När svensken blickar tillbaka på sitt lands historia, klappar hans hjärta af glädje och stolthet öfver mångfaldiga stora händelser, som spridt ära och glans öfver landet. Med tacksamhet dröjer tanken vid de män, som framför andra höjt vårt fosterland och fört det till framgång och utveckling. Med vemod läsa vi de många blad i våra häfder, hvilka tälja om nederlag och motgångar i yttre kamp, om split och tvedräkt inom egna landamären. Redan den »Stora rimkrönikan» berättar ju om det svenska folket, att
»Gud hafver Sverige skapat så med berg, skogar, mossar och sjö, att ville svenskar hvarannan trogna vara de skulle för utländska aldrig löpa fara.»
På samma gång pekar dock Rimkrönikan på de svenskes stora fel: afunden.
Genom sekler har här bott ett folk, som varit mäktigt stora tankar och som ledts af kraftig vilja att befrämja det svenska, ett folk med fosterlandssinne och starkt frihetsbegär, men jämväl prägladt af egensinne och afund. Så har det också skett, att händelserna rätt mycket växlat. Ömsom har solen lyst öfver vårt land, ömsom hafva molnen skockat sig till hotande mörker. Genom med- och motgång har det dock med Guds hjälp allt hitintills gått oss väl. An lefva vi fria i ett fritt land. Egna lagar bestämma vårt samhällslif. Vår utveckling och vår framtid hafva vi i egna händer. Från urminnes tider har den lyckan beskärts vårt folk, att när rikets frihet varit i fara eller de inre striderna hotat att taga öfverhand och småsinnet velat trampa fosterlandskärleken under fotterna, hafva män stått redo att gripa in, hvilka vetat att med kraftiga händer åter ställa till rätta hvad som brustit. Med hvilken stolthet erinra vi oss ej än i våra dagar Gustaf Yasas verk; han, som befriade oss från de främmande fogdarna och tyrannerna, han, som samlade oss, nydanade riket och skapade vårt försvar — till lands och sjöss — till ett säkert värn mot yttre fiender!
Hur jublar ej än i dag den svenska ungdomen vid tanken på vår storhetstid, då Sveriges folk i storvulen kraft under Gustaf II Adolfs ledning grep in i världshändelserna! Samtidigt erinrar sig också det svenska folket, hurusom denna tid icke blott utåt utan äfven inåt blef en storhetstid genom upprättandet af ett fast ordnadt sammanhängande system i förvaltning och rättskipning, genom storartade framsteg i andlig och materiell odling. Nu sträfva vi icke längre efter någon »storhetstid» i yttre bemärkelse, men vi vilja energiskt arbeta på tillväxten af den nationellt enande tanke, som öfver allt annat sätter ett starkt försvar, till tryggande af landets frihet och fred. Dock kunna vi icke gilla dem, som vilja bannlysa allt tal om våra stora minnen. Fosterländsk föresyn och manligt föredöme äro alltid mäktigt verkande krafter, hvilkas betydelse icke får och icke kan underkännas. Säkert hafva vi ända in i vår tid nytta af exemplet från storhetstidens män; deras verk lefver än i dag rundt omkring oss.
Men skuggor följa på dagrar. Och så finna vi fosterlandet för två århundraden sedan snart sagdt vid undergångens brant, kringvärfdt af yttre fiender som det var. Kulan vid Fredrikshald fällde en af historiens största krigargestalter, men den fällde också det kungliga enväldet i Sveriges rike, och därmed bröt Frihetstiden in öfver landet. Från den ena ytterligheten till den andra — liksom svenskens karaktär i så mycket
— skiftade systemet för riksstyrelsen. Riksdagsenväldet ersatte kungaenväldet. Och Sverige blef i verkligheten en republik. Partiväsendet blomstrade upp, intriger utspelades och ränker smiddes. Sådan var svenskarnas första bekantskap med den s. k. parlamentarism, som vänstern nu vill ha återinförd. Till lycka för landet blefvo ingalunda de häftiga partistriderna. Då kom Gustaf III:s statshvälfning och med denna åter det kungliga enväldet, hvilket i sinom tid än en gång förde landet mot undergången, ehuru det stannade vid Finlands förlust. »Varnade af en dubbel erfarenhet», ville nu skaparna af 1809 års författning »bevara nationen mot skiftande förtryck af de bägge högsta samhällsmakterna, hvilka inom en mansålder hade hvardera i sin ensidiga riktning och hvardera till förhatlig ytterlighet framgått lika oåterhållna och lika förödande», för att tala med Hans Järta. Därför försökte man nu — och lyckades — skapa en klok afvägning mellan den styrande och lagstiftande makten. Vid sidan af dem ställdes den själfständiga domaremakten. På så sätt tillkommo våra än i dag gällande grundlagar. Väl äro förändringar däri gjorda, men principerna stå fast, och under dessa lagar har det svenska folket lefvat i yttre fred under mer än ett århundrade och genomgått en rik utveckling inom landet på alla områden.
Men mäktiga krafter hafva verkat för att söka rubba grunderna för detta statsskick. Sträfvan efter frihetstidens partivälde förefinnes, såsom jag antydt, äfven i våra dagar, hos vår tids vänster.
»Författningsrevision, som genomför ett republikanskt och demokratiskt styrelsesätt», heter det i det socialdemokratiska partiprogrammet af 1911. »Genomförandet af ett parlamentariskt statsskick med tyngdpunkt i andra kammaren», lyder punkten i de frisinnades valupprop för s. å. Dess majoritet skulle vara den företrädesvis regeringsbildande. Och att det ej var tomma ord som uttalades ha händelserna nogsamt visat oss. — Vänsterregeringens män från 1911 ha handlat efter den grundsats, som valuppropet kräfde af valmännen, nämligen att de skulle vara beredda att i enig samverkan sätta handling bakom ord och med anlitande af alla grundlagsenliga medel betvinga herremakten och öppna väg för folkmakten. Den tanken besjälade det liberala statsråd som tvingade konungamakten att upphäfva det beslut, som konung och riksdag kort förut i laga ordning fattat. Väl är det sannt, att den handlingen uppkallade Sveriges folk till ett stordåd, erinrande om forna tiders storvulenhet, och öppnade inångas ögon, men handlingen visade till fullo, att man ej skydde att begagna alla medel.
Frihetstidstankar rörde sig äfven hos den föredragande, som icke föredrog, utan beslutade själf, men likväl skref »på nådig befallning», alldeles som om vi lefde midt i Pechlins tidehvarf.
Likaså i den skrift »Det konstitutionella styrelsesättet», i hvilken statsrådets nyss varande främste man uttalade sina grundsatser om dess allmakt och konungamaktens betydelselöshet. Den skriften minnas vi alla och skola vi — vill jag hoppas — ej heller lätt glömma.
Det är sant, att det snart gångna året skänkt oss ljusa minnen, men det har också medfört upplefvelser, som vi helst skulle vilja hänvisa till mardrömmarnas, till det icke verkligas område. I vårt folks inre förhållanden vore t. ex. att önska, att hvad vi dent 8 febr. i år upplefde varit en sådan mardröm. Men det republikanska tåget förbi konungens egna ministrar är tyvärr en sorglig verklighet. Republikropen gåfvo i själfva verket uttryck för önskningar och förhoppningar om en återgång till de för maktlystna partichefer lockande tider, då all verklig makt var deras — konungens ingen. Men de ropen betecknade också, låtom oss åtminstone hoppas det, början till slutet — slutet på ett olidligt partiöfvermod. Vi minnas alla, huru den liberala ministären i februari månad detta år, sedan konungen å Stockholms slotts borggård talat till bondetåget, ville aftvinga denne ett hemligt löfte att icke personligen tala till sitt folk utan inhämtande af statsrådets samtycke härtill. Vi minnas, hurusom riksdagens liberala samlingsparti i ett af öfvermod buret manifest af den 13 febr. gjorde det liberala statsrådets hänsynslösa fordran till sin och på grundvalen af densamma proklamerade en »konstitutionell konflikt» mellan konung och folk. Det öfvermodet kvästes väl längre fram på våren 1914, och det är endast svaga återljud, som förnummits efter den tiden. Hela den s. k. konstitutionella konflikten har i de frisinnades valupprop nu krympt samman till frasen om verklig själfstyrelse, som, omsatt i ett parlamentariskt styrelsesätt, skulle göra folket till herre i eget hus.
