Anders Borg: Anförande vid Börssällskapet i Göteborg

Sverige har de senaste åren upplevt en period med stark tillväxt i svensk ekonomi. Starkare än många jämförbara länder i vår omvärld. En blick i backspegeln visar att vi får gå tillbaka till 1950- och 60-talen för att finna jämförbara nivåer.

Viktiga förklaringar bakom utvecklingen tror jag har varit en kombination av stark internationell efterfrågan samtidigt som svensk ekonomi fungerat allt bättre. Avregleringar och strukturreformer har skapat bättre fungerande marknader i Sverige. Även effektivt utnyttjande av ny teknologi och ökad öppenhet i ekonomin är faktorer som bidragit. Den ekonomiska politiken som sedan mitten av 1990-talet varit inriktad på att hålla inflationen låg och stabil och upprätthålla överskott i de offentliga finanserna har samtidigt fungerat som hörnstenar för den gynnsamma utvecklingen.

Mot den här ljusa bilden står en svag utveckling på arbetsmarknaden med massarbetslöshet som följd. En stor grupp människor har hamnat i utanförskap och har därför bara i begränsad omfattning kunnat ta del av den positiva utvecklingen för landet som helhet. För att bryta utanförskapet och lägga grund för att alla som vill och kan ska få arbete har regeringen drivit igenom en rad förändringar som syftar till att göra det mer lönsamt att arbeta, lättare att anställa och mer attraktivt att driva företag. Vår förhoppning är att den nya inriktningen på den ekonomiska politiken ska bidra till att återupprätta det som måste vara grunden för vårt välstånd, nämligen att det tydligt ska löna sig att arbeta.

Vänder vi blicken framåt kan vi konstatera att utsikterna för den svenska konjunkturen idag framstår som fortsatt goda. Den samlade uppfattningen bland prognosmakare är att vi kan vänta oss ytterligare några år med god svensk tillväxt och framförallt bra sysselsättningsutveckling och sjunkande arbetslöshet. Vilka följder detta får för våra prognoser är för tidigt att avgöra, och man ska nog vara försiktig med att dra långtgående slutsatser. Storleken på effekterna på t ex sysselsättningen av våra förslag är svåra att bedöma, men det är glädjande att bland annat internationella valutafonden, IMF, Konjunkturinstitutet och andra bedömare ser tydliga effekter på t ex sysselsättning och arbetsutbud.

Låt mig avslutningsvis säga något om statsfinanserna vilket kan vara viktigt inte minst för att bidra till att skapa rimliga förväntningar inför den ekonomiska vårpropositionen som läggs fram i april. Jag upplever att det finns ett starkt stöd för uthålliga offentliga finanser. Regeringen har också klargjort tydligt att den ser det som av avgörande vikt att upprätthålla sunda statsfinanser. Ordning och reda i statsfinanserna ser vi som en stabil grund för bland annat en hållbar offentligt finansierad välfärd. Låt mig rikta ett varningens finger mot dem som nu förefaller tro att det skulle finnas utrymme för några större ofinansierade reformer. Den ekonomiska utvecklingen för de kommande åren är alltjämt osäker. Där finns orosmoln, inte minst i form av obalanser i den amerikanska ekonomin. Det är också osäkert i vilken utsträckning en förstärkning av de offentliga finanserna beror på att omläggningen av den ekonomiska politiken förbättrat ekonomins funktionssätt eller om förstärkningen främst är en följd av att tillväxten tillfälligt och av konjunkturella skäl är stark. Osäkerheten kring detta gör att man i första hand bör se det som ett tillfälle att spara inför framtida nedgångar och att ta ytterligare steg för att återupprätta full sysselsättning.