Den nordiska välfärdsmodellen
Den nordiska välfärdsmodellen
Den nordiska välfärdsmodellen kännetecknas av ett omfattande skyddsnät och en hög lägsta levnadsstandard, som uppnås genom olika sociala förmåner och rättigheter. För att upprätthålla välfärdsstaterna betalar invånarna i de nordiska länderna vanligtvis en stor del av sin inkomst i skatt, och företag, förmögenhet och arv beskattas också vanligtvis högre än i länder med andra välfärdsmodeller.
Nivån och omfattningen av medborgarnas välfärdsrättigheter och förmåner, liksom den skattesats de betalar, varierar från land till land och är föremål för fortlöpande förändringar i varje land.
Nivån och omfattningen av medborgarnas välfärdsrättigheter och förmåner, liksom den skattesats de betalar, varierar från land till land och är föremål för fortlöpande förändringar i varje land.
Debatten om de nordiska välfärdsstaterna
I de nordiska länderna är diskussionen om välfärdsstatens storlek, förmåner, omfattning och ekonomiska kostnader i fokus för den politiska debatten. Här har vi samlat tal från debatterna i de skandinaviska länderna Danmark, Sverige och Norge från början av 2000-talet till i dag.
Sverige
En av de stora debatterna i svensk välfärdspolitik har sedan 90-talet varit frågan om privatisering och vinster i välfärden. Privatiseringen av offentliga välfärdstjänster inleds under tidigt 90-tal då den dåvarande borgerliga regeringen öppnar upp för friskolor och andra aktörer i vård och omsorg. Själva debatten om vinster i välfärden skulle dock dröja tills 00-talet och i dag framstår den som en av de mest framträdande politiska konflikterna.
Den tidiga bilden av en välfärdsstat
Bilden av Sverige som en välfärdsstat hade etablerats långt tidigare, och när många tänker på välfärdsstaten tänker de på visionen om ett ”folkhem”. Ett av de viktigaste talen i svensk historia är den socialdemokratiske partiledaren Per Albin Hanssons som 1928, då partiet fortfarande var i opposition, höll ett tal om att staten bör fungera och uppfattas som gott hem: ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ned och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.” När man i Sverige tänker på välfärden som statens ansvar, tänker man ofta på just folkhemmet. Talet har beskrivits som ett tal som satte agendan för årtionden av socialdemokratisk politik i Sverige. Visionen om folkhemmet har också många gånger använts för att argumentera för en välfärdsstat, där omsorgen är till för medborgarna, och inte medborgarna för de som driver omsorgen.
Privatiseringens början
Bilden av den svenska välfärden har sedan dess förändrats. Under 80- och 90-talet avreglerades och privatiserades tåg, el och posten i Sverige vilket kan ses som starten på privata aktörer i svenska välfärdstjänster. År 1991 kan vi se i den moderata statsminister Carl Bildts regeringsförklaring att välfärden ska förbättras genom en valfrihetsrevolution. Med fokus på konkurrens inom den svenska välfärden fortsätter Bildt i sin regeringsförklaring 1992 att framhäva privatisering som lösning på stigande kostnader i välfärdssektorn. Bildts vision av denna valfrihetsrevolution lever även vidare när Socialdemokraterna vinner valet 1994 och statsminister Ingvar Carlsson använder ordet valfrihet som ett av hans viktigaste mål i sjukvården.
Valfrihetsrevolutionen omfattade även skolan. Friskolereformen 1992 gav privata skolor samma skolpeng som kommunala vilket Bildt i regeringsförklaringen 1993 kallade en framgång då antalet friskolor hade fördubblats och skapat en konkurrens som var gynnsam för marknaden. Reformen kräver inte att överskott återinvesteras, utan kan plockas ut som vinst av aktieägarna, och denna fråga om huruvida skattefinansierade välfärdstjänster ska kunna generera ekonomisk vinst för privata företag har sedan dess blivit politiskt omstridd.
Valfrihetsrevolutionen omfattade även skolan. Friskolereformen 1992 gav privata skolor samma skolpeng som kommunala vilket Bildt i regeringsförklaringen 1993 kallade en framgång då antalet friskolor hade fördubblats och skapat en konkurrens som var gynnsam för marknaden. Reformen kräver inte att överskott återinvesteras, utan kan plockas ut som vinst av aktieägarna, och denna fråga om huruvida skattefinansierade välfärdstjänster ska kunna generera ekonomisk vinst för privata företag har sedan dess blivit politiskt omstridd.