Men innebörden är nog densamma, och det gäller att vara på sin vakt. Hvart en fortsatt samverkan mellan dem som uppförd» skådespelet den 8 februari i år kan leda är ej godt att veta, i synnerhet sedan socialdemokraterna inom riksdagen vunnit den tillväxt som skett.
Det skulle emellertid fresta mig att säga ett par ord om förhållandet mellan valmännen och deras representanter i allmänhet. Hos oss äro ju valmännen delade i 3 partier, och följaktligen ha vi också 3 partier i andra kammaren. Sådana omständigheter som exempelvis rösträttsreformen af 1909, hvilken mer än fördubblade de röstberättigades antal, kunna verka stora förskjutningar i partiernas storlek. Såsom var att förutse verkade denna reform en betydlig stegring i antalet socialdemokratiska mandat. Normalt beror partiernas styrka på det förtroende som de åtnjuta hos valmännen. Det visar sig då af våra sista val, att frasrika löften, som ej kunna infrias, icke skattas högt af valmännen. Men det visar sig också, att det parti, som drifver politik utan hänsyn till oafvisliga nationella kraf, icke i längden kan hålla sig uppe i kurs. Då det liberala partiet icke har kunnat infria löftena af 1911, om inskränkningar och besparingar beträffande försvaret, om nedsättningar i öfningstiden o. s. v., hafva stora massor af vilseledda missnöjda sökt sig öfver i socialdemokraternas led. Andra, som insett försvarskrafvens obetingade berättigande, hafva gått till höger.
Upphäfvandet af pansarbåtsbeslutet, förhalandet af försvarsfrågan och motståndet mot en snar lösning »i ett sammanhang» bröt hos dem, som önskade ett stärkande af vårt försvar, allt återstående förtroende till den liberala ministären, och följden blef en minskning i antalet liberala riksdagsmän vid aprilvalet med nära en tredjedel. Högern tog af dessa brorslotten, tack vare sin hållning i försvarsfrågan. Tomheten i 1911 års liberala löften har ytterligare kommit till synes i det nu fattade försvarsbeslutet, och detta har vid de nu skedda valen åter medfört en betydande nedgång för partiet. Kanske hade mycket kunnat räddas genom att fortast möjligt upplysa folket om misstaget af 1911 och nödvändigheten af försvarets stärkande. Men detta uteblef. Det liberala partiet berömmer sig alltid af att vara ett mellanparti mellan de båda »ytterlighetspartierna», »klasspartierna». Det skall skipa rättvisa, det är ett »rättfärdighetsparti» och ger sig äfven andra vackra namn. Men huru förhåller det sig med mellanställningen? Hafva vi ej sett partiet intimt samverka med partiet till vänster, socialdemokraterna, ja, t. o. m. öfverenskomma om formligt samarbete vid valen i en mängd kretsar vid såväl detta som de två föregående valen? Kan dylikt ingilva förtroende till partiets mellanställning? Nej, för visso icke! Samtidigt finner man emellertid partiet i flera riksdagsfrågor verkligen bokstafligen stå midt emellan, livarken varmt eller kallt utan ljumt. Detta till stor förtret för vännerna till vänster, hvilka då ej underlåta att hälla sin vredes skålar öfver dem, såsom t. ex. i sockerdebatten i fjol. Socialdemokraterna älska nämligen en liberal regering, som gör deras gärningar, men de tycka ej om en sådan, om den någon gång söker stå på egna ben. Den svenska högern är det enda parti, som vill hevara verklig frihet i statsskicket sådant det blifvit fastställdt i vår grundlag utan den ena statsmaktens förtryckande af den andra. Det bör hvarje valman erinra sig, då han om några dagar lägger sin valsedel i valurnan.
För högern betyder också för en själfständig konungamakt enligt grundlagen. En liberal röst betyder för partiväldet och dess seger öfver konungamakten. En socialdemokratisk röst afgifves för samhällsomstörtande syftemål i allmänhet.
***
När under den senast gångna tiden i Sveriges riksdag behandlats frågor af ringa vikt, kan det icke nekas till, att det mången gång känts smått. I dessa dagar, då krigets lågor lysa öfver vår världsdel, då förödelse och död spridas rundt omkring oss och ingen vet hvad som under närmaste tid kan vara oss själfva beskärdt, ha dessa debatter om en del af våra egna inre bekymmer, hvilka dock äro så oändligt små i jämförelse med allt det andra, stora, icke kunnat annat än väcka till lif en dylik litenhetskänsla. Men känslan har växt till harm, då man bevittnat huru den svenska vänstern sökt göra hemmapolitik af kriget. På regeringens neutralitetsvilja tviflar ingen. Man vet att intet politiskt parti önskar att Sverige skall blifva inblandadt i kriget utan att tvärtom alla partier äro ifriga anhängare af en fullkomlig neutralitet. Men lika fullt ha i den gångna valrörelsen af ledande vänstermän gjorts försåtliga antydningar om motsatsen, särskildt riktade mot högern, för att nu inte tala om de direkta påståenden, hvilka i tidningsuppsatser och valaffischer m. m. skett.
Neutralitet betyder att ej inblanda sig. Vilja vi då detta? Herr Fridtjuv Berg uttalade häromdagen här i hufvudstaden att regeringen afgifvit en kraftig neutralitetsförklaring, och han hyste den fullkomliga öfvertygelsen, att detta ej blott var ett talesätt utan ett verkligt uttryck för hvad regeringen tänker och vill. På regeringen tviflar han således icke. Han fortsätter att samtliga riksdagspartier ha äfven ställt sig på den orubbliga neutralitetens ståndpunkt. Han synes således ej heller tvifla på dem. Men — fortsätter han — likafullt är det tyvärr ej öfverfiödigt
att orda om denna sak. Ty det är ej nog med att uttala sig för neutralitet. Maq måste äfven vara beredd att upprätthålla densamma mot hvem det vara må. Härefter följer så en utläggning om socialdemokraternas uppfattning och att åtskilliga af deras bemärkta män hysa den uppfattningen, att vi aldrig skola sätta hårdt mot hårdt, om någon visade benägenhet att träda vår neutralitet för nära, och så anför han vidare, att den yttersta högern skulle intaga en i viss grad analog ställning med Lindhagensgruppen, då den gör gällande, att neutraliteten skall upprätthållas endast mot vissa makter, men ej mot andra, samt slutligen att högerns ledare borde fullt klargöra hur partiet förhåller sig till äfventyrspolitikens predikanter. Herr Berg visste dock, då han gjorde detta uttalande, att herr Trygger, förstakammarhögerns ledare, i ordalag, som ej kunde missförstås, uttalat sin anslutning till regeringens hållning, att det gällde att till det yttersta bevara freden. Han visste ock, att äfven jag i otvetydiga ordalag uttalat min anslutning till regeringens neutralitetspolitik. Allt detta visste han, och han har ju, som jag nyss sagt, själf bekräftat det i orden »samtliga riksdagspartier ha äfven ställt sig på den orubbliga neutralitetens ståndpunkt». Hvad göres oss mer vittne behof? Herr Berg har ju själf intygat. Och ändock misstänkliggör han.
Detta valfiske är fördömligt i sig själft. Men det är det än mer därför att det här gäller vårt förhållande till andra länder, där man kanske ej så väl känner förhållandena hos oss. Därigenom kunna de försåtliga antydningarna bli landsskadliga. Så är ock fallet med det ostentativa framhållandet från samma partis ledare om hvad som stått att läsa i en tidskrift om en enskild persons uttalanden. Om Sveriges konung, hans statsråd och riksdagspartier vilja förhålla sig neutrala i den stora kraftmätningen i Europa, lärer väl ej en enskild mans uttalande i en tidskrift kunna ändra detta förhållande. Mig synes, att herr Staaff skulle gjort landet större tjänst genom att framhålla detta uttalandesenskilda karaktär i stället för att inför världen gifva en offentlighet däråt, som sannerligen ej varit påkallad och som varit till mer skada än gagn — för landet. Detta angifveri fick emellertid för ett par dagar sedan sin dom från det mest kompetenta håll, då utrikesministern i andra kammaren uttalade sitt bestämda ogillande af detsamma och i ordalag som ej lämna rum för någon tvekan förklarade att herr Staaff, den förutvarande statsministern, varit den ende sonj under nuvarande kris haft uttalanden inom riksdagen som varit ägnade att försvåra utrikesledningens ömtåliga uppgift.
