Kvinnors rättigheter omkring 1900
När talen berättar historien och målar upp en bild av de konkreta omständigheterna. Kampen för kvinnlig rösträtt i Skandinavien.
Kvinnlig rösträtt i Skandinavien
Kampen för kvinnlig rösträtt i Skandinavien var både lång och mödosam, vilket tydligt framgår av talen som hölls i föreningar, organisationer och politiska församlingar. Norge var det första landet som gav kvinnor rösträtt 1913, följt av Danmark 1915 och Sverige 1919. Talen från denna period visar hur argumenten utvecklades, och genom dessa historiska röster kan vi förstå både motståndet, mobiliseringen och det retoriska arbetet som gjorde allmän rösträtt möjlig i de skandinaviska länderna.
Norge 1913
Den 11 juni 1913 blev norska kvinnor bland de första i världen som fick rösträtt på samma villkor som män. Men vägen dit var krokig.
I en radioföreläsning från 1934 ser Betzy Kjelsberg (kvinnorättsaktivist, politiker, Norges första kvinnliga fabriksinspektör och Drammens första kvinnliga cyklist) tillbaka på kvinnornas kamp för jämställdhet.
Norska kvinnor hade haft rösträtt i 21 år, och i sitt föredrag pekade hon ut författaren Camilla Collett som en av de viktigaste pionjärerna i den norska kvinnorörelsens historia. År 1877 höll Camilla Collett ett 17 maj-tal inför det norska konstnärskollektivet i München med titeln ”Hvad rager det os?” (’Vad angår det oss?’), där hon ironiskt kommenterar kvinnornas roll och det sociala engagemanget i Norge.
Talet har förblivit en viktig inspirationskälla för kvinnorörelsen i Norge, och både hon och talet banade väg för tankeströmningar som ledde till den första debatten i Stortinget den 5 juni 1890 om en konstitutionell ändring om kvinnlig rösträtt. Det möttes, milt sagt, av ett visst motstånd. Biskop Johan Christian Heuch höll ett tal – ”Undtagen fra Offentligheden” (’Uteslutna från det offentliga livet’) – om huruvida kvinnlighet överhuvudtaget var förenligt med det offentliga livet; kvinnor borde snarare avlägsnas från den offentliga sfären.
Kvinnor i politiken var en löjlig tanke; en sådan förflyttning från hemmet till männens domän skulle leda till att kvinnan blev som ett ”vanskapt Misfoster”. Några dagar före denna första debatt om kvinnlig rösträtt hade Stortinget mottagit ett brev från Kvinnorösträttsföreningen med 4 533 underskrifter till stöd för konstitutionsändringen. Kvinnorösträttsföreningen grundades av Gina Krog, som också grundade Norsk kvindesags-forening, och i sitt tal ”Stemmeret for kvinder” (’Rösträtt för kvinnor’), som hölls fem år tidigare, 1885, argumenterade hon för första gången för kvinnlig rösträtt. Detta var så radikalt, även i en kvinnlig rättighetsförening, att talet ledde till en splittring och därmed bildandet av ovannämnda Kvinnorösträttsföreningen.
Kvinnornas kamp mötte motstånd hela vägen, och särskilt kampen för rösträtt mötte motstånd ända till slutet. Samma dag som Stortinget (det norska parlamentet) antog lagen som gav kvinnor rösträtt höll Ole Malm (bland andra) ett passionerat tal om det onaturliga i kvinnorörelsen och hävdade att att ge kvinnor rösträtt ”skulle helt enkelt vara nationellt självmord”.
Det fanns dock naturligtvis också många argument för rösträtten i parlamentsdebatterna under åren omkring och före dess införande, till exempel Ole Beyer Høstmarks tal från 1911: ”Herr Hagerup Bull talade om politisk insikt. Han ansåg att det inte var möjligt att ge politisk rösträtt till alla som inte hade politisk insikt innan de hade fått den insikten. Jag tycker att detta resonemang är lite märkligt. Det påminner mig verkligen om pojken som sa att han inte skulle bada förrän han hade lärt sig simma. Det är just genom att få rösträtt och utöva den rätten som de kommer att få politisk insikt.”
Som Ragna Nielsen säger i sin föreläsning Hedda Gabler och Thea Elvsted, som hon höll vid Norska Kvinnoförbundet 1892, där hon talar om Ibsens kvinnor, kvinnors rättigheter, litteratur, jämställdhet och rösträtt: ”Det kommer troligen att ta generationer innan det blir allmänt accepterat att en kvinnas öde, precis som en mans, först och främst är att vara en människa.”