Vinster i välfärden
Vinster i välfärden tas upp i första maj-tal (Se Andersson 2023 till höger), sommartal (Se Sjöstedt 2014 till höger), almedalstal (Se Ohly 2011 till höger), ja i nästan alla sorters politiska tal. Statsminister Stefan Löfven meddelade i sin regeringsförklaring 2017 (Se Löfven2017 till höger) att hans regering under året skulle lägga fram förslag på hur vinsterna ska begränsas. Dessa diskussioner sker ofta mot bakgrund av medialt uppmärksammade skandaler där privata företag misskött sina välfärdstjänster.Den kanske mest omdiskuterade är Carema-skandalen vilken omtalas i många tal. (Se Sjöstedt 2014 och Grejder 2012 till höger) Trots det är den svenska välfärden fortfarande till ganska stor del privatiserad vad gäller skola, vård och omsorg.
Under de senaste åren har opinionen mot vinster i välfärden delvis vänt, och en växande del av det svenska folket är för att begränsa möjligheten att ta ut vinster i exempelvis skolor. Under denna tid har också en annan typ av problem med vinster i välfärden lyfts fram: att kriminella aktörer startat välfärdsbolag som exempelvis hvb-hem (med vårdplatser i hemlik miljö). Detta problem tas upp av vänsterpartiledaren Nooshi Dadgostars Almedalstal 2025 (Se Dagostar 2025 till höger)
Vi har då kommit långt ifrån den bild av det ideala folkhemmet som Per Albin Hansson drömde om på 1920-talet. Men även om privatisering och ekonomiska vinster präglar diskussionen om välfärden framstår det fortfarande som om stödet för en stark och väl fungerande välfärdsstat är stort bland svenskar.
Under de senaste åren har opinionen mot vinster i välfärden delvis vänt, och en växande del av det svenska folket är för att begränsa möjligheten att ta ut vinster i exempelvis skolor. Under denna tid har också en annan typ av problem med vinster i välfärden lyfts fram: att kriminella aktörer startat välfärdsbolag som exempelvis hvb-hem (med vårdplatser i hemlik miljö). Detta problem tas upp av vänsterpartiledaren Nooshi Dadgostars Almedalstal 2025 (Se Dagostar 2025 till höger)
Vi har då kommit långt ifrån den bild av det ideala folkhemmet som Per Albin Hansson drömde om på 1920-talet. Men även om privatisering och ekonomiska vinster präglar diskussionen om välfärden framstår det fortfarande som om stödet för en stark och väl fungerande välfärdsstat är stort bland svenskar.
Danmark
I Danmark har välfärdspolitiken under 2000-talet särskilt handlat om tre huvudfrågor:
Vilka sociala tjänster ska erbjudas?
I Danmark är de allra flesta sjukhus, skolor, förskolor etc. offentliga institutioner som drivs av staten. Det pågår en diskussion om vilka områden välfärdsstaten ska täcka och vilka områden som ska drivas på marknadsmässiga villkor. Typiska exempel är varför sjukvård och skolor är gratis, medan tandläkare och förskola inte är det.
År 2024 höll gymnasieeleven Malthe de Leschzky Kofoed Caspersen ett tal på Nordiska talfestivalen, där han hävdade att ”gratis tandvård som täcks av sjukförsäkringen inte bara är en fördel för individen, utan också en investering i vår gemensamma välfärd och hälsa” ("Fri tandpleje underlagt sygesikring er ikke blot en fordel for individet, det er en investering i vores fælles velfærd og helse.").
År 2020 höll Henrik Dahl från Liberala alliansen ett nyårstal om kultur, där han hävdade att kulturen ska kunna överleva på marknadsmässiga villkor. Han ansåg att det finns ett behov av kultur, men inte kultur som är ”marinerad i statliga subventioner”.
År 2024 höll gymnasieeleven Malthe de Leschzky Kofoed Caspersen ett tal på Nordiska talfestivalen, där han hävdade att ”gratis tandvård som täcks av sjukförsäkringen inte bara är en fördel för individen, utan också en investering i vår gemensamma välfärd och hälsa” ("Fri tandpleje underlagt sygesikring er ikke blot en fordel for individet, det er en investering i vores fælles velfærd og helse.").
