Ord vid årets slut – nyårstal och jultal i Norden

Bland de retoriska traditionerna i Norden finns det en som förenar samtliga länder – att statschefen högtidligen avslutar året med ett tal. I Danmark och Norge talar regenten till folket på nyårsafton, och detsamma gäller för Finlands president; däremot håller Sveriges kung ett jultal. Dessa tal har vuxit fram ur skiftande historiska sammanhang, men förenas av en gemensam tanke: att landets statsöverhuvud rituellt rundar av året med ett tal som ska samla nationen, stämma till eftertanke och inte sällan, påminna om de värderingar som utmärker landet.

Den danska traditionen med regentens nyårstal går tillbaka till 1880-talet, då kung Kristian IX höjde en skål för fäderneslandet vid sitt nyårsbord. Det var en ceremoniell gest som senare skulle utvecklas till ett nationellt tal. År 1940 sändes regentens nyårstal för första gången i radio, och från 1958 även i tv. Under drottning Margrethes regeringstid fick talet sin moderna form: ett högtidstal som hålls den 31 december i Amalienborg i Köpenhamn inför en tv-publik. Talet påminner danskarna, med utgångspunkt i samtidens utmaningar, om samhörighet och medmänsklighet och brukar präglas av en balans mellan en personlig ton och en auktoritet som ligger i talarens symboliska makt.

Dagen därpå, den 1 januari, är det statsministerns tur att tala till nationen, en tradition som också har långa anor. Det första direktsända talet hölls av Thorvald Stauning 1940, och sedan 1946 har statsministerns nyårstal varit en fast tradition. Liksom regentens tal är statsministerns tal värderingsbärande och har en ceremoniell prägel, men med en tydligare politisk ton. Statsministern summerar året, beskriver landets läge och presenterar sina mål för framtiden. 

På Grönland håller regeringschefen – formand for Naalakkersuisut – också ett nyårstal varje år. Liksom den danska statsministerns nyårstal är det en blandning mellan ett ceremoniellt högtidstal och ett politiskt tal.

I Norge växte traditionen fram ur landets mest prövande tid. Under andra världskriget höll kung Haakon VII sina nyårstal i exil i London. Hans ord, sända via BBC, blev en symbol för nationell styrka och hopp. Efter kriget fortsatte traditionen, och kung Harald V:s nyårstal, som hålls varje nyårsafton, och sänds i både i statliga NRK och i kommersiella TV2, är i dag en omtyckt institution. Talet präglas ofta av värme och personlig ton – med reflektioner kring klimat, demokrati, tolerans, fred och det mänskliga ansvaret och tilliten som binder norrmännen samman.

Även den norska statsministern håller ett tal på nyårsdagen, och det har blivit en viktig del av den norska politiska årsskiftestraditionen. Medan kungens ord talar till känslan och moralen, lyfter statsministern fram konkreta samhällsfrågor och politiska mål. I den norska taltraditionen framstår dessa två tal som komplement till varandra: den ena rösten en symbol för en konstant som håller landet samman, den andra praktisk och handlingsinriktad.

Sverige har valt en något annan väg. Här hålls inget nyårstal av vare sig kung eller statsminister – när svenskar tänker på ”nyårstal” tänker de på Alfred Tennysons dikt ”Nyårsklockan” som varje år reciteras vid tolvslaget på Skansen av en känd skådespelare. I stället håller kungen ett jultal den 25 december. Traditionen inleddes i Sveriges radios barndom, i början av 1930-talet, som varje år hade en längre sändning riktad till utlandssvenskar, inklusive ett kvartslångt jultal hållet av en känd svensk: till exempel en ärkebiskop, en professor, en minister i regeringen. Traditionen att kungen årligen håller detta tal inleddes 1973 och har sedan dess blivit en självklar del av svensk julhelg, och det sänds både i radio och tv. Än i dag inleds talet i regel med orden: ”Kära svenskar, hemma och utomlands”.

Kungens jultal innehåller reflektioner över de stora händelserna under det gångna året, blandade med glimtar från året med kungafamiljen. Talet påminner om julen som en fridens och eftertankens högtid där svenskar kan få ett avbrott i vardagen, men julens budskap sätts i kontrast till samtidens utmaningar – miljöfrågan, krig, migration – som kommenteras på ett övergripande sätt. 

Sedan 1935 har Finlands president hållit ett nyårstal till det finländska folket, och det är i dag en självklar del av landets nyårsfirande. Det första talet hölls av president Pehr Evind Svinhufvud och sändes i radio, vilket också gör det till finska radio Yles äldsta bevarade programinspelning. Sedan 1958 har talen sänts i tv, och 1969 blev Urho Kekkonens nyårstal det första i färg.  