I en radioföreläsning från 1934 ser Betzy Kjelsberg (kvinnorättsaktivist, politiker, Norges första kvinnliga fabriksinspektör och Drammens första kvinnliga cyklist) tillbaka på kvinnornas kamp för jämställdhet.
Norska kvinnor hade haft rösträtt i 21 år, och i sitt föredrag pekade hon ut författaren Camilla Collett som en av de viktigaste pionjärerna i den norska kvinnorörelsens historia. År 1877 höll Camilla Collett ett 17 maj-tal inför det norska konstnärskollektivet i München med titeln ”Hvad rager det os?” (’Vad angår det oss?’), där hon ironiskt kommenterar kvinnornas roll och det sociala engagemanget i Norge.
Talet har förblivit en viktig inspirationskälla för kvinnorörelsen i Norge, och både hon och talet banade väg för tankeströmningar som ledde till den första debatten i Stortinget den 5 juni 1890 om en konstitutionell ändring om kvinnlig rösträtt. Det möttes, milt sagt, av ett visst motstånd. Biskop Johan Christian Heuch höll ett tal – ”Undtagen fra Offentligheden” (’Uteslutna från det offentliga livet’) – om huruvida kvinnlighet överhuvudtaget var förenligt med det offentliga livet; kvinnor borde snarare avlägsnas från den offentliga sfären.
Kvinnor i politiken var en löjlig tanke; en sådan förflyttning från hemmet till männens domän skulle leda till att kvinnan blev som ett ”vanskapt Misfoster”. Några dagar före denna första debatt om kvinnlig rösträtt hade Stortinget mottagit ett brev från Kvinnorösträttsföreningen med 4 533 underskrifter till stöd för konstitutionsändringen. Kvinnorösträttsföreningen grundades av Gina Krog, som också grundade Norsk kvindesags-forening, och i sitt tal ”Stemmeret for kvinder” (’Rösträtt för kvinnor’), som hölls fem år tidigare, 1885, argumenterade hon för första gången för kvinnlig rösträtt. Detta var så radikalt, även i en kvinnlig rättighetsförening, att talet ledde till en splittring och därmed bildandet av ovannämnda Kvinnorösträttsföreningen.
Kvinnornas kamp mötte motstånd hela vägen, och särskilt kampen för rösträtt mötte motstånd ända till slutet. Samma dag som Stortinget (det norska parlamentet) antog lagen som gav kvinnor rösträtt höll Ole Malm (bland andra) ett passionerat tal om det onaturliga i kvinnorörelsen och hävdade att att ge kvinnor rösträtt ”skulle helt enkelt vara nationellt självmord”.
Det fanns dock naturligtvis också många argument för rösträtten i parlamentsdebatterna under åren omkring och före dess införande, till exempel Ole Beyer Høstmarks tal från 1911: ”Herr Hagerup Bull talade om politisk insikt. Han ansåg att det inte var möjligt att ge politisk rösträtt till alla som inte hade politisk insikt innan de hade fått den insikten. Jag tycker att detta resonemang är lite märkligt. Det påminner mig verkligen om pojken som sa att han inte skulle bada förrän han hade lärt sig simma. Det är just genom att få rösträtt och utöva den rätten som de kommer att få politisk insikt.”
Som Ragna Nielsen säger i sin föreläsning Hedda Gabler och Thea Elvsted, som hon höll vid Norska Kvinnoförbundet 1892, där hon talar om Ibsens kvinnor, kvinnors rättigheter, litteratur, jämställdhet och rösträtt: ”Det kommer troligen att ta generationer innan det blir allmänt accepterat att en kvinnas öde, precis som en mans, först och främst är att vara en människa.”
Hulda Garborg: Kvinnor och samhället (några år efter att rösträtten infördes)
Två tal av Katti Anker Møller: Katti Anker Møller
Marie Høeg: Kvinnor och valet
Fredrikke Marie Qvam talar på en konferens för Alliansen för kvinnlig rösträtt i Budapest och uppmanar: Följ vårt exempel!
Två tal av Katti Anker Møller: Katti Anker Møller
Marie Høeg: Kvinnor och valet
Fredrikke Marie Qvam talar på en konferens för Alliansen för kvinnlig rösträtt i Budapest och uppmanar: Följ vårt exempel!
