Afdelningsledare var här hr E. H. Åkerblom. Denna öppnade mötet med att påpeka
att våra motståndare i dag icke gärna kunna säga, att majdemonstrationen är utan
politisk betydelse, ty i detta väder gå vi sannerligen ej ut att demonstrera för ro skull.
Utgångspunkten för den rösträttsrörelse, som nu brusar fram genom vårt land,
förskrifver sig från ett år tillbaka, då riksdagen antog härordningsförslaget. Då
framtvungos löften af regeringen och flera riksdagspartier om utvidgning af de
medborgerliga rättigheterna, så att Sverge måtte bli ett folk. Tyvärr ha dessa löften i
år fattats af de maktegande så, som om det endast gäl[l]de en vanlig riksdagsfråga, ej
en fråga, för hvilken hela folket hyste intresse. Rent typiskt för denna åskådning, att
det hela är en köpslag mellan dem, som ha makten i riksdagen, är regeringens
rösträttsförslag, som hälsats med förvåning öfver allt, men till hvars förmån man
dock måste medgifva, att de tagit fasta på sådana punkter, som man trodde vara
antagliga i riksdagen. Man hade aldrig tänkt sig en folkvilja bredvid den officiella,
som manifesterar sig vid riksdagsmannavalen.
Lika väl som regeringen tänkt sig instängandet af frågan inom ramen af de båda
rummen på Riddarholmen, likaväl hade riksdagens ”frisinnade” tänkt sig redan från
början nödvändigheten af en kompromiss. Så uppkom fjärran från de känslor, som
visa sig i de djupa lagren, samlingspartiets höjande af rösträttsfanan med
undanskjutande af den allmänna rösträtten.
Gent emot dessa kompromisspartier har plötsligt på arenan trädt fram en tredje
faktor, folket själft. Det blir icke fred i landet, icke slut på agitationen, förr än den
allmänna och lika och direkta rösträtten är genomförd.
Ekot af de hundratusen röster, som nu öfverallt i vårt land höres för detta kraf, har
trängt in i de vacklandes led i riksdagen. De se, att bakom dessa röster finnes en vilja.
Både konservativa och liberala måste konstatera, att krafvet på full och hel
medborgarrätt – öfverallt i landet reser sig. Sedan 1865 ha vi ej sett en sådan
folkrörelse. Och då var det i öfvervägande grad borgarståndet, som öfvade
påtryckning. Nu är det fjärde ståndet, som går i teten. Nu gäller det arbetarnas
införlifvande i samhället. Först ha de blott haft skyldigheter, nu fordra de rättigheter.
Man ser, hur den ena gruppen efter den andra af dem, som stå öfver strecket, ryckes
med. Det gäller hela nationens sammanförande till ett folk. I söndags sågo vi ett
flertal af de bildade klasserna för första gången rycka in i arbetarnas led. I Uppsala ha
vi en af de senaste dagarna sett, hur man bland studenterna antog en resolution om
allmän rösträtt, fastän en af samlingspartiets koryféer höll föredrag för
kompromissprogrammet.
Detta är ett tidens tecken. Det visar att vår uppmarsch väckt gehör. Vi må hoppas,
att den äfven visar sig kunna rycka med sig riksdagens tveksamma partier, så att
krafvet på den allmänna rösträtten ej blott kommer att stå som ett principuttalande,
utan som en vädjan att låta de små synpunkterna falla. Konstitutionsutskottet är nu i
fullt arbete. Och så mycket vet man, att regeringens förslag, så finurligt uttänkt, redan
är borta ur spelet.
Det gäller nu att ej stöta bort de vacklande, utan söka öfvertyga dom om det
berättigade i arbetarnas kraf, så att rörelsen ej blir blott en arbetarrörelse, utan en
folkrörelse.
I förhoppning härom höja vi ett lefve för den allmänna, lika och direkta rösträtten.
att våra motståndare i dag icke gärna kunna säga, att majdemonstrationen är utan
politisk betydelse, ty i detta väder gå vi sannerligen ej ut att demonstrera för ro skull.
Utgångspunkten för den rösträttsrörelse, som nu brusar fram genom vårt land,
förskrifver sig från ett år tillbaka, då riksdagen antog härordningsförslaget. Då
framtvungos löften af regeringen och flera riksdagspartier om utvidgning af de
medborgerliga rättigheterna, så att Sverge måtte bli ett folk. Tyvärr ha dessa löften i
år fattats af de maktegande så, som om det endast gäl[l]de en vanlig riksdagsfråga, ej
en fråga, för hvilken hela folket hyste intresse. Rent typiskt för denna åskådning, att
det hela är en köpslag mellan dem, som ha makten i riksdagen, är regeringens
rösträttsförslag, som hälsats med förvåning öfver allt, men till hvars förmån man
dock måste medgifva, att de tagit fasta på sådana punkter, som man trodde vara
antagliga i riksdagen. Man hade aldrig tänkt sig en folkvilja bredvid den officiella,
som manifesterar sig vid riksdagsmannavalen.
Lika väl som regeringen tänkt sig instängandet af frågan inom ramen af de båda
rummen på Riddarholmen, likaväl hade riksdagens ”frisinnade” tänkt sig redan från
början nödvändigheten af en kompromiss. Så uppkom fjärran från de känslor, som
visa sig i de djupa lagren, samlingspartiets höjande af rösträttsfanan med
undanskjutande af den allmänna rösträtten.
Gent emot dessa kompromisspartier har plötsligt på arenan trädt fram en tredje
faktor, folket själft. Det blir icke fred i landet, icke slut på agitationen, förr än den
allmänna och lika och direkta rösträtten är genomförd.
Ekot af de hundratusen röster, som nu öfverallt i vårt land höres för detta kraf, har
trängt in i de vacklandes led i riksdagen. De se, att bakom dessa röster finnes en vilja.
Både konservativa och liberala måste konstatera, att krafvet på full och hel
medborgarrätt – öfverallt i landet reser sig. Sedan 1865 ha vi ej sett en sådan
folkrörelse. Och då var det i öfvervägande grad borgarståndet, som öfvade
påtryckning. Nu är det fjärde ståndet, som går i teten. Nu gäller det arbetarnas
införlifvande i samhället. Först ha de blott haft skyldigheter, nu fordra de rättigheter.
Man ser, hur den ena gruppen efter den andra af dem, som stå öfver strecket, ryckes
med. Det gäller hela nationens sammanförande till ett folk. I söndags sågo vi ett
flertal af de bildade klasserna för första gången rycka in i arbetarnas led. I Uppsala ha
vi en af de senaste dagarna sett, hur man bland studenterna antog en resolution om
allmän rösträtt, fastän en af samlingspartiets koryféer höll föredrag för
kompromissprogrammet.
Detta är ett tidens tecken. Det visar att vår uppmarsch väckt gehör. Vi må hoppas,
att den äfven visar sig kunna rycka med sig riksdagens tveksamma partier, så att
krafvet på den allmänna rösträtten ej blott kommer att stå som ett principuttalande,
utan som en vädjan att låta de små synpunkterna falla. Konstitutionsutskottet är nu i
fullt arbete. Och så mycket vet man, att regeringens förslag, så finurligt uttänkt, redan
är borta ur spelet.
Det gäller nu att ej stöta bort de vacklande, utan söka öfvertyga dom om det
berättigade i arbetarnas kraf, så att rörelsen ej blir blott en arbetarrörelse, utan en
folkrörelse.
I förhoppning härom höja vi ett lefve för den allmänna, lika och direkta rösträtten.