Nu under all helgonahelgen minns vi de människor som fattas oss.
Över hela Sverige tänds ljus, blommor lämnas på gravar, minnen och fotoalbum plockas kanske fram av oss som är kvar.
Bodil Malmsten skriver i sin diktsamling det här i hjärtat att det inte de avlidna som lider, det är de kvarblivna. Jag tycker att Malmsten som så ofta fångar någonting i de raderna.
Den som förlorar en familjemedlem eller vän förlorar också en del av sig själv.
Det går inte längre att fråga hur julfirandet var det där året, det går inte att skratta åt resor som gick fel eller reda ut gamla missförstånd. Minnen tappar sin spegel.
Och framtiden innehåller mycket men aldrig mer den som avlidit. Vi som är kvar får leva med ett facit över hur allting blev.
Det finns ingen ytterligare möjlighet att säga, jag älskar dig.
Vi kvarblivna får och hoppas att vi har sagt eller visat det på så många sätt att kärleken var en självklarhet hela livet in i döden.
Under det här pandemiåret har döden varit ovanligt närvarande. Människor har alltför ofta fått möta döden utan sina närmaste vid sin sida. Besöksförbud på äldreboenden och behovet av fysisk distans har gjort att telefonerna har gått varma men kramarna blivit få. En uppoffring för många människor som har gjort att det sista avskedet kanske inte blev det avslut som önskades. Och då är det extra värdefullt, extra fint, för människor och för oss som land, att vi tillsammans kan minnas de som har lämnat oss.
Att förlora någon är att förlora en del av sig själv. Men bredvid saknaden får andra känslor också plats, tacksamhet exempelvis. Tacksamhet över att ha fått lära känna en människa. Tacksamhet att få dela ett liv eller några stunder tillsammans. Vi som lever nu kan bara hoppas att den dag vi avlider kommer människor i vår närhet känna samma sak. Med tacksamhet minnas vårt skratt, vår värme, våra små egenheter.
Döden är en påminnelse om livet, om vår korta stund på jorden. Hur länge vi får vara kvar här vet vi inte. Men en helg som den här, ett tungt år som det här, så kan vi väl påminna varandra, om att berätta för familj och vänner hur glad du är att ha dem i ditt liv. Påminna varandra om att göra det bästa möjliga av din stund på jorden. Och påminna sig själv att stor saknad bara är en annan form av kärlek. Och kärlek är den starkaste, och finaste, och mänskligaste känsla som finns.
Ta hand om er.
Tack!