Våra politiker talar ofta om ordning och reda i migrationspolitiken.
Jag ser något helt annat.
Jag ser juridisk oreda.
Jag ser en lagstiftning som är mer orimlig, mer splittrad och mer svåröverskådlig än någonsin tidigare.
Jag jobbar som advokat på Asylbyrån och är sen 20 år tillbaka specialiserad inom asyl- och migrationsrätt. Det betyder att jag jobbar mitt i lagtexten.
Mitt i besluten.
Mitt i konsekvenserna.
Och konsekvenserna som vi jurister sen länge varnat för de har nu blivit en realitet:
Människor som under många år har satt klockan varje morgon för att
hinna i tid till sitt jobb, som har betalat skatt och rotat sig, bildat familj och integrerats, gjort allt som samhället bett dem om, de tvingas lämna sitt jobb, och lämna landet.
Inte för att de blivit uppsagda, eller gjort något fel, eller för att de brutit mot några regler, utan för att reglerna har ändrats i efterhand.
Lagen ändras.
Och människor som följde lagen när de kom hit – som valde att försörja sig ist för att gå på bidrag under sin asylprocess och som tack vare det fick stanna de straffas för det i dag.
Detta kallas retroaktiv lagstiftning.
Det är som att säga till någon:
”Du har kört på rätt sida av vägen i tio år, men nu har vi bestämt att du egentligen skulle ha kört på den andra.
Så nu tar vi ditt körkort.”
Människor skickas alltså ut ur Sverige i flera månader för att sitta och vänta utomlands. Vänta på att få komma tillbaka till exakt samma jobb, samma chef, samma jobbarkompisar, samma arbetsuppgifter som de redan hade innan de lämnade Detta är inte ordning och reda.
Detta är inte rimligt.
Detta är inte rättssäkert.
Ett samhälle
som behandlar människor på det här sättet
skapar otrygghet Det ska kallas vid vad det är.
Orättvisa.
Vår migrationsminister, Johan Forssell, sa på Agenda häromdagen:
”Vi försöker ändra det här systemet
med lapptäcket av olika särregler inom migrationspolitiken.” Låter ju rimligt, men samtidigt fortsätter lapptäcket att växa.
I sitt remissvar nyligen om migrations- och asylpakten skriver Migrationsverket att myndigheten saknar instruktioner för hur man enligt de nya reglerna ska hantera en av de vanligaste situationerna på Migrationsverket, situationen att en asylsökande kommer in i Migrationsverkets lokal för att söka asyl. De här reglerna börjar gälla om bara fyra månader.
Alltså redan om fyra månader vet Migrationsverket inte vad de ska göra när nån vill söka asyl.
Det är en typisk situation med dagens migrationspolitik.
När den ansvariga myndigheten
säger att de inte vet hur lagen ska tillämpas i vardagen, då har vi passerat gränsen för vad som kan kallas fungerande lagstiftning.
Jag kallar inte detta ordning och reda. Jag kallar det systematiserad oreda.
Och mitt i den här oredan pågår något ännu mer allvarligt.
Vi har alla sett tonårsutvisningarna som just nu drabbar i hela Sverige.
Ungdomar, som bl.a. Ayla och Shardad som själva har berättat idag, som fått en utvisning från Sverige i artonårspresent. Integrerade ungdomar
med föräldrar och syskon får stanna med PUT eller Medborgarskap, medan de själva ensamma utvisas. De räknas inte längre som en del av sin familj.
Flera av de här ungdomarna som vi på Asylbyrån träffar,
sitter nu inlåsta i förvar, ensamma, utan sina familjer, i väntan på utvisning.
Detta är ingen oundviklig konsekvens. Detta är ett politiskt val. Och det går att ändra.
Vi måste höja åldern för barn att ingå i kärnfamiljen från 18 år till åtminstone 21 år.
Vi måste framförallt återinföra och stärka
den sista juridiska ventilen, möjligheten för integrerade vuxna att få stanna pga särskilt ömmande omständigheter.
Och i grunden måste Sverige återinföra permanenta uppehållstillstånd som huvudregel.
Ett land som på allvar menar något med ordning och reda måste börja med lagar som går att förstå, som går att tillämpa. Och som går att leva under, utan att livet slits sönder i processen.
Och låt mig säga detta tydligt: vi är inte ensamma. Här på Sergels torg, är vi många som trotsat kylan i dag och runt om i hela Sverige växer en bred enighet fram. Bland människor, näringslivet, arbetsgivare, jurister. Och ja – också bland politiker.
Insikten är gemensam: lagstiftningen måste ändras.
