Åter hafva vi samlats till att fira medborgarfest, samlats på denna plats, som redan i sig själf talar så underbart till oss svenskar och som framför allt vill hos oss väcka och fostra en lefvande kärlek till Sverige, till vårt land och vårt folk — och
den kärleken är grunden och själen i ett verkligt medborgarsinne.
Den man, hvars lifsgärning här omgifver oss, var särskildt angelägen om att Sveriges folk skulle lära känna sig själft. För visso var det hans tro, att ur denna själfkännedom skulle födas en lefvande och medveten nationalkänsla. Här i denna så outsägligt vackra och så äktsvenska natur skapade han ett hem utan like för vårt folks minnen, inte bara och inte ens främst för den historia, som knyter sig till berömda personer eller kända bragder, utan för hela denna tysta historia, som talar ur alla dessa stugor, ur de tusen minnena af fädernas arbete, af deras seder och bruk. När han själf gick omkring här uppe, säkert var det honom en kär dröm, att det åter och åter skulle hända, helst med de unga, att denna omgifning skulle gripa dem och komma dem att i djupaste mening vakna öfver hvad Sverige är och hvad som är svenskhetens väsen och så i nya hjärtan tändas något af den djupa hänförelse, som brann i hans eget. Må denna dröm gå i fullbordan! Den passar väl till denna dag, ty den har i sig äkta vårstämning. Vi önska oss på skilda lifsområden män och kvinnor med den starka tro på Sverige, som lefde hos Skansens skapare — då skall det våras på nytt öfver land och folk.
Låt mig tillönska Sveriges folk, att det måtte bättre lära känna sig själft och sitt land. En djupare och mera allmän kännedom om våra samhällsinstitutioner skulle säkert vara till välsignelse för hela vår politiska utveckling. En djupare och mera allmän kunskap om våra ekonomiska möjligheter skulle hos oss skapa en verklig, en bergfast tro på att det kan blifva något stort af Sverige — och hvilken arbetslust skulle icke komma af en sådan tro! En brinnande arbetshåg är just hvad vi behöfva. När vi nu stå i början af våren och hafva hela den soliga sommaren framför oss, veta vi väl, att denna gömmer på mycket arbete och många mödor, men denna tanke skrämmer oss icke. Det hör med till våren, att den hjälper oss se framtiden i förhoppningarnas ljus. Bortom sommarens mödor ligga höstens skördar — därför låt oss idogt arbeta! Vi tala och skrifva vid högtidliga tillfällen så vackert om arbetets ära, men jämra oss i hvardagslag öfver arbetet, som vore det en plåga. Låt oss arbeta, och tala väl om arbetet — det är mycken olust, som kunde försvinna ur landet på den vägen. Men arbetets frukter skola tillvaratagas och vårdas. Nationalekonomien är en mycket omfattande vetenskap, men den stora grundsanningen är och förblir denna: det är idoghet och sparsamhet i förening, som skapa välstånd hos enskilda och folk. Det är aldrig ur vägen att härom erinra ett folk med sådan benägenhet till ekonomisk sorglöshet som vårt svenska. Det gäller för oss att utveckla vårt lands stora ekonomiska möjligheter. Med tacksamhet och glädje kunna vi se tillbaka på hvad släkten före oss hafva gjort; ensamt de senaste årtiondena beteckna storslagna framsteg. Arbetet måste under hvarje nytt tidsskede och af hvarje nytt släkte fullföljas; det får icke inträda stillestånd eller återgång. Må det en gång kunna sägas om oss, om våra dagars svenskar, att vi förkofrade landet, tillvaratogo dess möjligheter och gjorde det rikare! I detta, arbete böra vi stödja hvarandra. Samfäld kraft bär tunga bördor. Vi brista ännu mycket i insikt om betydelsen af att stödja och uppmuntra svenskt arbete och svensk företagsamhet. Och dock är det ju så, att ju bättre vi hålla samman, dess förr och i dess djupare mening kunna vi göra sanning af den stora tanken »Sverige åt svenskarne».