Det liberala partiet vill genom sina ledande män framhålla, att det sitter inne med neutralitetsviljan par preférence genom sina försåtliga antydningar om att på andra håll allt ej vore så säkert. Man måste taga i anspråk starka ord i språket för att rätt karaktärisera ett sådant handlingssätt.
Sveriges regering och riksdagspartier äro alla ense i vår fredspolitik, och den meningen delas af Sveriges folk. Kan det ej få vara nog med detta?
De liberala skola emellertid ej glömma att med neutralitetsvilja måste förenas försvarsvilja. Hur har det varit med den i det liberala partiet och hur är det alltjämt därmed i stora delar af partiet, om man alltjämt kan tala om stora delar däraf?
På den tid, då det ännu gällde att motivera en förhalning af utredningarna rörande försvaret, höll man sig på vänstersidan till teorin om världskrigets osannolikhet. Ej föregripa beredningarnas arbete, hette det. Mu, då kriget kommit, erinrar sig plötsligen ledaren för riksdagens liberala parti att han i sitt Karlskronatal med hänvisning till Balkanfaran uttalat: »att det en gång till kan hända det freden kommer att hänga på en skör tråd och att tråden genom tillstötande omständigheter kan brista». Detta meddelas landets frisinnade valmän med den reflektionen att förutsägelsen tyvärr visat sig riktig. Slutsatsen i talet om Balkanspörsmålet och stormakternas ställning till detsamma öfverhoppas emellertid nu, ty den slog fast att stormakterna mera än en gång, ställda i valet mellan »prestigen» och freden, offrat den förra för att bevara den senare. Och att det således vore otvifvelaktigt, att, ur denna synpunkt sedd, Balkankrisen snarare varit ägnad att ingifva fredens vänner förhoppningar för framtiden än att nedslå deras mod och förtröstan.
Den 21 juli uttalade en framstående historiker och framstående ledamot af det liberala partiet sitt obetingade tvifvel på kriget. »Ännu för några år sedan var just motsatsen mellan Tyskland och England den allvarligaste faran för världsfreden, och den faran är nu mycket väsentligt förminskad», hette det. Två dagar renare öfverlämnade Österrike det ultimatum till Serbien, som innan kort ledde till krigets utbrott och som ställt de båda omnämnda stormakterna såsom förbittrade motståndare mot hvarandra.
Det är för visso icke någon önskan att visa sig vara den bästa spåmannen, som föranledt talet om kriget såsom möjligt. Spådomskonsten är alltid vansklig, ehuru det är en grym otur som följt den nyssnämnde liberale talaren. Nej, då vi från högerhåll varnat för faran, så har det varit i samband med påvisandet af vådorna att uppskjuta lösandet af vår försvarsfråga.
Man måste vara blind för att ej märka de hårda påfrestningar, för hvilka freden i Europa under de sista åren varit utsatt, och att dessa förr eller senare skulle föranleda en kris. När härtill kommo de väldigt ökade rustningarna förlidet år, Frankrikes 3-åriga värnplikt och Tysklands miljard i värnskatt, så borde i sanning hvar och en kunna se, hvart det bar hän.
Men vänsterpartierna hafva ständigt underskattat denna fara. Och detta förklarar deras ställning till försvarsfrågan, ty hade de verkligen trott på möjligheten af en krigsfara, huru skulle de då hafva kunnat handla såsom de gjort gentemot försvaret? Detta handlingssätt hade då ej kunnat gifvas namn af allenast oförstånd.
***
De långa striderna mellan försvarsvännerna och förhalandets män hafva nu emellertid nått sitt slut. Det är nu blott att hoppas att det ej skall vara för sent.
Beslutet af den 12 september har för visso hälsats med tillfredsställelse i ansvarskännande svenska sinnen. Det var liksom kände man på sig att nu hade dock vunnits den ökade trygghet och säkerhet för vårt land, som vi så länge väntat på. Oaktadt farorna som omgifva oss på alla håll, oaktadt vi nu mera påtagligt än någonsin förnimma det ingen kan vara säker, oaktadt hvar och en vet att det fattade beslutet i försvarsfrågan ej kan nu ögonblickligen gifva oss ökad styrka, så kändes det likväl så. Modet återkom, tviflet och tvekan voro borta. Utredningarna voro ändtligen till ända, handlingen kunde begynna.
Det var som hade vi beslutat att bättre vårda arfvet än hvad fallet varit under de senare åren. Valet i hufvudstaden kommer efter denna'vår lifsfrågas afgörande, men likväl gå vi fram under beteckningen »försvaret främst». Varnade af hvad som förut skett måste vi försvarsvänner slå vakt äfven om beslutets utförande, utan uppskjutanden eller förhalanden.
Jag vet, att man hos våra motståndare ondgör sig öfver detta tvifvel. Men är det verkligen så oberättigadt ? Vi veta nu, att icke alla partier deltogo i försvarsfrågans lösning. Ja, vi veta att i andra kammaren utom hela högern endast en del — den större — af det liberala partiet var med, under det att socialdemokraterna vore emot och en annan del af det liberala partiet afstod från att rösta genom att rulla sina sedlar utåt, därvid följande vice talmannens exempel att på det sättet »med lugn
pröfva hvad som är det bästa för vårt land».
Ej mindre än 93 ledamöter af andra kammaren röstade icke för. Det är en afsevärd del af kammarens ledamotsantal. Komma de stärkta åter efter valen — och tecken tyda därpå — kan försvarsovilligheten få luft under vingarna. Socialdemokraternas hufvudtalare i debatten förklarade att »vi socialdemokrater som parti icke godtaga den uppgörelse, som träffats mellan de borgerliga partierna, utan komma att rösta för afslag och bifall till våra förslag».
Samme talare förklarade att han förstode, att det skulle kastas äfven emot honom och hans meningsvänner, att de vore fosterlandslösa, liksom man sagt för ej länge sedan om Tysklands socialdemokrater. Men i detta ögonblick stode mellan tre och fyra miljoner tyska socialdemokrater under fanorna, och hundratusental hade anmält sig som frivilliga. Och i Frankrike stode samma parti enigt i kampen för landets själfständighet.
Jag vill ej uttala någon dom i den riktning talaren förutsatte. Jag erkänner tvärtom, att vårt socialdemokratiska riksdagsparti väsentligt ändrat sin uppfattning i försvarsfrågan; men den reflexionen kan man ej undertrycka, att konsekvensen af det frammanade exemplet från tyska och franska meningsfränder väl närmast bort föranleda våra socialdemokratiska riksdagsmän till ett helt annat beslut än att vidhalla sitt förslag om en väsentlig nedsättning af öfningstiden.
Om den uppgörelse, som ledde till beslutet, är nu ej mycken anledning att orda. Vi högermän ansågo, att vi ej kunde för fosterlandets skull eftergifva något i det som ansågs vara militärt oeftergifligt. Denna gången måste Sverige förhjälpas till ett försvar, som kunde kallas betryggande. Därför kunde vi ej vara med om det liberala erbjudandet af de 310 dagarna med delad rekrytskola.
Enligt den liberale partiledarens ord i hans öppna bref till frisinnade valmän gjordes då erbjudandet till socialdemokraterna, men blef äfven där afvisadt. Då jag helt nyligen framhållit detta och därtill knutit den reflexionen, att liberalerna sålunda, af- visade från höger, afvisade från vänster och säkert inseende de begångna misstagen, kvarom allvarliga påminnelser helt visst gjordes inom vissa delar af partiet, måste tillämpa ordspråket att »nöden har ingen lag» och acceptera den sammanhängande linjen enligt Kungl. Maj:ts förslag, så har en stor liberal tidning, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, insinuerat att orden ej rätt återgifvits och att anbudet till högern framlades efter det att det socialdemokratiska partiet afböjt.
