Som många av er här ikväll lever jag med en saknad efter någon – saknaden efter min pappa.
Han var min stora hjälte när jag växte upp. Min pappa hette Jens Läckberg, född Johansson, kusin med Ingo – vår världsmästare i boxning. Det var något han gärna skröt med när tillfälle gavs, vilket var väldigt ofta. Mig fick han lite senare i livet, efter mina två högt älskade storasystrar. Jag var den han på bohuslänska kallade "Skrabekagan" – sladdisen.
Jag har fantastiska minnen från min pappa. Hur han nynnande tillbringade timmar vid spisen och lagade middagar som en proffskock hade avundats. Han kunde spela, han kunde sjunga, och det är tack vare honom som jag kan örhängen som ”Så länge skutan kan gå”, ”Jag har bott vid en landsväg” och i princip alla Karl Gerhards kupletter.
Jag minns timmar uppkrupen under hans arm med Edvard Persson-filmer, Åsa-Nisse, Biffen och Bananen. Han öppnade dörren till sin generation för mig – sin lillgamla Skrabekaga.
Pappa var tjock och bullrig, lätt till skratt och omtyckt. Alltid festens mittpunkt, älskad av alla trots att han aldrig var rädd för att säga sin åsikt. Han väjde aldrig för en fight, stod alltid på de svagas sida – orädd, vältalig, kärleksfull.
Men en strid kunde han inte vinna – den mot cancern. 1993 gick han bort i levercancer efter ett års kamp. Han fick dö hemma, och vi var allihop där för hans sista andetag.
Och jag sörjer allt han inte fick uppleva – mina barn, att jag fått framgång inom ett yrke som var det finaste han visste. Men jag vet att han är stolt över mig, över mina systrar, över sina barnbarn. Jag vet att han ler i sin himmel idag över att jag står här och kan hjälpa till att ge cancer fingret.
Jag älskar dig, pappa. Tack för allt du gett mig. Tack för allt du gett oss. Och ditt bullriga skratt ekar fortfarande glasklart i mitt minne.
Tack.
Han var min stora hjälte när jag växte upp. Min pappa hette Jens Läckberg, född Johansson, kusin med Ingo – vår världsmästare i boxning. Det var något han gärna skröt med när tillfälle gavs, vilket var väldigt ofta. Mig fick han lite senare i livet, efter mina två högt älskade storasystrar. Jag var den han på bohuslänska kallade "Skrabekagan" – sladdisen.
Jag har fantastiska minnen från min pappa. Hur han nynnande tillbringade timmar vid spisen och lagade middagar som en proffskock hade avundats. Han kunde spela, han kunde sjunga, och det är tack vare honom som jag kan örhängen som ”Så länge skutan kan gå”, ”Jag har bott vid en landsväg” och i princip alla Karl Gerhards kupletter.
Jag minns timmar uppkrupen under hans arm med Edvard Persson-filmer, Åsa-Nisse, Biffen och Bananen. Han öppnade dörren till sin generation för mig – sin lillgamla Skrabekaga.
Pappa var tjock och bullrig, lätt till skratt och omtyckt. Alltid festens mittpunkt, älskad av alla trots att han aldrig var rädd för att säga sin åsikt. Han väjde aldrig för en fight, stod alltid på de svagas sida – orädd, vältalig, kärleksfull.
Men en strid kunde han inte vinna – den mot cancern. 1993 gick han bort i levercancer efter ett års kamp. Han fick dö hemma, och vi var allihop där för hans sista andetag.
Och jag sörjer allt han inte fick uppleva – mina barn, att jag fått framgång inom ett yrke som var det finaste han visste. Men jag vet att han är stolt över mig, över mina systrar, över sina barnbarn. Jag vet att han ler i sin himmel idag över att jag står här och kan hjälpa till att ge cancer fingret.
Jag älskar dig, pappa. Tack för allt du gett mig. Tack för allt du gett oss. Och ditt bullriga skratt ekar fortfarande glasklart i mitt minne.
Tack.