Och den måste ändras nu.
Tack!
Jag ser något helt annat.
Jag ser juridisk oreda.
Jag ser en lagstiftning som är mer orimlig, mer splittrad och mer svåröverskådlig än någonsin tidigare.
Jag jobbar som advokat på Asylbyrån och är sen 20 år tillbaka specialiserad inom asyl- och migrationsrätt. Det betyder att jag jobbar mitt i lagtexten.
Mitt i besluten.
Mitt i konsekvenserna.
Och konsekvenserna som vi jurister sen länge varnat för de har nu blivit en realitet:
Människor som under många år har satt klockan varje morgon för att
hinna i tid till sitt jobb, som har betalat skatt och rotat sig, bildat familj och integrerats, gjort allt som samhället bett dem om, de tvingas lämna sitt jobb, och lämna landet.
Inte för att de blivit uppsagda, eller gjort något fel, eller för att de brutit mot några regler, utan för att reglerna har ändrats i efterhand.
Lagen ändras.
Och människor som följde lagen när de kom hit – som valde att försörja sig ist för att gå på bidrag under sin asylprocess och som tack vare det fick stanna de straffas för det i dag.
Detta kallas retroaktiv lagstiftning.
Det är som att säga till någon:
”Du har kört på rätt sida av vägen i tio år, men nu har vi bestämt att du egentligen skulle ha kört på den andra.
Så nu tar vi ditt körkort.”
Människor skickas alltså ut ur Sverige i flera månader för att sitta och vänta utomlands. Vänta på att få komma tillbaka till exakt samma jobb, samma chef, samma jobbarkompisar, samma arbetsuppgifter som de redan hade innan de lämnade Detta är inte ordning och reda.
Detta är inte rimligt.
Detta är inte rättssäkert.
Ett samhälle
som behandlar människor på det här sättet
skapar otrygghet Det ska kallas vid vad det är.
Orättvisa.
Vår migrationsminister, Johan Forssell, sa på Agenda häromdagen:
”Vi försöker ändra det här systemet
med lapptäcket av olika särregler inom migrationspolitiken.” Låter ju rimligt, men samtidigt fortsätter lapptäcket att växa.
I sitt remissvar nyligen om migrations- och asylpakten skriver Migrationsverket att myndigheten saknar instruktioner för hur man enligt de nya reglerna ska hantera en av de vanligaste situationerna på Migrationsverket, situationen att en asylsökande kommer in i Migrationsverkets lokal för att söka asyl. De här reglerna börjar gälla om bara fyra månader.
Alltså redan om fyra månader vet Migrationsverket inte vad de ska göra när nån vill söka asyl.
Det är en typisk situation med dagens migrationspolitik.
När den ansvariga myndigheten
säger att de inte vet hur lagen ska tillämpas i vardagen, då har vi passerat gränsen för vad som kan kallas fungerande lagstiftning.
Jag kallar inte detta ordning och reda. Jag kallar det systematiserad oreda.
Och mitt i den här oredan pågår något ännu mer allvarligt.
Vi har alla sett tonårsutvisningarna som just nu drabbar i hela Sverige.
Ungdomar, som bl.a. Ayla och Shardad som själva har berättat idag, som fått en utvisning från Sverige i artonårspresent. Integrerade ungdomar
med föräldrar och syskon får stanna med PUT eller Medborgarskap, medan de själva ensamma utvisas. De räknas inte längre som en del av sin familj.
Flera av de här ungdomarna som vi på Asylbyrån träffar,
sitter nu inlåsta i förvar, ensamma, utan sina familjer, i väntan på utvisning.
Detta är ingen oundviklig konsekvens. Detta är ett politiskt val. Och det går att ändra.
Vi måste höja åldern för barn att ingå i kärnfamiljen från 18 år till åtminstone 21 år.
Vi måste framförallt återinföra och stärka
den sista juridiska ventilen, möjligheten för integrerade vuxna att få stanna pga särskilt ömmande omständigheter.
Och i grunden måste Sverige återinföra permanenta uppehållstillstånd som huvudregel.
Ett land som på allvar menar något med ordning och reda måste börja med lagar som går att förstå, som går att tillämpa. Och som går att leva under, utan att livet slits sönder i processen.
Och låt mig säga detta tydligt: vi är inte ensamma. Här på Sergels torg, är vi många som trotsat kylan i dag och runt om i hela Sverige växer en bred enighet fram. Bland människor, näringslivet, arbetsgivare, jurister. Och ja – också bland politiker.
Insikten är gemensam: lagstiftningen måste ändras.
Och den måste ändras nu.
Tack!