John Johansson: Tal vid minnesceremonin efter våldsdådet i Örebro 2025

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker. 

Världen förändrar sig varje dag men ibland, blir den aldrig densamma mer. 
 
Idag samlas vi i sorg, förtvivlan och en djup känsla av saknad för att hedra minnet av alla de oskyldiga liv som tragiskt rycktes ifrån oss. Ord kan aldrig fullt ut förmedla den tomhet och chock som våldsdådet lämnat efter sig, men i vår samling här idag visar vi att vi står enade – både i vår smärta och i vår beslutsamhet. 

Vi samlas för att påminna varandra om att vi inte går igenom denna mörka stund ensamma. Vår stad, vårt hem, har drabbats av ofattbar förlust, men vi finns här för att stötta och bära varandra i sorgen. 

På Risbergska samlades människor för att bli en del av det svenska samhället. För att bidra till att göra det som gör Sverige starkt ännu starkare. För att lära sig språket, lära sig ett yrke och för att gå vidare i livet. Här möttes kvinnor och män från hela världen. Här föddes drömmar. 

De kvinnor och män som föll offer för våldet var så mycket mer än ett tragiskt tal i en nyhetsrubrik. De var någons fästman eller hustru, förälder, barn, syskon, eller nära vän. Var och en av dem hade en unik berättelse som nu förblir oavslutad, men de drömmar, värderingar och den kärlek som de förmedlade ska inte tystna. De lever vidare i minnena hos deras anhöriga och i hjärtat hos alla som sörjer dem. Genom att lära av deras liv och genom att uppmärksamma vad de stod för, kan vi låta deras minne fortsätta ge oss hopp och mening. 

Denna händelse har skakat vår stad i grunden och öppnat sår som tar tid att läka. Mitt i den råa sorgen och ilskan kan vi lätt känna hur förtvivlan sveper över oss. Mörker kan skugga våra dagar, men det kan aldrig helt släcka ljuset från medmänsklig värme, omtanke och solidaritet.  

Hat kan döda en människa men aldrig mänsklighetens värme. Och Örebro är beviset på att kärleken överröstar hatet. 

Örebro är en plats som har uppvisat en enastående sammanhållning. När vi nu befinner oss i den allra svåraste stunden i vår historia, kliver människor fram med en vilja att hjälpa. Vi ser privatpersoner som volontärarbetar, föreningar och företag som samlar in pengar, och skolor som skapar trygga rum för de unga. Religiösa samfund som skänker tröst och värme. Denna styrka i gemenskapen är vad som ger oss hopp mitt i förkrossande sorg. 

Drottningen undrade vart det fina Sverige har tagit vägen. Vi har visat att det finns – här i Örebro. 

Att hedra offren handlar inte bara om att minnas deras namn och historier, utan också om att ta lärdom av deras förlust. Må deras minne påminna oss om hur bräckligt livet är, men också om vår oerhörda förmåga att visa kärlek och stöd när världen runt oss har raserats. Genom att dela med oss av tröst, genom att stå upp mot orättvisor och genom att uppmuntra varandra att våga hoppas, kan vi skapa en framtid där sådan ondska aldrig får fäste igen. 

Vi kan välja att ta ställning mot hat och våld genom de handlingar vi utför varje dag. Att vara den som räcker ut en hand till någon i nöd, att stå upp mot diskriminering, att ställa upp för en vän i en svår period. 
Sådana enkla men betydelsefulla handlingar bygger en starkare, mer medkännande stad. Vi kan hjälpa till att hela såren genom att omvandla vår sorg till handling som för människor närmare varandra, snarare än att låta hatet och vanmakten ta över. 
 
I denna stund, när vi står tillsammans för att hedra de vi förlorat, låt oss bära vidare deras minne genom att fortsätta kämpa för den medmänsklighet och det hopp de själva förtjänade att få uppleva. 

Deras ljus kan ännu lysa i våra hjärtan och i våra handlingar. Låt oss lova varandra att förbli orubbliga i övertygelsen att kärleken är mäktigare än våldet, och att solidariteten människor emellan kan läka även de djupaste sår. 
 
Så stilla nu i denna vrå av världen en liten stund som oron inte når. Vi hör varandras sång, vi lär den, är den, och vet i evighet hur orden går. 
Vi ska åt samma håll en bit på färden. 
Vi går tillsammans några vackra år. 
Vi känner ängslan, men är två som bär den. Vi känner ömhet, den är också vår. Och alltid, alltid ska vi minnas orden i vänskapens förunderliga sång som svävar som en blomdoft över jorden när allting annat suddas ut en gång. 
 
Tack.