Man är lättvindig med beskyllningar, men tidningen har själf läst det ifrågavarande manifestet orätt. Att meningen med hela erbjudandet till socialdemokraterna varit att, om de ginge med på de 310 dagarna, så vore det tänkbart att högern betänkte sig än en gång inför utsikten att vinna fullständig enighet, det står tydligt att läsa — ingen behöfver misstaga sig därpå, och jag har ej visat att jag missförstått detta såsom tidningen säger. Men saken var den, att högern redan förklarat sig ej kunna gå med på detta. Väl vet jag att tidningar finnas som stått på den ettåriga värnpliktens grund — men som därefter förordat väsentligt kortare öfningstid, men så lätt byter ej högern mening.
***
Det är utan tvifvel betydligt ökade bördor som komma att påläggas vårt folk för den nu antagna försvarsreformen. Värnskatten går till ett väldigt belopp, och de årliga kostnaderna stegras väsentligt.
För att kunna-bära detta kräfves ett ständigt aktgifvande på vårt näringslif. Ej ett sådant aktgifvande som vänstern åsyftar och som består i tvång och inskränkningar.
Starka skäl tala för att just i dessa dagar framhålla näringarnas betydelse för vårt land, ty ingen vet när det stora världskriget är till ända, och ingen vet, hvilken återverkan det kan komma att utöfva hos oss. Men sannolikt är att vi gå bekymmersamma tider till mötes, då det gäller att öfva sig i tålamodets och försakelsens konst. Nu mer än någonsin måste vi söka öfva de båda dygderna sparsamhet och arbete. Att nedlägga ett mer plikttroget och ihärdigt arbete än någonsin blir till en fosterländsk plikt, som ingen skall undandraga sig.
Vår industri och våra näringar i allmänhet måste gifvas arbetsmöjlighet, de som leda dem beredas mod och tillförsikt. Den hotar utvecklingen, som aldrig gifver ros utan endast ris, som allenast ser i näringen skatteobjektet, hvilket kan betungas snart sagdt hur mycket som helst.
Det låter ju visserligen bra när det liberala partiets valupprop i det ytterst knappa utrymme som ägnas åt vårt lands ekonomiska lif säger att det allmänna måste med omtanke och kraft ingripa för stödjande af det rubbade näringslifvet; men då samtidigt partiets ledare talar om värnskatteprincipen som det gäller att utsträcka äfven till andra områden såsom en vinst för liberalerna i försvarsuppgörelsen, så få näringslifvets män genast klart för sig, att värnskatten ej längre i hans ögon är en engångsskatt utan en princip. Andra liberala talare ha uttalat sig än tydligare, och de socialdemokratiska krafven känna vi. Det är här icke fråga om att de bättre lottade ej skulle vara villiga att taga på sig de betydligt ökade bördor, som försvaret kräfver. Jag har ej hört en enda man klaga öfver värnskatten. Nej, det är vänsterns uppfattning eller rättare missuppfattning att näringslifvet kan betungas snart sagdt hur mycket som helst, alldeles som om man ej förstode att i längden detta skall verka hämmande och hindrande på industriens utveckling, på uppkomsten af nya företag och på affärslifvet öfver hufvud taget — det är den uppfattningen, som man fruktar.
Från midten och senare delen af förra århundradet känna vi ett frisinne som ville gifva individen den största möjliga frihet i utvecklingen i den riktiga tron att verksamhetslust och initiativ så bäst skulle utvecklas. Men huru har vår tids liberalism vårdat denna frisinnade tradition?
Jo, förbud, inskränkningar, restriktioner, besiktning, kontroll, öfvervakande — det har blifvit programmet. Så fort en utveckling sker i en icke önskad riktning har man genast en lag till hands för att mota.
Näringslifvets frihet bindes i en hämmande tvångströja. Den forna friheten har förvandlats till tvång. Utan allt tvifvel är detta frukten af samverkan med socialisterna. Socialdemokraterna kräfva öfverförande till samhället af större skogar, grufvor, vattenfall och större torfmossar; de fordra ett koncessionssystem som öfvergång till socialisering. Jorden och dess rikedomar höra liksom andra väsentliga produktionsmedel blifva hela det arbetande folkets egendom. Här möter oss statsverksamheten och statsdriften i sitt fullaste omfång, och som magneten verkar på järnbiten har detta program öfvat sitt inflytande på det liberala partiet och föranledt en omsvängning i dess ekonomiska uppfattning.
Men så gagna vi ej vårt lands utveckling, som vi hoppas må bli rik och kraftig, en fast grundval för uppbyggandet af ett starkt samhälle.
De ekonomiska problemen uppskattas ej af nutidens liberalism, som alltmer dragés åt de teoretiska spörsmålen, som låter binda sig vid doktriner, ur hvilka partiet ej kan taga sig löst.
Högern å sin sida har ett starkt sinne för realiteterna. De vill främja näringslifvet därför att den ser i dess blomstring enda möjligheten till samhällets utveckling och förkofran.
Därför vill högern stödja och främja det ekonomiska lifvet, men anser att det i främsta rummet skall vara individen förbehållet att i så stor frihet som möjligt utveckla sig. Därmed främjas företagsamhetsandan och bibehålies intresset.
Såsom ett kraftigt verkande medel ha de frisinnade expropriationsrätten. Det är det stora damoklessvärdet som de hänga öfver den enskildes hufvud. Det gäller ej blott att tvinga den enskilde till upplåtelser till folkets hus och kooperativa föreningar genom detta det våldsammaste ingrepp i den enskilda äganderätten, som allenast borde vara förbehållet för allmänna ändamål och för yttersta nödfall, utan det gäller vattenfall och kalmarker, liksom det skarpa ingrepp i äganderätten som betecknas genom koncessionssystemet, kvarigenom staten reglerar den enskildes förfoganderätt öfver något som han äger, t. ex. utnyttjandet af vattenfall och kraftstationer vid leverans af elektrisk energi eller inmutande af grufvor på enskild mark.
Allt detta föder ej den företagaranda, som vi vilja se stark hos vårt lands näringsidkare, utan det förtager och förlamar den. Ingen, som sätter i gång en verksamhet, kan känna sig säker beträffande hvad morgondagen kan föra med sig i vänsterlagstiftning eller genom statsdrift. Högern har här öfvertagit den gamla frisinnade uppfattningen som byggde på det äkta frisinnet och häfdade individernas frihet. Det frisinnade partiet har förvandlats till ett tvångsparti, under det högern tror sig bäst vårda arfvet från fäderna, tror sig bäst skapa fosterlandet rikt och starkt genom frihet för näringslifvet.
Med dessa korta erinringar har jag sökt gifva en skildring af några af de grundsatser, som äro ledande för den svenska högern i dess arbete för bevarande af vårt fädernesland fritt och starkt, såsom vi mottagit det från fäderna och såsom vi vilja lämna det åt våra efterkommande. Ett starkt värn mot de yttre farorna ligger i det nyss fattade beslutet till försvarets stärkande. Det skall gifva oss ny tillförsikt att kunna försvara vårt oberoende och bevara vår själfständighet. En konungamakt, själfständigt verksam inom grundlagens ram, skall bereda styrka i vårt lands inre utveckling. En rik utveckling af vårt näringslif skall befästa och utveckla vårt ekonomiska oberoende.
Vid de nu förestående valen kan hvarje valman bidraga till förverkligandet af dessa tankar. I april gick hufvudstaden först till val och gaf landet ett lysande föredöme för »försvaret-främst» politiken. Ett kraftigt gensvar följde från hela landet. Nu går hufvudstaden sist. Må det ske på ett sådant sätt, att Stockholms moderata valmän nu visa, att det ej var ett brinnande intresse för stunden som besjälade dem, då det gällde att få fram ett godt beslut i försvarsfrågan, utan att samma lefvande båg finnes äfven nu, då det gäller att trygga försvarsbeslutets fullständiga genomförande.
