Ärade TV-tittare, TV har bett mig att inleda det samtal som vi ska föra ikväll. Jag tror att det är viktigt att vi alla utnyttjar möjligheten att resonera kring det som har engagerat så många av oss så mycket under de senaste veckorna. På Karolinska sjukhuset här i Stockholm ligger två skottskadade, svårt skottskadade människor. Personer med utländskt ursprung som har drabbats av den brutala våldsvåg, mordförsök som riktats just mot personer med utländskt ursprung. Våldsbrotten har riktats mot de enskilda människorna, och det är också det som gör att vi reagerar så hårt som vi har gjort. Men ytterst riktar så sig detta våld mot rättssamhället och mot rättsstaten som sådan. Därför det är rättsstaten vårt gemensamma skydd, mot våld, mot övergrepp, alldeles oavsett vilka vi är, alldeles oavsett varifrån vi kommer. Därför är det också viktigt att säga: rättsstaten kommer inte att finna sig att vara ett offer för det som nu händer. Den kommer med alla de medel som står till dess befogande att spåra upp, att döma och att straffa den eller de som är ansvariga för det som nu har skett. Men när det är gjort så tror jag ändå inte, vi har svaren på alla de olika frågor som har växt under de senaste veckorna. Sverige är ett öppet och ett tolerant samhälle, de som sprider rasismens hatfyllda budskap är inte många. Men, och vi ska inte ge dem vind i seglen, genom att skapa ett intryck av att de är fler än vad de faktiskt är. Men ett måste alltid stå klart, den humanism som är vår och den rasism som de står för är lika oförenligt som eld och vatten.
Men trots att rasismen är begränsad så är det dumt och det är farligt att förneka de problem och de spänningar som alltid ligger i mötet mellan erfarenheter, kultur och nation. Vi lever ju, tack och lov tycker jag, det är en tid när gränser håller på att rivas. Sverige lever mitt i världen på ett helt annat sätt idag än vad vi gjorde igår och vi har också fått en del av världen mitt inne i vår svenska vardag. Jag tror att den främlingsrädsla som finns, den har sin grund i okunskap. Men när vi vill erkänna varandra så märker vi att vi har mycket att lära av just mötet med det annorlunda, med de andra kulturerna, nationerna och erfarenheterna, då får vi genom kunskap bort, inte bara främlingsrädslan, utan vi skapar också en möjlighet att berika vårt eget samhälle. Jag tillhör de dem som tror att mötet med andra erfarenhet och intryck kan göra vårt eget samhälle bättre på många områden
Men allt detta ställer samtidigt krav, det ställer självfallet krav på oss som har haft förmånen att leva och verka hela vårt liv i det som alltid varit vår hembygd, på vår tolerans, på vår medmänsklighet, på vår förmåga att sätta värde på det som är annorlunda. Och det ställer också krav på alla de som har av olika skäl att tvingats att lämna sin hembygd för att söka sig en ny framtid i Sverige, vårt samhälle är och ska vara ett samhälle med många rättigheter, men det är också ett samhälle med många skyldigheter. och på oss alla ställs kravet att öppet och klart och ärligt kunna diskutera de problem och de spänningar som faktiskt finns. Inga problem kan någonsin lösas genom att sopas under mattan. Jag tycker ofta att det är fel när man i dagens diskussion delar upp oss i flyktingar och svenskar, i vi och i dem. Därför för mig handlar det inte om grupper, det handlar om människor, om individer om att vi är medmänniskor, absolut inte motmänniskor. Var en av oss är unik, med varje människa så sätts någonting nytt till världen, någonting speciellt som aldrig funnits förut. Att träffa det här om dagen Rima Satara, hon är en liten flicka, jämnårig ungefär med vår lilla dotter Gunnel. Hennes pappa ligger svårt skottskadad på sjukhuset. Mycket av detta handlar om att Rima och Gunnel var och en på sitt sätt, från sina förutsättningar och med sina val ska kunna forma sin framtid på lika villkor i det land där de bägge är födda. Så låter oss lära av detta, det finns inte vi och dem, det finns bara medmänniskor i denna debatt.
Ofta ställs frågan, vad kan regering och vad kan riksdagen egentligen göra. Och det är mycket som kan göras, men det är ändå inte tillräckligt. Hade det funnits något eller några beslut som hade utrotat rasismen, som hade fått bort all främlingsfientlighet och som hade sopat bort all rädsla som kan finnas, så jag övertygade om att de besluten hade varit fattade för länge sedan. Riksdagen och regeringen kan fatta beslut om bättre läroplaner för skolan, det behövs och det ska också ske. Men ytterst är det engagerade lärare och vetgiriga och nyfikna elever som ger oss den där bättre skolan. Riksdag och regering kan fatta beslut om mer resurser till domstol och polis, det behövs och det ska jag också se till att det sker. men ytterst är det när ansvarskännande föräldrar ger sina barn kunskapen och medmänskligheten om vad som är rätt och fel som vi bygger ett samhälle. Riksdag och regering kan anslå mer pengar till kampanjer och information, det behövs och det kommer också ske. Men det är du och det är jag som i ord och i handling varje dag formar andan i vårt samhälle. för det är detta som det handlar, Sverige är vårt gemensamma land, ja är ett gemensamt ansvar för detta Sverige, ställs någon utanför eller några utanför så kommer detta förr eller senare att drabba var och en av oss. Det är därför, det är så viktigt att inte bara känna stoltheten, utan också att vara rädd om just den ödmjukhet, den tolerans, den öppenhet och den medmänsklighet som utmärker vårt Sverige.