Då jag här talat om folkets arbete och om vikten af att vårda dess frukter, är det emellertid icke allenast den ekonomiska vården, som jag har i tankarna. Det är ju en egendomlig tillfällighet som velat, att denna plats, detta fridfulla hem för minnesmärken af svenskt odlingsarbete, skulle bära namnet Skansen, så att vi äfven här skulle få en påminnelse om vår plikt att värna och skydda det stora arfvet från fäderna, frukterna af folkets tusenåriga odlingsarbete. Det svenska folkets försvarsvilja skall vara den fasta skansen, i hvars skydd detta odlingsarbete skall ostördt fortgå. Vårt folk har i dessa dagar i fri offervillighet betygat denna sin försvarsvilja på ett sätt, som väckt grannfolkens beundran och som måste vara ägnadt att gifva respekt åt vår vilja att lefva i oberoendets fred. Skulle denna kränkas och ofärden komma öfver oss, är jag fullt förvissad om att Sveriges folk skall stå enigt samladt i beredvilligheten att våga det yttersta till värn för sitt land. Den, som räknar på annat, han räknar miste. I den punkten skall nog vår försvarsvilja hålla profvet. Må också insikten därom stå klar för vårt folk, att landets värn icke kan byggas på en uppflammande offervillighet i nödens stund, utan att tryggheten ligger i en omsorgsfull försvarsberedskap. Om denna insikt blir fullt lefvande hos Sveriges folk, då hafva vi äfven rätt att här tala om goda vårtecken.
Tiden är sträng mot de små folken, äfven då han unnar dem freden. De måste spänna sina krafter till verklig ansträngning för att bestå i den stora täflingskampen. Inom några få veckor skall vår hufvudstad blifva skådeplatsen för täflingar, hvilka ju icke höra under de stridens eller fredens kraftmätningar, som jag nyss antydt, men som ändå äro ägnade att gifva oss en lefvande och åskådlig bild af folkens inbördes täfling. Må därunder Sveriges flagga ofta gå upp till att förkunna svenska segrar, men — hvad som är mera och viktigare — må detta i sin ordning allenast vara en bild af Sveriges lust och kraft att, när det gäller allvar på långt större och betydelsefullare lifsområden, vinna ära och segrar på folkens stora täflingsbana. I varm förhoppning om ny vår och sommar icke blott öfver Sveriges land utan ock öfver vårt folk i stort, låtom oss höja ett fyrfaldigt hurra för vårt kära Sverige. Lefve det!
den kärleken är grunden och själen i ett verkligt medborgarsinne.
Den man, hvars lifsgärning här omgifver oss, var särskildt angelägen om att Sveriges folk skulle lära känna sig själft. För visso var det hans tro, att ur denna själfkännedom skulle födas en lefvande och medveten nationalkänsla. Här i denna så outsägligt vackra och så äktsvenska natur skapade han ett hem utan like för vårt folks minnen, inte bara och inte ens främst för den historia, som knyter sig till berömda personer eller kända bragder, utan för hela denna tysta historia, som talar ur alla dessa stugor, ur de tusen minnena af fädernas arbete, af deras seder och bruk. När han själf gick omkring här uppe, säkert var det honom en kär dröm, att det åter och åter skulle hända, helst med de unga, att denna omgifning skulle gripa dem och komma dem att i djupaste mening vakna öfver hvad Sverige är och hvad som är svenskhetens väsen och så i nya hjärtan tändas något af den djupa hänförelse, som brann i hans eget. Må denna dröm gå i fullbordan! Den passar väl till denna dag, ty den har i sig äkta vårstämning. Vi önska oss på skilda lifsområden män och kvinnor med den starka tro på Sverige, som lefde hos Skansens skapare — då skall det våras på nytt öfver land och folk.
