Skandinavismen- drömmen om en nordisk gemenskap
Skandinavismen var en rörelse under 1800-talet som sökte en stark gemenskap mellan de skandinaviska länderna. Den hade särskilda rötter i ländernas studentrörelser, i de skandinaviska konstnärskolonierna i Frankrike och Italien, och bland många av de nationalliberala politiker som bidrog till att införa demokrati i Sverige, Norge och Danmark.
Många av idéerna levs ut idag i institutioner som Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet.
Nedan kan du läsa korta analyser av utvalda tal från nyckelpersoner i rörelsen i de skandinaviska länderna och hitta länkar till flera av rörelsens viktigaste personer och tal.
Många av idéerna levs ut idag i institutioner som Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet.
Nedan kan du läsa korta analyser av utvalda tal från nyckelpersoner i rörelsen i de skandinaviska länderna och hitta länkar till flera av rörelsens viktigaste personer och tal.
Carl Jonas Love Almqvist (1793–1866)
Den 4 februari 1846 höll den svenska författaren Carl Jonas Love Almqvist ett föredrag om skandinavismen i Köpenhamn, inbjuden av Skandinaviske Selskab. Talet lanserar ett förslag för en skandinavisk andlig och politisk enhet utformad genom tio punkter, med idéer som rörde undervisning, lagstiftning, valuta, en tullförening, ett postväsende, militärt samarbete och ett gemensamt universitet. Talet hölls för en stor och hänförd publik och det kommenterades i såväl danska som svenska tidningar; föredraget gavs sedermera ut i två parallella utgåvor, en dansk och en svensk.
Johan Henrik Thomander (1798–1865)
Johan Henrik Thomander var en liberalt sinnad lundensisk präst och professor i teologi och översättare. Han var en hyllad vältalare och blev 1856 invald i svenska Akademien. 1843 deltog han i det skandinaviska studentmötet i Uppsala, det första av flera möten där svenska, danska och norska studenter samlades. (Som en förberedelse till Uppsalamötet togs för övrigt studentmössan fram, som sedan kunde bäras som ett igenkänningstecken på de kommande mötena.) En stor del av dessa sammankomster var vältalighetsövningar, ofta hyllningar till de andra nordiska länderna, tal hållna av såväl studenter som etablerade författare och professorer. Thomanders tal är en ”skål” riktad till Köpenhamns universitet. Det beskriver Själland (Seeland) och dess omgivningar som en besjälad geografi, och jämför Öresund med det turkiska sundet mellan Bosporen och Dardanellerna. Talaren dröjer också en stund vid frågan om vilket som är Nordens äldsta universitet, Köpenhamns eller Uppsalas. I kommentaren till talet, återgivet i Skandinaviska studenternas möte i juni 1843 (1843), sägs att talaren, liksom tidigare talare, ofta avbröts av bravo- och hurrarop.
Ellen Key (1849–1926)
Ellen Key var författare och föreläsare med stort intresse för bildningsfrågor, estetik och samhällsutveckling. Hon engagerade sig i frågor om kvinnans ställning och skrev den mycket lästa boken Barnets århundrade (1900). Hon följde under lång tid den skandinavistiska rörelsens idéer och diskuterade dess betydelse i flera sammanhang.
I Skandinavismens framtid granskar Key 1800-talets studentskandinavism och dess inneboende motsättningar. Hon diskuterar Danmarks konflikter med de tyska landsdelarna och hur detta formade rörelsens trovärdighet. Hon behandlar Sveriges och Norges agerande 1864 och följderna för nordiskt samarbete. Hon analyserar unionen 1814 och de strukturella problem som ledde fram till krisen 1905. Talet avslutas med Keys syn på vilka förutsättningar som måste finnas för framtida nordisk samverkan.
I Skandinavismens framtid granskar Key 1800-talets studentskandinavism och dess inneboende motsättningar. Hon diskuterar Danmarks konflikter med de tyska landsdelarna och hur detta formade rörelsens trovärdighet. Hon behandlar Sveriges och Norges agerande 1864 och följderna för nordiskt samarbete. Hon analyserar unionen 1814 och de strukturella problem som ledde fram till krisen 1905. Talet avslutas med Keys syn på vilka förutsättningar som måste finnas för framtida nordisk samverkan.
.jpg)
Orla Lehmann (1810-1870)
Peter Martin Orla Lehmann var en nationalliberal politiker som starkt kritiserade enväldet och arbetade för demokrati och en fri konstitution under perioden fram till införandet av Grundlagen 1849. Detta kostade honom bland annat tre månader i fängelse. Han var känd för sina starka, patosfyllda tal, och talet här handlar om enandet av de nordiska länderna kring en gemensam nordisk anda. Han talade flera gånger på Skamlingsbanken, även om detta tal hölls i Köpenhamn.
