Anders Knape: Tal vid upprättelseceremonin för vanvårdade barn

Ers Kungliga Höghet, Drottning Silvia,

Talmannen,

Statsråd

Ärade gäster,

Även jag vill säga tack; tack för det mod och den integritet Ni visat genom att dela Era berättelser med oss.

Vi som företräder samhället i dess olika roller ska lära av Era livshistorier i det förändrings- och förbättringsarbete som nu pågår – och som Ni bidragit till.

Samhället är duktigare i dag än på Er tid när det gäller att se till barnets bästa, men vi kan bli bättre, mycket bättre. Vi ska bli bättre på uppföljning, att inte släppa taget. Vi måste bli duktigare på att lyssna till vad barnen själva tycker fungerar bra och dåligt? Och vi måste hela tiden rannsaka oss själva, jobbar vi på rätt sätt?

När barn far illa är samhället skyldigt att gripa in. Det är den svåraste formen av myndighetsutövning som en förtroendevald och tjänstemän ställs inför. Det är aldrig ett lätt beslut att skilja ett barn från sina föräldrar. Det är aldrig utan svåra övervägningar som samhället tar över föräldraansvaret.

När samhället tar över föräldraansvaret får det inte svika på det sätt det svek Er. Samhället måste bli duktigare på att ta sitt föräldraansvar, följa upp varje barn i dess nya familj och att parallellt stödja de biologiska föräldrarna för att ta reda på om familjen kan återförenas.

För ett barn som omhändertagits är behovet av ett socialt skyddsnät särskilt stort. Vi kan och ska bli bättre på att samhället i dess olika delar – socialtjänsten, sjukvården, skolan och fritidsverksamhet – blir duktigare på att samordna sitt beskydd. Ett barn som en gång skilts från sitt ursprung får inte falla genom skyddsnätet.

Skolan har en viktig roll, inte bara kunskapsmässigt. Personal i förskola och fritids, grundskola och gymnasieskola ser när barn och ungdomar visar tecken på att de inte mår bra och följer ofta barnen över en längre period.

Det finns bara ett kvitto på en väl fungerande barn- och ungdomsvård. Klarar sig barnen? Har samhället gett barnen förutsättningar att klara livet, att lära sig leva med sin historia, bli vuxen, skaffa sig ett jobb, klara sin egen roll som förälder?

Vi människor lever framlänges, men lär baklänges. Det är ett smärtsamt faktum att vi lär av våra misstag i efterhand. Det är också en påminnelse om att vi aldrig får försaka möjligheten att lära av våra erfarenheter – göra om, bättre och rätt i framtiden. Det är därför vi samlats här i dag.

I dag finns rutiner, metoder och ny kunskap om vad som krävs för att säkerställa barns trygghet och säkerhet vid ett omhändertagande. Vi arbetar hårt med att hitta bra familjehem och vi följer upp barnen i dess nya hem på ett helt annat sätt än tidigare.

Detta är Er dag, men låt oss inte glömma att det finns bra människor, goda familjehem som gör en enorm skillnad för barn och ungdomar som av olika anledningar inte kan leva med sina föräldrar. Och vi behöver fler goda människor som öppnar sitt hem för ytterligare en människa.

Ett ordspråk säger att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Det krävs också en by för att skydda ett barn. Vi får inte tveka, vi får inte blunda, när vi ser att barn far illa, vi måste våga lägga oss i. När Ni var barn var det allt för många som blundade, allt för många som inte klarade att vara medmänniska.

Det bästa skyddet är en medmänniska. Vi måste våga vara varandras trygghet. Utan medmänsklighet och civilkurage har lagar och förordningar ingen verkan.

Ingen kan garantera att samhället aldrig misslyckas i att skydda barn och ungdomar som omhändertagits. Men ingen ansträngning får vara för stor i arbetet med att skydda barn och förhindra missförhållanden och övergrepp.

Den som har ansvar för ett barn måste ge det rötter och vingar. Flera av Er upplever att Ni blev berövade ursprung och framtid. Genom era vittnesmål kan vi tillsammans arbeta för att de barn och ungdomar som i dag finns i samhällets vård ska få både rötter – och vingar som bär.

Än en gång, tack!