Danmark 1915
Två år senare var kampen vunnen i Danmark
(Text och tal kommer snart)
Sverige 1919
I Sverige fick kvinnorna vänta några år till för att få sin rösträtt.
I Sverige genomförde man mellan 1907–1918 stora reformer vilka gav alla män lika rösträtt. Man genomförde grundlagsändringar och genom olika etapper fick fler och fler män sin röst räknad. Men kvinnlig rösträtt fick vänta. Redan när rörelsen för lika rösträtt började 1905 ställde Frida Stéenhoff den retoriska frågan: hvarför skola kvinnorna vänta? I sitt tal betonar hon den vardagliga heroism kvinnor visar genom sitt självuppoffrande arbete.
Argument för att kvinnan av praktiska skäl inte skulle vara lämplig för rösträtt förekom ofta. Mot bakgrund av det valde Selma Lagerlöf 1911 att på rösträttskongressen betona kvinnans praktiska särart som ett argument för just varför hon skulle kunna hantera rösträtt. Hon avslutar sitt tal med att erkänna att kvinnor inte är fullkomliga varelser, men betonar att det är inte männen heller och att könen i samarbete kommer närmre fullkomlighet.
1916 håller August Bruhn ett tal i vilket han argumenterar för att även män bör arbeta för kvinnlig rösträtt. I sitt tal betonar han att staten behöver kvinnan. Bruhn menar att män och kvinnor har mer gemensamt än som skiljer dem, men där de är olika krävs båda för att komplettera varandra. Han menar också att kvinnan behöver staten. Kvinnans deltagande i samhällsfrågor är viktigt för hennes fostran och utveckling.
Kort innan förslaget om kvinnlig rösträtt godkänns i Sverige håller ett antal kvinnor tal på ett offentligt möte i Stockholm. Den 13 maj 1917 håller bland andra Louise Stenbock, Agnes Ingelman, Anna Bugge-Wicksell, Agda Östlund och Selma Lagerlöf anföranden. I talen sammanfattas rörelsens alla argument och några av rörelsens viktigaste personer säger de sista orden som ledde till kvinnlig rösträtt.
Rösträttsfrågan avslutas 17 december 1918 vilket efterföljs av ett tal från dåvarande partiledare och framtida statsminister Hjalmar Branting. Talet avslutas med att Branting förklarar seger för jämlikhetstanken.
I Sverige genomförde man mellan 1907–1918 stora reformer vilka gav alla män lika rösträtt. Man genomförde grundlagsändringar och genom olika etapper fick fler och fler män sin röst räknad. Men kvinnlig rösträtt fick vänta. Redan när rörelsen för lika rösträtt började 1905 ställde Frida Stéenhoff den retoriska frågan: hvarför skola kvinnorna vänta? I sitt tal betonar hon den vardagliga heroism kvinnor visar genom sitt självuppoffrande arbete.
Argument för att kvinnan av praktiska skäl inte skulle vara lämplig för rösträtt förekom ofta. Mot bakgrund av det valde Selma Lagerlöf 1911 att på rösträttskongressen betona kvinnans praktiska särart som ett argument för just varför hon skulle kunna hantera rösträtt. Hon avslutar sitt tal med att erkänna att kvinnor inte är fullkomliga varelser, men betonar att det är inte männen heller och att könen i samarbete kommer närmre fullkomlighet.
1916 håller August Bruhn ett tal i vilket han argumenterar för att även män bör arbeta för kvinnlig rösträtt. I sitt tal betonar han att staten behöver kvinnan. Bruhn menar att män och kvinnor har mer gemensamt än som skiljer dem, men där de är olika krävs båda för att komplettera varandra. Han menar också att kvinnan behöver staten. Kvinnans deltagande i samhällsfrågor är viktigt för hennes fostran och utveckling.
Kort innan förslaget om kvinnlig rösträtt godkänns i Sverige håller ett antal kvinnor tal på ett offentligt möte i Stockholm. Den 13 maj 1917 håller bland andra Louise Stenbock, Agnes Ingelman, Anna Bugge-Wicksell, Agda Östlund och Selma Lagerlöf anföranden. I talen sammanfattas rörelsens alla argument och några av rörelsens viktigaste personer säger de sista orden som ledde till kvinnlig rösträtt.
Rösträttsfrågan avslutas 17 december 1918 vilket efterföljs av ett tal från dåvarande partiledare och framtida statsminister Hjalmar Branting. Talet avslutas med att Branting förklarar seger för jämlikhetstanken.