Orla Lehmanns språk är rikt på bilder och besjälningar, precis som vi känner från samtida romantiska poeter. Naturens kraft och den nordiska mytologin bidrar också tydligt till den romantiska livssynen. Inledningen är fullspäckad med bildspråk, och den sätter tonen för argumentationen, som bygger på uppfattningen att de nordiska länderna, Norge, Danmark och Sverige, är naturligt och andligt sammankopplade: “thi mit Fædreland er det hele, treenige Norden!” (’ty mitt fädernesland är det hela, det treeniga Norden!’) Treenigheten och de många tretalen i talet förstärker bilden av den religiösa kraft som Lehmann försöker frammana. Talet är rikt på kontraster och motsatspar, och de många bibliska referenserna ger talet karaktären av en predikan. Mot slutet ställer Lehmann en rad retoriska frågor som får talet att ’byta växel’. Här dras publiken effektivt in i talet med krav på deras ja-rop. Det slutar i ett mäktigt crescendo, där publiken slutligen ombeds ropa ”Hurra för nordisk enhet!”
Orla Lehmanns språk är rikt på bilder och besjälningar, precis som vi känner från samtida romantiska poeter. Naturens kraft och den nordiska mytologin bidrar också tydligt till den romantiska livssynen. Inledningen är fullspäckad med bildspråk, och den sätter tonen för argumentationen, som bygger på uppfattningen att de nordiska länderna, Norge, Danmark och Sverige, är naturligt och andligt sammankopplade: “thi mit Fædreland er det hele, treenige Norden!” (’ty mitt fädernesland är det hela, det treeniga Norden!’) Treenigheten och de många tretalen i talet förstärker bilden av den religiösa kraft som Lehmann försöker frammana. Talet är rikt på kontraster och motsatspar, och de många bibliska referenserna ger talet karaktären av en predikan. Mot slutet ställer Lehmann en rad retoriska frågor som får talet att ’byta växel’. Här dras publiken effektivt in i talet med krav på deras ja-rop. Det slutar i ett mäktigt crescendo, där publiken slutligen ombeds ropa ”Hurra för nordisk enhet!”
Bjørnstjerne Bjørnson (1832-1910)
Bjørnstjerne Bjørnson var en norsk författare som tillsammans med sin landsman Henrik Ibsen var en del av det litterära ”moderna genombrottet” i Norden, som ville ”sätta problem under debatt”. Som debattör och talare fokuserade han även på sociala problem och var aktivt involverad i samtida debatter om till exempel jämställdhet och böndernas villkor.
Talet här är en del av hans kamp för Norges självständighet som ett modernt, demokratiskt land. År 1906 fick Norge sin egen kung istället för att vara underställd svenskarna eller danskarna – och blev därför i praktiken självständigt. Talet kommenterar detta och det problematiska förhållandet mellan de tre nordiska grannländerna. Här argumenterar Bjørnson för allianser och vänskap mellan de tre nordiska länderna som en del av ett nytt, demokratiskt Europa.
Bjørnson fick Nobelpriset i litteratur 1906, samma år som detta tal hölls.
Hans tal om nordisk enhet framförs, i motsats till Lehmanns ovan, i en saklig och varm ton. Bjørnson är författare och berättare, och i detta tal personifieras och ställs konflikten mellan de tre nordiska länderna mot konflikter som publiken själva känner till från relationer och familj. Idén om att hämta inspiration från Amerika presenteras också som en anekdot, det vill säga en berättelse: "Jag talade med en högt uppsatt man av ett annat stort folk". Talets tankar om ett slags Nordens Förenta Stater kan verka ganska kontroversiella idag. Dessutom skulle talet om ras- och etniska särdrag (t.ex. latinare kontra tyskar etc.) förmodligen inte vara passande idag. Mot slutet hyllar Bjørnson den danska våren och kopplar naturen till bilden av nya, spirande tankar. Han avslutar med en skål för våren och kopplar här platsen, Skamlingsbanken, och det aktuella tidpunkten till sitt argument.
Talet här är en del av hans kamp för Norges självständighet som ett modernt, demokratiskt land. År 1906 fick Norge sin egen kung istället för att vara underställd svenskarna eller danskarna – och blev därför i praktiken självständigt. Talet kommenterar detta och det problematiska förhållandet mellan de tre nordiska grannländerna. Här argumenterar Bjørnson för allianser och vänskap mellan de tre nordiska länderna som en del av ett nytt, demokratiskt Europa.
Bjørnson fick Nobelpriset i litteratur 1906, samma år som detta tal hölls.
Hans tal om nordisk enhet framförs, i motsats till Lehmanns ovan, i en saklig och varm ton. Bjørnson är författare och berättare, och i detta tal personifieras och ställs konflikten mellan de tre nordiska länderna mot konflikter som publiken själva känner till från relationer och familj. Idén om att hämta inspiration från Amerika presenteras också som en anekdot, det vill säga en berättelse: "Jag talade med en högt uppsatt man av ett annat stort folk". Talets tankar om ett slags Nordens Förenta Stater kan verka ganska kontroversiella idag. Dessutom skulle talet om ras- och etniska särdrag (t.ex. latinare kontra tyskar etc.) förmodligen inte vara passande idag. Mot slutet hyllar Bjørnson den danska våren och kopplar naturen till bilden av nya, spirande tankar. Han avslutar med en skål för våren och kopplar här platsen, Skamlingsbanken, och det aktuella tidpunkten till sitt argument.
