Vår kamp mot bolsjevismen är en kamp mellan två oförenliga världar. På skilda linjer — sociala, ekonomiska och moraliska — måste den föras.
Klassandan inom vårt folk skall övervinnas. Klasspartier och klasskamp förgifta vårt offentliga liv. Må vår samling här i dag, bönder, borgare och arbetare i täta led, skuldra vid skuldra — en bild av den konservativa folkrörelsen — må denna vår samling bli signalen till klassskrankornas nedbrytande och skapande av en oupplöslig svensk folkgemenskap.
Uppluckringst end ens erna i rättsmedvetandet skola slås ned. Den naturliga och obetingade respekten för hederlighet i handel och vandel måste återställas. Gudsfruktan och fosterlandskärlek skola inpräntas med eldskrift i de ungas hjärtan och följa dem från vaggan till graven.
Vi ära arbetet!
Vad som skapats under generationers möda skola vi vårda och förkovra. Vi ära arbetet! På det plikttrogna arbetets grund skall Sveriges folk bygga sin framtid.
Vi tro, att de stora principerna i det borgerliga samhället: enskild äganderätt, personligt initiativ och frihet under ansvar alltjämt äro bärkraftiga. Rätt tillämpade och hägnade av lagbunden ordning skola de visa sig mäktiga att föra vårt folk ur stundens mörker mot ljusare tider. Samtidigt vända vi oss bestämt mot dem, som utan insats av rättskaffens arbete vilja draga fördel av rörelsefriheten i det borgerliga samhället. Var och en skall inse att blott arbete och åter arbete kan göra vårt folk starkt och lyckligt. Drönaren, som lättjefullt fördriver sin dag, han är inte vår man.
Hela vår kraft vilja vi sätta in på arbetslöshetens bekämpande.
Den ekonomiska världskrisen har lagt sin tunga hand även över vårt land. När vi tala om arbetet som den grund, på vilken vi vilja bygga, så erkänna vi därmed också förbehållslöst plikten att sätta in hela vår kraft på bekämpande av arbetslöshetens onda. Vår redobogenhet härutinnan ha vi klart manifesterat vid årets riksdag, liksom vår fasta vilja att stödja näringslivet i stad och på land. Särskilt måste hjälpen åt jordbruket, som i vissa landsändar kämpar en förtvivlad strid för sin existens, beslutsamt fullföljas.
För att främja en lösning av arbetslöshetsfrågan i samförståndets tecken äro vi beredda att gå andra riktningar till mötes. Men detta innebär icke — jag vill understryka den saken — att de borgerliga skulle uppgiva de principer, som hittills legat till grund för Sveriges arbetslöshetspolitik och som fört vårt land och vårt folk någorlunda oskadda ur de stormar, som tidigare rykt om knutarna. På denna punkt kompromissar icke den svenska högern, monopolistiska fackföreningsintressen till behag.
Livsmod och framtidstro måste bevaras hos ungdomen!
Den allvarligaste sidan av detta problem är kanske arbetslösheten bland ungdomen. Det finns ingen så beklämmande syn som unga människor, vilka brinna av verksamhetsbegär men som inte kunna få utlopp för sina inneboende krafter. Allt, vad som står i samhällets makt, måste göras för att bevara livsmod och framtidstro hos ungdomen. Från konservativt håll ha ett flertal initiativ utgått för att komma till rätta med svårigheterna för ungdomen att erhålla arbete och vi äro beredda att fördomsfritt diskutera varje uppslag i sådant syfte. Vi komma också framgent liksom nu att energiskt motsätta oss den form av kortsynt krispolitik, som består däri, att värnpliktsövningarna inskränkas och trängseln i än högre grad ökas på arbetsmarknaden, till förfång framför allt för de unga. Tiden lämpar sig f. ö. minst av allt för ytterligare beskärningar av våra militära maktmedel. Vi betrakta också nu mer än någonsin hävdandet av riksförsvarets intressen som en huvuduppgift för nationell politik.
Till ungdomen vill jag slutligen rikta en särskild maning. Misströsta icke! Låt icke locka Eder av ytterlighetsriktningar, importerade från öster, från söder eller från andra luftstreck. Svenskarna ha i forna tider ridit ut hårdare oväder än dagens. Vi, som äro äldre, räcka Eder handen för att hjälpa Eder. Så låt oss då, gamla och unga, förtroendefullt sluta oss samman för att på ärligt svenskmannavis segt och trotsigt möta de bistra vindar, som nu blåsa över vårt land!
Vårt land skall med Svea rikes lag byggas.