Det är ovanligt att presidenten håller talet på både finska och svenska, även om översättningar alltid publiceras. Alexander Stubb valde 2024 att framföra sitt nyårstal på båda språken. Presidentens nyårstal brukar spegla det gångna året och blicka framåt mot framtida utmaningar. Talet behandlar ofta samhällsfrågor som ekonomi, säkerhet och internationella relationer, men också värderingar som sammanhållning, ansvar och tillit.

Även på Åland har nyårstalet en särskild roll. Där är det lagtingets talman som traditionsenligt håller talet vid årsskiftet. Lagtinget är Ålands självstyrande parlament med trettio ledamöter, ansvarigt för bland annat utbildning, kultur, sjukvård och näringsliv. Självstyrelsen regleras i självstyrelselagen för Åland, och svenska är det enda officiella språket. Inte sällan utformas dessa tal till en hyllning av Åland och dess grundläggande principer: självstyre, svenskan som språk, demilitarisering och neutralitet. 1975 sändes talet för första gången i radion men det var ungefär ett decennium senare som nyårstalet etablerades som ett återkommande radiosänt tal.    

Kungahusens jul- och nyårstal är klassiska högtidstal som betonar nationell samhörighet. De ger regenten möjlighet att kommentera landets utmaningar och lyfta fram de humana principer som bör vägleda oss. Eftersom kungahuset inte får ta ställning i politiskt känsliga frågor vilar regentens auktoritet på tradition, symbolisk tyngd och en apolitisk ställning. Uppgiften blir därmed att formulera de värden som antas förena nationen. Ofta handlar det om medmänsklighet, samhörighet, omtanke, ansvar, tolerans och respekt, men också om nationell identitet, kulturarv och stolthet över gemensamma prestationer. Samtidigt förändras dessa värden över tid, och föreställningar som tyckts allmänt delade kan senare framstå som uttryck för sin tidsanda. Det gäller exempelvis synen på immigration, som länge har kommenterats på olika sätt i de nordiska kungadömena.

Att talen återkommer årligen med liknande ceremoniell inramning och retoriska mönster ger dem karaktären av ritualer. De markerar övergången mellan det gamla och det nya året och manifesterar en symbolisk nationell gemenskap. Monarken står för kontinuitet, och det högtidliga språket – ofta kombinerat med personliga och känslomässiga inslag – ska få publiken att känna att de delar gemensamma berättelser och värden. Denna gemenskaps- och övergångsrit sker vanligen som en tv-sänd händelse där befolkningen samlas vid skärmen, ett stilla och stämningsfullt inslag som ofta föregår ett mer karnevaliskt nyårsfirande.

I Norge och Danmark fungerar dessutom regentens och statsministerns tal, före respektive efter tolvslaget, som en påminnelse om den konstitutionella monarkins två sidor: den symboliska makten med dess traditioner och moraliska ansvar å ena sidan, och den politiska makten å den andra. I Sverige har kungens jultal en mindre framträdande plats hos befolkningen och därmed också en svagare rituell ställning.

I Sverige har inte statsministern samma privilegierade plats vid sidan av monarken, även om det funnits försök de senaste åren att uppfinna en tradition där statsministern tilltalar folket i egenskap av landets ledare. Det är alltså en öppen fråga om Sverige kommer att gå i samma riktning som Norge och Danmark. Det som präglar Sverige är i stället att de flesta partiledare håller egna ”jultal”. Dessa saknar i regel de återkommande genrens drag som utmärker kungens tal; de har i stället många gånger ett lekfullt drag, och det finns en öppenhet att utforma talet individuellt. Det gäller särskilt de år då Sveriges television, i demokratisk anda, gett programtid för alla partier att tala till folket i kraft av juletidens speciella anda av frid.

På senare år har genren också i Danmark tagits över av författare, konstnärer och opinionsbildare som använder den traditionella formen som grund för mycket mer personliga reflektioner. Här bryts också de gamla talgenrerna upp för att ge plats åt humor, experiment och inte minst stora känslor.


Nedan hittar du exempel på de olika typerna av nyårstal.

Jens E. Kjeldsen, ”Royal Interventions in the Public Discourse on Immigration: Rhetorical Topoi on Immigration in the New Year's Speeches of the Scandinavian Monarchs”, Javnost - The Public, 2019
Lisa S. Villadsen (red.), Dronningen taler, 1. Gads Forlag & Danske Taler, København, 2022
Jon Viklund, ”Ritualisering i svensk politik: En retorisk studie av sociala dramer och politiska gemenskapsritualer. Rhetorica Scandinavica, 27(87), 2024