Låt mig tillönska Sveriges folk, att det måtte bättre lära känna sig själft och sitt land. En djupare och mera allmän kännedom om våra samhällsinstitutioner skulle säkert vara till välsignelse för hela vår politiska utveckling. En djupare och mera allmän kunskap om våra ekonomiska möjligheter skulle hos oss skapa en verklig, en bergfast tro på att det kan blifva något stort af Sverige — och hvilken arbetslust skulle icke komma af en sådan tro! En brinnande arbetshåg är just hvad vi behöfva. När vi nu stå i början af våren och hafva hela den soliga sommaren framför oss, veta vi väl, att denna gömmer på mycket arbete och många mödor, men denna tanke skrämmer oss icke. Det hör med till våren, att den hjälper oss se framtiden i förhoppningarnas ljus. Bortom sommarens mödor ligga höstens skördar — därför låt oss idogt arbeta! Vi tala och skrifva vid högtidliga tillfällen så vackert om arbetets ära, men jämra oss i hvardagslag öfver arbetet, som vore det en plåga. Låt oss arbeta, och tala väl om arbetet — det är mycken olust, som kunde försvinna ur landet på den vägen. Men arbetets frukter skola tillvaratagas och vårdas. Nationalekonomien är en mycket omfattande vetenskap, men den stora grundsanningen är och förblir denna: det är idoghet och sparsamhet i förening, som skapa välstånd hos enskilda och folk. Det är aldrig ur vägen att härom erinra ett folk med sådan benägenhet till ekonomisk sorglöshet som vårt svenska. Det gäller för oss att utveckla vårt lands stora ekonomiska möjligheter. Med tacksamhet och glädje kunna vi se tillbaka på hvad släkten före oss hafva gjort; ensamt de senaste årtiondena beteckna storslagna framsteg. Arbetet måste under hvarje nytt tidsskede och af hvarje nytt släkte fullföljas; det får icke inträda stillestånd eller återgång. Må det en gång kunna sägas om oss, om våra dagars svenskar, att vi förkofrade landet, tillvaratogo dess möjligheter och gjorde det rikare! I detta, arbete böra vi stödja hvarandra. Samfäld kraft bär tunga bördor. Vi brista ännu mycket i insikt om betydelsen af att stödja och uppmuntra svenskt arbete och svensk företagsamhet. Och dock är det ju så, att ju bättre vi hålla samman, dess förr och i dess djupare mening kunna vi göra sanning af den stora tanken »Sverige åt svenskarne».
Då jag här talat om folkets arbete och om vikten af att vårda dess frukter, är det emellertid icke allenast den ekonomiska vården, som jag har i tankarna. Det är ju en egendomlig tillfällighet som velat, att denna plats, detta fridfulla hem för minnesmärken af svenskt odlingsarbete, skulle bära namnet Skansen, så att vi äfven här skulle få en påminnelse om vår plikt att värna och skydda det stora arfvet från fäderna, frukterna af folkets tusenåriga odlingsarbete. Det svenska folkets försvarsvilja skall vara den fasta skansen, i hvars skydd detta odlingsarbete skall ostördt fortgå. Vårt folk har i dessa dagar i fri offervillighet betygat denna sin försvarsvilja på ett sätt, som väckt grannfolkens beundran och som måste vara ägnadt att gifva respekt åt vår vilja att lefva i oberoendets fred. Skulle denna kränkas och ofärden komma öfver oss, är jag fullt förvissad om att Sveriges folk skall stå enigt samladt i beredvilligheten att våga det yttersta till värn för sitt land. Den, som räknar på annat, han räknar miste. I den punkten skall nog vår försvarsvilja hålla profvet. Må också insikten därom stå klar för vårt folk, att landets värn icke kan byggas på en uppflammande offervillighet i nödens stund, utan att tryggheten ligger i en omsorgsfull försvarsberedskap. Om denna insikt blir fullt lefvande hos Sveriges folk, då hafva vi äfven rätt att här tala om goda vårtecken.
Tiden är sträng mot de små folken, äfven då han unnar dem freden. De måste spänna sina krafter till verklig ansträngning för att bestå i den stora täflingskampen. Inom några få veckor skall vår hufvudstad blifva skådeplatsen för täflingar, hvilka ju icke höra under de stridens eller fredens kraftmätningar, som jag nyss antydt, men som ändå äro ägnade att gifva oss en lefvande och åskådlig bild af folkens inbördes täfling. Må därunder Sveriges flagga ofta gå upp till att förkunna svenska segrar, men — hvad som är mera och viktigare — må detta i sin ordning allenast vara en bild af Sveriges lust och kraft att, när det gäller allvar på långt större och betydelsefullare lifsområden, vinna ära och segrar på folkens stora täflingsbana. I varm förhoppning om ny vår och sommar icke blott öfver Sveriges land utan ock öfver vårt folk i stort, låtom oss höja ett fyrfaldigt hurra för vårt kära Sverige. Lefve det!