Vänner,
I juni iår reste jag till Auschwitztillsammans med Livia Fränkel som precis
har fyllt 90 år.
Det var hennes första resa tillbaka.
Hon ville sluta cirkeln och
ta ett sista farväl av sina föräldrar.
Vi stod tillsammans vid ingången till koncentrationslägret
och hon berättade hur minnena kom tillbaka. De ställes upp, sorterades.
Livia och hennes syster Hédi hänvisades till höger.
Deras mamma Frida till vänster. De sågs aldrig mer.
När vi står där berättar Livia om skräcken, om rädslan.
Hon var 16 år.
Jag tänker på hennes berättelse när nordiska motståndsrörelsen marscherar
med plakat på judar som överlevt och kallar dem förrädare.
När brandbomber kastas mot synagogan i Göteborg.
När demonstranter i Malmö uttalar dödshot mot judar.
Det är en skam att de som överlevt ska behöva uppleva detta igen.
I vår tid. I vårt Sverige.
Förintelsen är en del av vår historia, men förföljelsen av judar sker också här
och nu.
Rädslan sprids igen och den känns igen när tvivlet kommer.
Vågar jag bära kippa eller davidsstjärna?
Ska vi ställa fram Chanuka-ljusstaken?
Så ska det inte vara någonstans.
Så ska det inte vara i Sverige.
Var och en ska kunna vara stolt över sitt ursprung, sin religion, sin identitet.
Den judiska kulturen är en del av svensk kultur.
Judisk historia är vår historia och alla har rätt att leva i trygghet och frihet i
vårt gemensamma Sverige.
Det är vi skyldiga de som överlevde.
Och de som försöker legitimera våld och hat för att nå sina mål – oavsett om
det är nazister, religiösa extremister eller vänsterextremister - ska fördömas
kompromisslöst.
Vi kommer aldrig att ge dem utrymme att förgifta vårt samhälle. Det finns
inga ursäkter.
Därför stärker vi säkerheten runt synagogor, skolor och andra lokaler.
Polisen har fått mer resurser och instruktioner om att hat- och hetsbrott ska
prioriteras.
Men det räcker inte. Långsiktigt byggs säkerhet inte med vakter utan med
värderingar.
Det skapas i ett samhälle som präglas av sammanhållning och tillit, som
präglas av öppenhet och glädje inför våra individuella likheter och olikheter.
Därför behövs större insatser mot intolerans - i skolan och i samhället som
helhet,
inte minst i de invandrargrupper som kommer från länder där antisemitismen
är stark.
Vi återinför stödet till skolungdomar att göra hågkomstresor. År 2020 hålls
en ny internationell konferens om hågkomst och utbildning i Sverige.
Och vi behöver fler tillfällen som i dag när vi står vi sida vid sida;
partier, religioner, organisationer som medmänniskor.
Och visar att det som förenar oss är så mycket viktigare än det som skiljer
oss åt.
Att ljuset är starkare än mörkret.
Kärleken så mycket större än hatet.
Vi står upp för människovärdet.
Vi gör det tillsammans.
Det är på oss det beror.
Tack.
I juni iår reste jag till Auschwitztillsammans med Livia Fränkel som precis
har fyllt 90 år.
Det var hennes första resa tillbaka.
Hon ville sluta cirkeln och
ta ett sista farväl av sina föräldrar.
Vi stod tillsammans vid ingången till koncentrationslägret
och hon berättade hur minnena kom tillbaka. De ställes upp, sorterades.
Livia och hennes syster Hédi hänvisades till höger.
Deras mamma Frida till vänster. De sågs aldrig mer.
När vi står där berättar Livia om skräcken, om rädslan.
Hon var 16 år.
Jag tänker på hennes berättelse när nordiska motståndsrörelsen marscherar
med plakat på judar som överlevt och kallar dem förrädare.
När brandbomber kastas mot synagogan i Göteborg.
När demonstranter i Malmö uttalar dödshot mot judar.
Det är en skam att de som överlevt ska behöva uppleva detta igen.
I vår tid. I vårt Sverige.
Förintelsen är en del av vår historia, men förföljelsen av judar sker också här
och nu.
Rädslan sprids igen och den känns igen när tvivlet kommer.
Vågar jag bära kippa eller davidsstjärna?
Ska vi ställa fram Chanuka-ljusstaken?
Så ska det inte vara någonstans.
Så ska det inte vara i Sverige.
Var och en ska kunna vara stolt över sitt ursprung, sin religion, sin identitet.
Den judiska kulturen är en del av svensk kultur.
Judisk historia är vår historia och alla har rätt att leva i trygghet och frihet i
vårt gemensamma Sverige.
Det är vi skyldiga de som överlevde.
Och de som försöker legitimera våld och hat för att nå sina mål – oavsett om
det är nazister, religiösa extremister eller vänsterextremister - ska fördömas
kompromisslöst.
Vi kommer aldrig att ge dem utrymme att förgifta vårt samhälle. Det finns
inga ursäkter.
Därför stärker vi säkerheten runt synagogor, skolor och andra lokaler.
Polisen har fått mer resurser och instruktioner om att hat- och hetsbrott ska
prioriteras.
Men det räcker inte. Långsiktigt byggs säkerhet inte med vakter utan med
värderingar.
Det skapas i ett samhälle som präglas av sammanhållning och tillit, som
präglas av öppenhet och glädje inför våra individuella likheter och olikheter.
Därför behövs större insatser mot intolerans - i skolan och i samhället som
helhet,
inte minst i de invandrargrupper som kommer från länder där antisemitismen
är stark.
Vi återinför stödet till skolungdomar att göra hågkomstresor. År 2020 hålls
en ny internationell konferens om hågkomst och utbildning i Sverige.
Och vi behöver fler tillfällen som i dag när vi står vi sida vid sida;
partier, religioner, organisationer som medmänniskor.
Och visar att det som förenar oss är så mycket viktigare än det som skiljer
oss åt.
Att ljuset är starkare än mörkret.
Kärleken så mycket större än hatet.
Vi står upp för människovärdet.
Vi gör det tillsammans.
Det är på oss det beror.
Tack.