Hjalmar Branting

Hjalmar Branting var partiledare för Socialdemokraterna från 1907 och blev 1920 Sveriges första socialdemokratiska statsminister. Författningskompromissen om allmän rösträtt 1918 och beslutet om åtta timmars arbetsdag 1919 var höjdpunkterna i hans inrikespolitiska karriär. Han var även en viktig gestalt i Socialistinternationalen och tilldelades Nobels fredspris 1921 tillsammans med Christian Lange för sitt arbete för inrättandet av Nationernas Förbund. 

Redan 1878–79 kallade han sig socialdemokrat och blev tidigt den ledande kraften i den unga socialdemokratin. Han valdes in i riksdagen 1896 på en liberal lista. När tsaren abdikerat i ryska februarirevolutionen kulminerade samtidigt hungerkravaller i Sverige. Hjalmar Branting och LO-ledningen verkade för att avvärja upptrappning av oroligheterna som kunde ha kastat landet in i en allvarlig kris. I stället fick parlamentarismen sitt definitiva genombrott efter valet 1917, och en koalitionsregering mellan liberaler och socialdemokrater bildades i vilken Branting blev finansminister. I samband med oktoberrevolutionen bidrog Branting starkt till att den svenska socialdemokratiska hållningen blev negativ till bolsjevismen. Därtill sympatiserade Branting med den vita sidan i Finska inbördeskriget. Dessa ställningstaganden splittrade socialdemokraterna eftersom det fortfarande fanns betydande revolutionära element i partiet.