Ers kungliga högheter,
vänner.
Först av allt vill jag rikta mig direkt till er som förlorade någon ni älskar.
Ett år har gått. Av chock. Av sorg. Av saknad.
Men i allt detta avgrundsdjupa och smärtsamma,
förstår jag att ni också bär med er ljusa minnen.
Av ett samtal, ett leende, en blick, en kram.
Allt det som skapade kärleken,
och som nu gör saknaden så stor.
Men som också, i allt mörker, kan få oss att hylla livet,
eftersom det gett oss så fina människor att älska.
Som författaren Thornton Wilder har skrivit:
"Det finns ett land för de levande och ett land för de döda, och bron
däremellan är kärlek. Det enda överlevande, det enda med mening."
* * *
Jag hoppas också att ni som sörjer,
ni som skadades,
ni som bär såren av den dagen,
känner kärleken, stödet och solidariteten från ett helt land, och inte minst
från oss som har samlats här idag.
Vi är här för er skull.
Ni är inte ensamma.
* * *
Vi är även här för att hylla alla er, som svarade när nöden krävde er insats.
Alla ni som bröt ledigheter, arbetade extra skift,
och visade kärleken till ert samhälle.
Ni räddningsarbetare, som gav er in i ett osäkert läge, för att hjälpa så många
som möjligt så fort som möjligt.
Ni poliser, som arbetade oförtrutet för att skydda människor, fånga
förövaren, men också tog er tid att trösta och förklara.
Ni i sjukvården, som arbetade långa pass, sida vid sida, för att ge den bästa
vård som ett modernt samhälle kan förmå.
Ni frivilliga, som visade upp de hjältar som fanns inom er.
Ni har visat vad pliktkänsla, uppoffring och mod kan innebära.
Jag ser er som fantastiska förebilder för våra unga, och som en stolthet för
vårt land.
* * *
Och en sak som jag tydligt minns från den dagen, är det här:
Ställda inför detta fruktansvärda, meningslösa, fanatiska hat,
var det så många, som valde att visa en sådan stor medkänsla för varandra.
Som höll om en förtvivlad främling.
Som erbjöd sig att hämta grannens barn.
Som sa: Vi kanske inte känner varandra, men jag finns här, om du behöver
mig.
Låt detta aldrig glömmas, när historien skrivs om vår tid.
När vårt samhälle var som skörast, då var vår gemenskap som starkast.
Det är det som överlever.
Det är det som har mening.
vänner.
Först av allt vill jag rikta mig direkt till er som förlorade någon ni älskar.
Ett år har gått. Av chock. Av sorg. Av saknad.
Men i allt detta avgrundsdjupa och smärtsamma,
förstår jag att ni också bär med er ljusa minnen.
Av ett samtal, ett leende, en blick, en kram.
Allt det som skapade kärleken,
och som nu gör saknaden så stor.
Men som också, i allt mörker, kan få oss att hylla livet,
eftersom det gett oss så fina människor att älska.
Som författaren Thornton Wilder har skrivit:
"Det finns ett land för de levande och ett land för de döda, och bron
däremellan är kärlek. Det enda överlevande, det enda med mening."
* * *
Jag hoppas också att ni som sörjer,
ni som skadades,
ni som bär såren av den dagen,
känner kärleken, stödet och solidariteten från ett helt land, och inte minst
från oss som har samlats här idag.
Vi är här för er skull.
Ni är inte ensamma.
* * *
Vi är även här för att hylla alla er, som svarade när nöden krävde er insats.
Alla ni som bröt ledigheter, arbetade extra skift,
och visade kärleken till ert samhälle.
Ni räddningsarbetare, som gav er in i ett osäkert läge, för att hjälpa så många
som möjligt så fort som möjligt.
Ni poliser, som arbetade oförtrutet för att skydda människor, fånga
förövaren, men också tog er tid att trösta och förklara.
Ni i sjukvården, som arbetade långa pass, sida vid sida, för att ge den bästa
vård som ett modernt samhälle kan förmå.
Ni frivilliga, som visade upp de hjältar som fanns inom er.
Ni har visat vad pliktkänsla, uppoffring och mod kan innebära.
Jag ser er som fantastiska förebilder för våra unga, och som en stolthet för
vårt land.
* * *
Och en sak som jag tydligt minns från den dagen, är det här:
Ställda inför detta fruktansvärda, meningslösa, fanatiska hat,
var det så många, som valde att visa en sådan stor medkänsla för varandra.
Som höll om en förtvivlad främling.
Som erbjöd sig att hämta grannens barn.
Som sa: Vi kanske inte känner varandra, men jag finns här, om du behöver
mig.
Låt detta aldrig glömmas, när historien skrivs om vår tid.
När vårt samhälle var som skörast, då var vår gemenskap som starkast.
Det är det som överlever.
Det är det som har mening.