Nu får ingen hvila de dagar som återstå, nu skall hvar och en verka för att taga med sig andra. Ingen får utebli på valdagen. Nu och allt framgent må vår sträfvan gå därpå ut, att, när det gäller Sveriges frihet och trygghet, talet om de två nationerna borde falla till marken, hvarje söndringens ord tystna.
I enighet för konung och fädernesland!
Så vilja vi vårda arfvet!
»Gud hafver Sverige skapat så med berg, skogar, mossar och sjö, att ville svenskar hvarannan trogna vara de skulle för utländska aldrig löpa fara.»
På samma gång pekar dock Rimkrönikan på de svenskes stora fel: afunden.
Genom sekler har här bott ett folk, som varit mäktigt stora tankar och som ledts af kraftig vilja att befrämja det svenska, ett folk med fosterlandssinne och starkt frihetsbegär, men jämväl prägladt af egensinne och afund. Så har det också skett, att händelserna rätt mycket växlat. Ömsom har solen lyst öfver vårt land, ömsom hafva molnen skockat sig till hotande mörker. Genom med- och motgång har det dock med Guds hjälp allt hitintills gått oss väl. An lefva vi fria i ett fritt land. Egna lagar bestämma vårt samhällslif. Vår utveckling och vår framtid hafva vi i egna händer. Från urminnes tider har den lyckan beskärts vårt folk, att när rikets frihet varit i fara eller de inre striderna hotat att taga öfverhand och småsinnet velat trampa fosterlandskärleken under fotterna, hafva män stått redo att gripa in, hvilka vetat att med kraftiga händer åter ställa till rätta hvad som brustit. Med hvilken stolthet erinra vi oss ej än i våra dagar Gustaf Yasas verk; han, som befriade oss från de främmande fogdarna och tyrannerna, han, som samlade oss, nydanade riket och skapade vårt försvar — till lands och sjöss — till ett säkert värn mot yttre fiender!
Hur jublar ej än i dag den svenska ungdomen vid tanken på vår storhetstid, då Sveriges folk i storvulen kraft under Gustaf II Adolfs ledning grep in i världshändelserna! Samtidigt erinrar sig också det svenska folket, hurusom denna tid icke blott utåt utan äfven inåt blef en storhetstid genom upprättandet af ett fast ordnadt sammanhängande system i förvaltning och rättskipning, genom storartade framsteg i andlig och materiell odling. Nu sträfva vi icke längre efter någon »storhetstid» i yttre bemärkelse, men vi vilja energiskt arbeta på tillväxten af den nationellt enande tanke, som öfver allt annat sätter ett starkt försvar, till tryggande af landets frihet och fred. Dock kunna vi icke gilla dem, som vilja bannlysa allt tal om våra stora minnen. Fosterländsk föresyn och manligt föredöme äro alltid mäktigt verkande krafter, hvilkas betydelse icke får och icke kan underkännas. Säkert hafva vi ända in i vår tid nytta af exemplet från storhetstidens män; deras verk lefver än i dag rundt omkring oss.
Men skuggor följa på dagrar. Och så finna vi fosterlandet för två århundraden sedan snart sagdt vid undergångens brant, kringvärfdt af yttre fiender som det var. Kulan vid Fredrikshald fällde en af historiens största krigargestalter, men den fällde också det kungliga enväldet i Sveriges rike, och därmed bröt Frihetstiden in öfver landet. Från den ena ytterligheten till den andra — liksom svenskens karaktär i så mycket
— skiftade systemet för riksstyrelsen. Riksdagsenväldet ersatte kungaenväldet. Och Sverige blef i verkligheten en republik. Partiväsendet blomstrade upp, intriger utspelades och ränker smiddes. Sådan var svenskarnas första bekantskap med den s. k. parlamentarism, som vänstern nu vill ha återinförd. Till lycka för landet blefvo ingalunda de häftiga partistriderna. Då kom Gustaf III:s statshvälfning och med denna åter det kungliga enväldet, hvilket i sinom tid än en gång förde landet mot undergången, ehuru det stannade vid Finlands förlust. »Varnade af en dubbel erfarenhet», ville nu skaparna af 1809 års författning »bevara nationen mot skiftande förtryck af de bägge högsta samhällsmakterna, hvilka inom en mansålder hade hvardera i sin ensidiga riktning och hvardera till förhatlig ytterlighet framgått lika oåterhållna och lika förödande», för att tala med Hans Järta. Därför försökte man nu — och lyckades — skapa en klok afvägning mellan den styrande och lagstiftande makten. Vid sidan af dem ställdes den själfständiga domaremakten. På så sätt tillkommo våra än i dag gällande grundlagar. Väl äro förändringar däri gjorda, men principerna stå fast, och under dessa lagar har det svenska folket lefvat i yttre fred under mer än ett århundrade och genomgått en rik utveckling inom landet på alla områden.
Men mäktiga krafter hafva verkat för att söka rubba grunderna för detta statsskick. Sträfvan efter frihetstidens partivälde förefinnes, såsom jag antydt, äfven i våra dagar, hos vår tids vänster.
»Författningsrevision, som genomför ett republikanskt och demokratiskt styrelsesätt», heter det i det socialdemokratiska partiprogrammet af 1911. »Genomförandet af ett parlamentariskt statsskick med tyngdpunkt i andra kammaren», lyder punkten i de frisinnades valupprop för s. å. Dess majoritet skulle vara den företrädesvis regeringsbildande. Och att det ej var tomma ord som uttalades ha händelserna nogsamt visat oss. — Vänsterregeringens män från 1911 ha handlat efter den grundsats, som valuppropet kräfde af valmännen, nämligen att de skulle vara beredda att i enig samverkan sätta handling bakom ord och med anlitande af alla grundlagsenliga medel betvinga herremakten och öppna väg för folkmakten. Den tanken besjälade det liberala statsråd som tvingade konungamakten att upphäfva det beslut, som konung och riksdag kort förut i laga ordning fattat. Väl är det sannt, att den handlingen uppkallade Sveriges folk till ett stordåd, erinrande om forna tiders storvulenhet, och öppnade inångas ögon, men handlingen visade till fullo, att man ej skydde att begagna alla medel.
Frihetstidstankar rörde sig äfven hos den föredragande, som icke föredrog, utan beslutade själf, men likväl skref »på nådig befallning», alldeles som om vi lefde midt i Pechlins tidehvarf.
Likaså i den skrift »Det konstitutionella styrelsesättet», i hvilken statsrådets nyss varande främste man uttalade sina grundsatser om dess allmakt och konungamaktens betydelselöshet. Den skriften minnas vi alla och skola vi — vill jag hoppas — ej heller lätt glömma.
Det är sant, att det snart gångna året skänkt oss ljusa minnen, men det har också medfört upplefvelser, som vi helst skulle vilja hänvisa till mardrömmarnas, till det icke verkligas område. I vårt folks inre förhållanden vore t. ex. att önska, att hvad vi dent 8 febr. i år upplefde varit en sådan mardröm. Men det republikanska tåget förbi konungens egna ministrar är tyvärr en sorglig verklighet. Republikropen gåfvo i själfva verket uttryck för önskningar och förhoppningar om en återgång till de för maktlystna partichefer lockande tider, då all verklig makt var deras — konungens ingen. Men de ropen betecknade också, låtom oss åtminstone hoppas det, början till slutet — slutet på ett olidligt partiöfvermod. Vi minnas alla, huru den liberala ministären i februari månad detta år, sedan konungen å Stockholms slotts borggård talat till bondetåget, ville aftvinga denne ett hemligt löfte att icke personligen tala till sitt folk utan inhämtande af statsrådets samtycke härtill. Vi minnas, hurusom riksdagens liberala samlingsparti i ett af öfvermod buret manifest af den 13 febr. gjorde det liberala statsrådets hänsynslösa fordran till sin och på grundvalen af densamma proklamerade en »konstitutionell konflikt» mellan konung och folk. Det öfvermodet kvästes väl längre fram på våren 1914, och det är endast svaga återljud, som förnummits efter den tiden. Hela den s. k. konstitutionella konflikten har i de frisinnades valupprop nu krympt samman till frasen om verklig själfstyrelse, som, omsatt i ett parlamentariskt styrelsesätt, skulle göra folket till herre i eget hus.