År 2020 höll Henrik Dahl från Liberala alliansen ett nyårstal om kultur, där han hävdade att kulturen ska kunna överleva på marknadsmässiga villkor. Han ansåg att det finns ett behov av kultur, men inte kultur som är ”marinerad i statliga subventioner”.
Vem har rätt till sociala förmåner?
En annan viktig debatt gäller vem som har rätt till sociala förmåner. I den danska debatten pekas särskilt invandrare och flyktingar ut som grupper som har mindre rätt än andra, men diskussioner om ”dovne førtidspenionister” (’lata förtidspensionärer’) och studenter som spenderar sina studiemedel på kaféer är också framträdande i debatten.
År 2025 höll Pia Kjærsgaard från Dansk Folkeparti ett tal på grundlagsdagen där hon ifrågasatte legitimiteten i de förtidspensioner som den grupp hon kallar ”invandrare” tar emot. Hon har ”den mistanke, at der sidder en del socialrådgivere med indvandrerbaggrund og lader det passere igenem” (’misstanken att det finns ett antal socialarbetare med invandrarbakgrund som låter detta passera’).
År 2025 höll ordföranden för Konservative Folkeparti, Mona Juul, ett tal vid partiets årliga nationella landsråd. I talet kritiserade hon bland annat mottagare av förtidspension. Enligt Mona Juul finns det tre grupper av förtidspensionärer som hon vill göra något åt: unga människor (de behöver hjälp), invandrare (de måste hållas ansvariga), och brottslingar (de bör inte få någon förtidspension alls).
År 2025 höll Pia Kjærsgaard från Dansk Folkeparti ett tal på grundlagsdagen där hon ifrågasatte legitimiteten i de förtidspensioner som den grupp hon kallar ”invandrare” tar emot. Hon har ”den mistanke, at der sidder en del socialrådgivere med indvandrerbaggrund og lader det passere igenem” (’misstanken att det finns ett antal socialarbetare med invandrarbakgrund som låter detta passera’).
År 2025 höll ordföranden för Konservative Folkeparti, Mona Juul, ett tal vid partiets årliga nationella landsråd. I talet kritiserade hon bland annat mottagare av förtidspension. Enligt Mona Juul finns det tre grupper av förtidspensionärer som hon vill göra något åt: unga människor (de behöver hjälp), invandrare (de måste hållas ansvariga), och brottslingar (de bör inte få någon förtidspension alls).
Vilken människosyn bygger välfärdsstaten på?
Den tredje stora diskussionen handlar om huruvida det är sunt och bra för människor att få stöd av staten, och om välfärdsstaten reducerar sina medborgare till utgifter och inkomster.
År 2024 talar Fransiska Mannerup på Ungdommens Folkemøde i sin roll som ordförande för ”De Anbragtes Vilkår” (ung. ’villkoren för barn och unga som är placerade i samhällsvård’). Här talar hon om hur omhändertagna barn mäts som en utgift i välfärdsstaten och därför inte får SU (studiemedel) och till och med kvittas mot sina ”utgifter” om de tjänar pengar på ett deltidsjobb. Även om hon inte säger det uttryckligen är talet ett exempel på kritik mot hur människor objektifieras och förvandlas till siffror i välfärdsberäkningen.
I ett tal på grundlagsdagen 2025 talar politikern Sólbjørg Jakobsen från Liberal Alliance om hur hon anser att välfärdsstaten gör medborgare som får välfärdsförmåner en björntjänst genom att inte ställa krav på dem. Hon anser att detta är ovärdigt, eftersom värdighet enligt henne kommer från att få ansvar.
År 2024 talar Fransiska Mannerup på Ungdommens Folkemøde i sin roll som ordförande för ”De Anbragtes Vilkår” (ung. ’villkoren för barn och unga som är placerade i samhällsvård’). Här talar hon om hur omhändertagna barn mäts som en utgift i välfärdsstaten och därför inte får SU (studiemedel) och till och med kvittas mot sina ”utgifter” om de tjänar pengar på ett deltidsjobb. Även om hon inte säger det uttryckligen är talet ett exempel på kritik mot hur människor objektifieras och förvandlas till siffror i välfärdsberäkningen.
