma ihåg hur utarbetad vård- och omsorgspersonalen var.  Och låt oss komma ihåg att de fortfarande sliter, dag och natt, för att rädda liv.

Det vi som land gör fel nu får vi lida för senare.  Det vi gör rätt nu får vi glädje av senare.

Det vi gör nu påverkar hur luciafirandet kommer att se ut. Hur julfirandet kommer att se ut.

Vilka som fortfarande kommer att vara med oss i jul.

Det kan låta hårt. Det kan låta brutalt.

Men det är precis så hård och brutal verkligheten är.

Vi vet hur man ska göra för att platta till smittspridningskurvan.

Vi har gjort det förr. Vi gjorde det i våras.

Då, när coronaviruset kom till vårt land, så var vi överens om att ta ansvar.

Vi tog ansvar för Sverige. Vi skyddade oss själva, våra närmaste och människor vi inte ens vet vilka de är.

Vi tog ansvar och vi gav personalen i sjukvården och omsorgen en chans att klara den akuta krisen.

Vi gjorde det gemensamt. Det är vår styrka, Sveriges styrka. Under hösten har för många slarvat med att följa råd och rekommendationer. Men nu ser vi hur folk börjar ta ansvar igen. Hur resandet minskar och hemmajobbandet ökar. Fortsätt så - och håll ut. Men alla måste göra mer. Det är på dig och mig det beror.

Så:

-Håll dig uppdaterad om vilka råd och rekommendationer som gäller där du befinner dig.

-Träffa bara människor som du bor med.

-Om du bor ensam, välj en eller högst två vänner att umgås med. Men fortsätt hålla avstånd.

-Stanna hemma vid minsta symtom.

-Tvätta händerna ofta och noggrant.

-Och du som arbetsgivare: om det går, möjliggör för dina anställda att jobba hemifrån.

Alla saker som du skulle vilja göra, men inte är nödvändiga: Ställ in. Boka av. Skjut upp.

Det dröjer tills vi är igenom det här. Och till dess är det här den nya normen för hela samhället, för hela Sverige.

Till dig som känner att allt är mörker nu vill jag säga: läget är inte hopplöst.

Sverige är under prövning. Men Sverige kommer stå pall.

Sjukvården och omsorgen fungerar, trots allt.

Hus och vägar byggs, trots allt.

Våra barn får utbildning och lust att lära, trots allt.

Vi ska ta situationen på mycket stort allvar, men vi ska göra det med behärskning, fasthet och mod.

Till dig som eventuellt känner att det här inte angår dig vill jag säga detta:

Även du som blir lindrigt sjuk kan smitta andra. På restaurangen, på jobbet, under hemmamiddagen, på bussen eller i butiken.

En främling du smittar kan bli väldigt sjuk.

En vän du smittar kan behöva vård.

En mor- eller farförälder du smittar kan komma att dö.

Det är för de människorna du ska göra uppoffringar. Det är för de människorna du måste visa beslutsamhet, självdisciplin och ansvarskänsla.

När vi är igenom den här krisen ska alla kunna minnas hur vi hjälpte varandra. Minnas solidariteten. Minnas känslan av gemenskap och känslan av att göra rätt. Minnas hur vi pressade ner smittspridningen och lyfte vårt land.

Men då måste vi här och nu visa vår sammanhållning och vårt ansvarstagande. Och att det är starkare än det virus vi ska besegra.

Nu gör vi det här.

Tillsammans. För Sverige.