Men innebörden är nog densamma, och det gäller att vara på sin vakt. Hvart en fortsatt samverkan mellan dem som uppförd» skådespelet den 8 februari i år kan leda är ej godt att veta, i synnerhet sedan socialdemokraterna inom riksdagen vunnit den tillväxt som skett.
Det skulle emellertid fresta mig att säga ett par ord om förhållandet mellan valmännen och deras representanter i allmänhet. Hos oss äro ju valmännen delade i 3 partier, och följaktligen ha vi också 3 partier i andra kammaren. Sådana omständigheter som exempelvis rösträttsreformen af 1909, hvilken mer än fördubblade de röstberättigades antal, kunna verka stora förskjutningar i partiernas storlek. Såsom var att förutse verkade denna reform en betydlig stegring i antalet socialdemokratiska mandat. Normalt beror partiernas styrka på det förtroende som de åtnjuta hos valmännen. Det visar sig då af våra sista val, att frasrika löften, som ej kunna infrias, icke skattas högt af valmännen. Men det visar sig också, att det parti, som drifver politik utan hänsyn till oafvisliga nationella kraf, icke i längden kan hålla sig uppe i kurs. Då det liberala partiet icke har kunnat infria löftena af 1911, om inskränkningar och besparingar beträffande försvaret, om nedsättningar i öfningstiden o. s. v., hafva stora massor af vilseledda missnöjda sökt sig öfver i socialdemokraternas led. Andra, som insett försvarskrafvens obetingade berättigande, hafva gått till höger.
Upphäfvandet af pansarbåtsbeslutet, förhalandet af försvarsfrågan och motståndet mot en snar lösning »i ett sammanhang» bröt hos dem, som önskade ett stärkande af vårt försvar, allt återstående förtroende till den liberala ministären, och följden blef en minskning i antalet liberala riksdagsmän vid aprilvalet med nära en tredjedel. Högern tog af dessa brorslotten, tack vare sin hållning i försvarsfrågan. Tomheten i 1911 års liberala löften har ytterligare kommit till synes i det nu fattade försvarsbeslutet, och detta har vid de nu skedda valen åter medfört en betydande nedgång för partiet. Kanske hade mycket kunnat räddas genom att fortast möjligt upplysa folket om misstaget af 1911 och nödvändigheten af försvarets stärkande. Men detta uteblef. Det liberala partiet berömmer sig alltid af att vara ett mellanparti mellan de båda »ytterlighetspartierna», »klasspartierna». Det skall skipa rättvisa, det är ett »rättfärdighetsparti» och ger sig äfven andra vackra namn. Men huru förhåller det sig med mellanställningen? Hafva vi ej sett partiet intimt samverka med partiet till vänster, socialdemokraterna, ja, t. o. m. öfverenskomma om formligt samarbete vid valen i en mängd kretsar vid såväl detta som de två föregående valen? Kan dylikt ingilva förtroende till partiets mellanställning? Nej, för visso icke! Samtidigt finner man emellertid partiet i flera riksdagsfrågor verkligen bokstafligen stå midt emellan, livarken varmt eller kallt utan ljumt. Detta till stor förtret för vännerna till vänster, hvilka då ej underlåta att hälla sin vredes skålar öfver dem, såsom t. ex. i sockerdebatten i fjol. Socialdemokraterna älska nämligen en liberal regering, som gör deras gärningar, men de tycka ej om en sådan, om den någon gång söker stå på egna ben. Den svenska högern är det enda parti, som vill hevara verklig frihet i statsskicket sådant det blifvit fastställdt i vår grundlag utan den ena statsmaktens förtryckande af den andra. Det bör hvarje valman erinra sig, då han om några dagar lägger sin valsedel i valurnan.
För högern betyder också för en själfständig konungamakt enligt grundlagen. En liberal röst betyder för partiväldet och dess seger öfver konungamakten. En socialdemokratisk röst afgifves för samhällsomstörtande syftemål i allmänhet.
***
När under den senast gångna tiden i Sveriges riksdag behandlats frågor af ringa vikt, kan det icke nekas till, att det mången gång känts smått. I dessa dagar, då krigets lågor lysa öfver vår världsdel, då förödelse och död spridas rundt omkring oss och ingen vet hvad som under närmaste tid kan vara oss själfva beskärdt, ha dessa debatter om en del af våra egna inre bekymmer, hvilka dock äro så oändligt små i jämförelse med allt det andra, stora, icke kunnat annat än väcka till lif en dylik litenhetskänsla. Men känslan har växt till harm, då man bevittnat huru den svenska vänstern sökt göra hemmapolitik af kriget. På regeringens neutralitetsvilja tviflar ingen. Man vet att intet politiskt parti önskar att Sverige skall blifva inblandadt i kriget utan att tvärtom alla partier äro ifriga anhängare af en fullkomlig neutralitet. Men lika fullt ha i den gångna valrörelsen af ledande vänstermän gjorts försåtliga antydningar om motsatsen, särskildt riktade mot högern, för att nu inte tala om de direkta påståenden, hvilka i tidningsuppsatser och valaffischer m. m. skett.
Neutralitet betyder att ej inblanda sig. Vilja vi då detta? Herr Fridtjuv Berg uttalade häromdagen här i hufvudstaden att regeringen afgifvit en kraftig neutralitetsförklaring, och han hyste den fullkomliga öfvertygelsen, att detta ej blott var ett talesätt utan ett verkligt uttryck för hvad regeringen tänker och vill. På regeringen tviflar han således icke. Han fortsätter att samtliga riksdagspartier ha äfven ställt sig på den orubbliga neutralitetens ståndpunkt. Han synes således ej heller tvifla på dem. Men — fortsätter han — likafullt är det tyvärr ej öfverfiödigt
att orda om denna sak. Ty det är ej nog med att uttala sig för neutralitet. Maq måste äfven vara beredd att upprätthålla densamma mot hvem det vara må. Härefter följer så en utläggning om socialdemokraternas uppfattning och att åtskilliga af deras bemärkta män hysa den uppfattningen, att vi aldrig skola sätta hårdt mot hårdt, om någon visade benägenhet att träda vår neutralitet för nära, och så anför han vidare, att den yttersta högern skulle intaga en i viss grad analog ställning med Lindhagensgruppen, då den gör gällande, att neutraliteten skall upprätthållas endast mot vissa makter, men ej mot andra, samt slutligen att högerns ledare borde fullt klargöra hur partiet förhåller sig till äfventyrspolitikens predikanter. Herr Berg visste dock, då han gjorde detta uttalande, att herr Trygger, förstakammarhögerns ledare, i ordalag, som ej kunde missförstås, uttalat sin anslutning till regeringens hållning, att det gällde att till det yttersta bevara freden. Han visste ock, att äfven jag i otvetydiga ordalag uttalat min anslutning till regeringens neutralitetspolitik. Allt detta visste han, och han har ju, som jag nyss sagt, själf bekräftat det i orden »samtliga riksdagspartier ha äfven ställt sig på den orubbliga neutralitetens ståndpunkt». Hvad göres oss mer vittne behof? Herr Berg har ju själf intygat. Och ändock misstänkliggör han.
Detta valfiske är fördömligt i sig själft. Men det är det än mer därför att det här gäller vårt förhållande till andra länder, där man kanske ej så väl känner förhållandena hos oss. Därigenom kunna de försåtliga antydningarna bli landsskadliga. Så är ock fallet med det ostentativa framhållandet från samma partis ledare om hvad som stått att läsa i en tidskrift om en enskild persons uttalanden. Om Sveriges konung, hans statsråd och riksdagspartier vilja förhålla sig neutrala i den stora kraftmätningen i Europa, lärer väl ej en enskild mans uttalande i en tidskrift kunna ändra detta förhållande. Mig synes, att herr Staaff skulle gjort landet större tjänst genom att framhålla detta uttalandesenskilda karaktär i stället för att inför världen gifva en offentlighet däråt, som sannerligen ej varit påkallad och som varit till mer skada än gagn — för landet. Detta angifveri fick emellertid för ett par dagar sedan sin dom från det mest kompetenta håll, då utrikesministern i andra kammaren uttalade sitt bestämda ogillande af detsamma och i ordalag som ej lämna rum för någon tvekan förklarade att herr Staaff, den förutvarande statsministern, varit den ende sonj under nuvarande kris haft uttalanden inom riksdagen som varit ägnade att försvåra utrikesledningens ömtåliga uppgift.