Med sin folkliga omvårdnadspolitik vill konservatismen rycka undan de sociala förutsättningarna för bolsjevismens framträdande. Men det är inte nog härmed. Kommunismen är en vittförgrenad, organiserad makt, som är beredd att hänsynslöst utnyttja varje tillfälle att sätta samhällsordningen i gungning. Vad som skedde i Ådalen, i Clemensnäs, i Göteborg kan upprepas vilken dag som helst i ett spänt läge. Det är inför detta faktum, som den svenska konservatismen upptagit kampen för bolsjevismens fullständiga tillintetgörelse.
Vi fordra först och främst, att lagbunden ordning orubbligt skall hävdas icke för en viss klass, icke för en viss yrkesgrupp utan för alla. ”Land skall med lag byggas” — det var huvudtemat i det förnämsta anförandet under de röda dukarna den 1. maj. Hur mäktigt bjudande är icke detta kungliga valspråk, men än mäktigare klinga orden: vårt land skall med Svea rikes lag byggas, icke med fackföreningslag. Gång på gång påminnas vi om, hurusom vissa av de grupper, vilka bilda stommen i det socialdemokratiska klasspartiet, tillämpa självtagna lagar. Orimliga blockader och angrepp på oskylda, stat och samhälle ej undantagna, vittna härom. Dessa upprepade intrång på rättens område vilja vi inte längre tåla.
Svensk konservatism är icke tysk nationalsocialism.
Vi fordra därjämte sådana ändringar i vår nuvarande lagstiftning, att revolutionär verksamhet, från vilket håll den komma må, för framtiden helt och hållet stävjas. Socialdemokraterna ha sökt förtaga kraften i detta vårt krav genom att misstänkliggöra oss för att hysa nationalsocialistiska sympatier. Det försöket är från början dömt att misslyckas — låt mig klart säga ut det. Svensk konservatism är icke tysk nationalsocialism. Sverige vill låta andra folk gestalta sitt öde från sina utgångspunkter. Samma rätt förbehålla vi oss själva. Utländska eller internationella symboler passa oss icke. Vi ha vårt eget fälttecken, det enda fälttecken, under vilket vi vilja gå fram, vår svenska fana med ”ärans guld på trohets grund”.
Finns det verklig vilja hos socialdemokratin att likvidera bolsjevismen?
Ville socialdemokratin draga upp rågången mot bolsjevismen lika bestämt som konservatismen gentemot alla ytterlighetspartier, så vore därmed mycket vunnet. Men hur ställde man sig, när vårt förslag om åtgärder mot statsfientlig verksamhet härom dagen var före i riksdagen? Man gick med på vårt gamla utredningskrav. Det är en vinst av den nationella propagandan, som vi hälsa med glädje. Men finns det också en verklig vilja att göra upp räkningen med bodsjevismen bakom socialdemokratins hållning? Ministärens ledare vidhöll under riksdagsdebatten sin uppfattning, att våra nuvarande lagar ge oss tillräcklig möjlighet att åtkomma revolutionär verksamhet. Han trodde inte heller att utredningen skulle få någon praktisk effekt. Starkare var alltså inte övertygelsen på det hållet om behovet av ett kraftigare ingripande mot det sovjetryska omstörtningsarbetet.
Oryggligt vidhåller högern sitt krav: Sveriges befrielse från bolsjevismen!
Jag tror emellertid, att socialdemokraterna underskatta styrkan av den opinion, som fordrar, att det kommunistiska ogräset skall ryckas upp med rötterna, varhelst det uppträder och vilka än så oskyldigt klingande namn det må ge sig. Om socialdemokraterna tro, att vi tänka slå oss till ro efter riksdagens utredningsbeslut, så skola de snart upptäcka sitt misstag. Vi komma inte att uppgiva vår kamp, förrän vi segerrikt förverkligat vårt oryggliga krav: Sveriges befrielse från bolsjevismen och förbud mot rörelser, som på våldets väg vilja omstörta det gamla svenska rättssamhället!
Låtom oss nu, när vi gå från detta möte, ständigt hålla följande i minne: för att vi skola kunna nå det fosterländska mål, som vi satt oss före, fordras det enighet och sammanhållning. Motståndaren är stark. Vi få inte splittra oss inom vår nationella folkrörelse. Fri diskussion inåt — obruten front utåt, det vare vårt lösenord! Alla bära vi ansvar. Var man och kvinna måste känna sin plikt, ta sin del av bördan. Tvehågsenhet får ej finnas. När vi nu stå här samlade i djupa led, låt oss då taga ett heligt löfte av varandra att frimodigt och endräktigt fullborda vårt verk, starka i förvissningen att vi gå till strid för en stor och rättfärdig sak. För Sverige går vår kamp under blågula färgers ärorika tecken!