Det liberala partiet vill genom sina ledande män framhålla, att det sitter inne med neutralitetsviljan par preférence genom sina försåtliga antydningar om att på andra håll allt ej vore så säkert. Man måste taga i anspråk starka ord i språket för att rätt karaktärisera ett sådant handlingssätt.
Sveriges regering och riksdagspartier äro alla ense i vår fredspolitik, och den meningen delas af Sveriges folk. Kan det ej få vara nog med detta?
De liberala skola emellertid ej glömma att med neutralitetsvilja måste förenas försvarsvilja. Hur har det varit med den i det liberala partiet och hur är det alltjämt därmed i stora delar af partiet, om man alltjämt kan tala om stora delar däraf?
På den tid, då det ännu gällde att motivera en förhalning af utredningarna rörande försvaret, höll man sig på vänstersidan till teorin om världskrigets osannolikhet. Ej föregripa beredningarnas arbete, hette det. Mu, då kriget kommit, erinrar sig plötsligen ledaren för riksdagens liberala parti att han i sitt Karlskronatal med hänvisning till Balkanfaran uttalat: »att det en gång till kan hända det freden kommer att hänga på en skör tråd och att tråden genom tillstötande omständigheter kan brista». Detta meddelas landets frisinnade valmän med den reflektionen att förutsägelsen tyvärr visat sig riktig. Slutsatsen i talet om Balkanspörsmålet och stormakternas ställning till detsamma öfverhoppas emellertid nu, ty den slog fast att stormakterna mera än en gång, ställda i valet mellan »prestigen» och freden, offrat den förra för att bevara den senare. Och att det således vore otvifvelaktigt, att, ur denna synpunkt sedd, Balkankrisen snarare varit ägnad att ingifva fredens vänner förhoppningar för framtiden än att nedslå deras mod och förtröstan.
Den 21 juli uttalade en framstående historiker och framstående ledamot af det liberala partiet sitt obetingade tvifvel på kriget. »Ännu för några år sedan var just motsatsen mellan Tyskland och England den allvarligaste faran för världsfreden, och den faran är nu mycket väsentligt förminskad», hette det. Två dagar renare öfverlämnade Österrike det ultimatum till Serbien, som innan kort ledde till krigets utbrott och som ställt de båda omnämnda stormakterna såsom förbittrade motståndare mot hvarandra.
Det är för visso icke någon önskan att visa sig vara den bästa spåmannen, som föranledt talet om kriget såsom möjligt. Spådomskonsten är alltid vansklig, ehuru det är en grym otur som följt den nyssnämnde liberale talaren. Nej, då vi från högerhåll varnat för faran, så har det varit i samband med påvisandet af vådorna att uppskjuta lösandet af vår försvarsfråga.
Man måste vara blind för att ej märka de hårda påfrestningar, för hvilka freden i Europa under de sista åren varit utsatt, och att dessa förr eller senare skulle föranleda en kris. När härtill kommo de väldigt ökade rustningarna förlidet år, Frankrikes 3-åriga värnplikt och Tysklands miljard i värnskatt, så borde i sanning hvar och en kunna se, hvart det bar hän.
Men vänsterpartierna hafva ständigt underskattat denna fara. Och detta förklarar deras ställning till försvarsfrågan, ty hade de verkligen trott på möjligheten af en krigsfara, huru skulle de då hafva kunnat handla såsom de gjort gentemot försvaret? Detta handlingssätt hade då ej kunnat gifvas namn af allenast oförstånd.
***
De långa striderna mellan försvarsvännerna och förhalandets män hafva nu emellertid nått sitt slut. Det är nu blott att hoppas att det ej skall vara för sent.
Beslutet af den 12 september har för visso hälsats med tillfredsställelse i ansvarskännande svenska sinnen. Det var liksom kände man på sig att nu hade dock vunnits den ökade trygghet och säkerhet för vårt land, som vi så länge väntat på. Oaktadt farorna som omgifva oss på alla håll, oaktadt vi nu mera påtagligt än någonsin förnimma det ingen kan vara säker, oaktadt hvar och en vet att det fattade beslutet i försvarsfrågan ej kan nu ögonblickligen gifva oss ökad styrka, så kändes det likväl så. Modet återkom, tviflet och tvekan voro borta. Utredningarna voro ändtligen till ända, handlingen kunde begynna.
Det var som hade vi beslutat att bättre vårda arfvet än hvad fallet varit under de senare åren. Valet i hufvudstaden kommer efter denna'vår lifsfrågas afgörande, men likväl gå vi fram under beteckningen »försvaret främst». Varnade af hvad som förut skett måste vi försvarsvänner slå vakt äfven om beslutets utförande, utan uppskjutanden eller förhalanden.
Jag vet, att man hos våra motståndare ondgör sig öfver detta tvifvel. Men är det verkligen så oberättigadt ? Vi veta nu, att icke alla partier deltogo i försvarsfrågans lösning. Ja, vi veta att i andra kammaren utom hela högern endast en del — den större — af det liberala partiet var med, under det att socialdemokraterna vore emot och en annan del af det liberala partiet afstod från att rösta genom att rulla sina sedlar utåt, därvid följande vice talmannens exempel att på det sättet »med lugn
pröfva hvad som är det bästa för vårt land».
Ej mindre än 93 ledamöter af andra kammaren röstade icke för. Det är en afsevärd del af kammarens ledamotsantal. Komma de stärkta åter efter valen — och tecken tyda därpå — kan försvarsovilligheten få luft under vingarna. Socialdemokraternas hufvudtalare i debatten förklarade att »vi socialdemokrater som parti icke godtaga den uppgörelse, som träffats mellan de borgerliga partierna, utan komma att rösta för afslag och bifall till våra förslag».
Samme talare förklarade att han förstode, att det skulle kastas äfven emot honom och hans meningsvänner, att de vore fosterlandslösa, liksom man sagt för ej länge sedan om Tysklands socialdemokrater. Men i detta ögonblick stode mellan tre och fyra miljoner tyska socialdemokrater under fanorna, och hundratusental hade anmält sig som frivilliga. Och i Frankrike stode samma parti enigt i kampen för landets själfständighet.
Jag vill ej uttala någon dom i den riktning talaren förutsatte. Jag erkänner tvärtom, att vårt socialdemokratiska riksdagsparti väsentligt ändrat sin uppfattning i försvarsfrågan; men den reflexionen kan man ej undertrycka, att konsekvensen af det frammanade exemplet från tyska och franska meningsfränder väl närmast bort föranleda våra socialdemokratiska riksdagsmän till ett helt annat beslut än att vidhalla sitt förslag om en väsentlig nedsättning af öfningstiden.
Om den uppgörelse, som ledde till beslutet, är nu ej mycken anledning att orda. Vi högermän ansågo, att vi ej kunde för fosterlandets skull eftergifva något i det som ansågs vara militärt oeftergifligt. Denna gången måste Sverige förhjälpas till ett försvar, som kunde kallas betryggande. Därför kunde vi ej vara med om det liberala erbjudandet af de 310 dagarna med delad rekrytskola.
Enligt den liberale partiledarens ord i hans öppna bref till frisinnade valmän gjordes då erbjudandet till socialdemokraterna, men blef äfven där afvisadt. Då jag helt nyligen framhållit detta och därtill knutit den reflexionen, att liberalerna sålunda, af- visade från höger, afvisade från vänster och säkert inseende de begångna misstagen, kvarom allvarliga påminnelser helt visst gjordes inom vissa delar af partiet, måste tillämpa ordspråket att »nöden har ingen lag» och acceptera den sammanhängande linjen enligt Kungl. Maj:ts förslag, så har en stor liberal tidning, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, insinuerat att orden ej rätt återgifvits och att anbudet till högern framlades efter det att det socialdemokratiska partiet afböjt.
Man är lättvindig med beskyllningar, men tidningen har själf läst det ifrågavarande manifestet orätt. Att meningen med hela erbjudandet till socialdemokraterna varit att, om de ginge med på de 310 dagarna, så vore det tänkbart att högern betänkte sig än en gång inför utsikten att vinna fullständig enighet, det står tydligt att läsa — ingen behöfver misstaga sig därpå, och jag har ej visat att jag missförstått detta såsom tidningen säger. Men saken var den, att högern redan förklarat sig ej kunna gå med på detta. Väl vet jag att tidningar finnas som stått på den ettåriga värnpliktens grund — men som därefter förordat väsentligt kortare öfningstid, men så lätt byter ej högern mening.
***
Det är utan tvifvel betydligt ökade bördor som komma att påläggas vårt folk för den nu antagna försvarsreformen. Värnskatten går till ett väldigt belopp, och de årliga kostnaderna stegras väsentligt.
För att kunna-bära detta kräfves ett ständigt aktgifvande på vårt näringslif. Ej ett sådant aktgifvande som vänstern åsyftar och som består i tvång och inskränkningar.
Starka skäl tala för att just i dessa dagar framhålla näringarnas betydelse för vårt land, ty ingen vet när det stora världskriget är till ända, och ingen vet, hvilken återverkan det kan komma att utöfva hos oss. Men sannolikt är att vi gå bekymmersamma tider till mötes, då det gäller att öfva sig i tålamodets och försakelsens konst. Nu mer än någonsin måste vi söka öfva de båda dygderna sparsamhet och arbete. Att nedlägga ett mer plikttroget och ihärdigt arbete än någonsin blir till en fosterländsk plikt, som ingen skall undandraga sig.
Vår industri och våra näringar i allmänhet måste gifvas arbetsmöjlighet, de som leda dem beredas mod och tillförsikt. Den hotar utvecklingen, som aldrig gifver ros utan endast ris, som allenast ser i näringen skatteobjektet, hvilket kan betungas snart sagdt hur mycket som helst.
Det låter ju visserligen bra när det liberala partiets valupprop i det ytterst knappa utrymme som ägnas åt vårt lands ekonomiska lif säger att det allmänna måste med omtanke och kraft ingripa för stödjande af det rubbade näringslifvet; men då samtidigt partiets ledare talar om värnskatteprincipen som det gäller att utsträcka äfven till andra områden såsom en vinst för liberalerna i försvarsuppgörelsen, så få näringslifvets män genast klart för sig, att värnskatten ej längre i hans ögon är en engångsskatt utan en princip. Andra liberala talare ha uttalat sig än tydligare, och de socialdemokratiska krafven känna vi. Det är här icke fråga om att de bättre lottade ej skulle vara villiga att taga på sig de betydligt ökade bördor, som försvaret kräfver. Jag har ej hört en enda man klaga öfver värnskatten. Nej, det är vänsterns uppfattning eller rättare missuppfattning att näringslifvet kan betungas snart sagdt hur mycket som helst, alldeles som om man ej förstode att i längden detta skall verka hämmande och hindrande på industriens utveckling, på uppkomsten af nya företag och på affärslifvet öfver hufvud taget — det är den uppfattningen, som man fruktar.
Från midten och senare delen af förra århundradet känna vi ett frisinne som ville gifva individen den största möjliga frihet i utvecklingen i den riktiga tron att verksamhetslust och initiativ så bäst skulle utvecklas. Men huru har vår tids liberalism vårdat denna frisinnade tradition?
Jo, förbud, inskränkningar, restriktioner, besiktning, kontroll, öfvervakande — det har blifvit programmet. Så fort en utveckling sker i en icke önskad riktning har man genast en lag till hands för att mota.
Näringslifvets frihet bindes i en hämmande tvångströja. Den forna friheten har förvandlats till tvång. Utan allt tvifvel är detta frukten af samverkan med socialisterna. Socialdemokraterna kräfva öfverförande till samhället af större skogar, grufvor, vattenfall och större torfmossar; de fordra ett koncessionssystem som öfvergång till socialisering. Jorden och dess rikedomar höra liksom andra väsentliga produktionsmedel blifva hela det arbetande folkets egendom. Här möter oss statsverksamheten och statsdriften i sitt fullaste omfång, och som magneten verkar på järnbiten har detta program öfvat sitt inflytande på det liberala partiet och föranledt en omsvängning i dess ekonomiska uppfattning.
Men så gagna vi ej vårt lands utveckling, som vi hoppas må bli rik och kraftig, en fast grundval för uppbyggandet af ett starkt samhälle.
De ekonomiska problemen uppskattas ej af nutidens liberalism, som alltmer dragés åt de teoretiska spörsmålen, som låter binda sig vid doktriner, ur hvilka partiet ej kan taga sig löst.
Högern å sin sida har ett starkt sinne för realiteterna. De vill främja näringslifvet därför att den ser i dess blomstring enda möjligheten till samhällets utveckling och förkofran.
Därför vill högern stödja och främja det ekonomiska lifvet, men anser att det i främsta rummet skall vara individen förbehållet att i så stor frihet som möjligt utveckla sig. Därmed främjas företagsamhetsandan och bibehålies intresset.
Såsom ett kraftigt verkande medel ha de frisinnade expropriationsrätten. Det är det stora damoklessvärdet som de hänga öfver den enskildes hufvud. Det gäller ej blott att tvinga den enskilde till upplåtelser till folkets hus och kooperativa föreningar genom detta det våldsammaste ingrepp i den enskilda äganderätten, som allenast borde vara förbehållet för allmänna ändamål och för yttersta nödfall, utan det gäller vattenfall och kalmarker, liksom det skarpa ingrepp i äganderätten som betecknas genom koncessionssystemet, kvarigenom staten reglerar den enskildes förfoganderätt öfver något som han äger, t. ex. utnyttjandet af vattenfall och kraftstationer vid leverans af elektrisk energi eller inmutande af grufvor på enskild mark.
Allt detta föder ej den företagaranda, som vi vilja se stark hos vårt lands näringsidkare, utan det förtager och förlamar den. Ingen, som sätter i gång en verksamhet, kan känna sig säker beträffande hvad morgondagen kan föra med sig i vänsterlagstiftning eller genom statsdrift. Högern har här öfvertagit den gamla frisinnade uppfattningen som byggde på det äkta frisinnet och häfdade individernas frihet. Det frisinnade partiet har förvandlats till ett tvångsparti, under det högern tror sig bäst vårda arfvet från fäderna, tror sig bäst skapa fosterlandet rikt och starkt genom frihet för näringslifvet.
Med dessa korta erinringar har jag sökt gifva en skildring af några af de grundsatser, som äro ledande för den svenska högern i dess arbete för bevarande af vårt fädernesland fritt och starkt, såsom vi mottagit det från fäderna och såsom vi vilja lämna det åt våra efterkommande. Ett starkt värn mot de yttre farorna ligger i det nyss fattade beslutet till försvarets stärkande. Det skall gifva oss ny tillförsikt att kunna försvara vårt oberoende och bevara vår själfständighet. En konungamakt, själfständigt verksam inom grundlagens ram, skall bereda styrka i vårt lands inre utveckling. En rik utveckling af vårt näringslif skall befästa och utveckla vårt ekonomiska oberoende.
Vid de nu förestående valen kan hvarje valman bidraga till förverkligandet af dessa tankar. I april gick hufvudstaden först till val och gaf landet ett lysande föredöme för »försvaret-främst» politiken. Ett kraftigt gensvar följde från hela landet. Nu går hufvudstaden sist. Må det ske på ett sådant sätt, att Stockholms moderata valmän nu visa, att det ej var ett brinnande intresse för stunden som besjälade dem, då det gällde att få fram ett godt beslut i försvarsfrågan, utan att samma lefvande båg finnes äfven nu, då det gäller att trygga försvarsbeslutets fullständiga genomförande.
Nu får ingen hvila de dagar som återstå, nu skall hvar och en verka för att taga med sig andra. Ingen får utebli på valdagen. Nu och allt framgent må vår sträfvan gå därpå ut, att, när det gäller Sveriges frihet och trygghet, talet om de två nationerna borde falla till marken, hvarje söndringens ord tystna.
I enighet för konung och fädernesland!
Så vilja vi vårda arfvet!