I ett tal på grundlagsdagen 2025 talar politikern Sólbjørg Jakobsen från Liberal Alliance om hur hon anser att välfärdsstaten gör medborgare som får välfärdsförmåner en björntjänst genom att inte ställa krav på dem. Hon anser att detta är ovärdigt, eftersom värdighet enligt henne kommer från att få ansvar.
Norge
Sedan 2000 har välfärden varit ett centralt tema i den norska politiska retoriken. Tal från denna period avslöjar bland annat ett samhälle som ständigt återkommer till tre huvudfrågor: Varifrån kommer välfärden, hur ska den fördelas och vad hotar välfärden?
Varifrån kommer välfärden?
Kung Harald betonar förtroende och arbete som nyckelelement i det norska välfärdssamhället. ”Det er kanskje tilfeldigheter som gjør at hver og en av oss lever her og nå. Men det er ikke tilfeldigheter som har skapt det samfunnet vi alle nyter godt av. Det skyldes våre holdninger og den tillit vi har til hverandre. At vi har vært villige til å arbeide og dyktige til å skape arbeidsplasser.” (’Det kan vara tillfälligheter att just vi lever här och nu. Men det är inga tillfälligheter som har skapat det samhälle vi alla njuter av. Det beror på våra attityder och det förtroende vi har för varandra. Att vi har varit villiga att arbeta och skickliga på att skapa arbetstillfällen.’)
I ett tal vid firandet av Norges 50-årsjubileum som oljenation 2016 kopplade dåvarande statsminister Erna Solberg samman dagens välfärd med oljeäventyret: ” “I år er det et halvt århundre siden boreplattformen Ocean Traveler gjennomførte den aller første leteboringen på norsk kontinentalsokkel. Brønnen viste seg å være tørr. Men de neste årene ble det gjort en rekke store funn. Norge ble en oljenasjon. Det la grunnlaget for styrkingen av velferdsstaten slik vi kjenner den i dag.”) (’I år är det ett halvt sekel sedan borrplattformen Ocean Traveler genomförde den allra första provborrningen på den norska kontinentalsockeln. Borrhålet visade sig vara torrt. Men under de följande åren gjordes ett antal stora fynd. Norge blev en oljenation. Detta lade grunden för stärkandet av den välfärdsstat som vi känner idag.’)
I ett tal vid firandet av Norges 50-årsjubileum som oljenation 2016 kopplade dåvarande statsminister Erna Solberg samman dagens välfärd med oljeäventyret: ” “I år er det et halvt århundre siden boreplattformen Ocean Traveler gjennomførte den aller første leteboringen på norsk kontinentalsokkel. Brønnen viste seg å være tørr. Men de neste årene ble det gjort en rekke store funn. Norge ble en oljenasjon. Det la grunnlaget for styrkingen av velferdsstaten slik vi kjenner den i dag.”) (’I år är det ett halvt sekel sedan borrplattformen Ocean Traveler genomförde den allra första provborrningen på den norska kontinentalsockeln. Borrhålet visade sig vara torrt. Men under de följande åren gjordes ett antal stora fynd. Norge blev en oljenation. Detta lade grunden för stärkandet av den välfärdsstat som vi känner idag.’)
Vad hotar välfärden?
I ett tal den 1 maj 2019 talar Sofie Marhaug om trycket på välfärdsstaten, som hon menar beror på ökad ojämlikhet och kapitalflykt. “Den største trusselen mot velferden er nemlig ikke arbeiderne som skaper den. Det er heller ikke flyktninger som kommer hit på grunn av klimaendringer, krig og konflikter -- forhold som Norge har vært med å skape gjennom massiv oljeutvinning og nådeløs bombing av land som Libya og Afghanistan. Nei, den største trusselen mot velferden er tvert imot skatteflyktningene.” (’Det största hotet mot välfärden är inte de arbetare som skapar den. Det är inte heller flyktingar som kommer hit på grund av klimatförändringar, krig och konflikter – förhållanden som Norge har bidragit till att skapa genom massiv oljeutvinning och obeveklig bombning av länder som Libyen och Afghanistan. Nej, det största hotet mot välfärden är tvärtom skatteflyktingar.’)
I Hanne Bjurstrøms tal till Välfärdskonferensen 2011 redogör hon för två motsatta synsätt på framtiden för det norska välfärdssamhället. “Den første observasjon er av NHO som startet året med å beskrive Norge som å være i en såkalt velferdsfelle. De gir et krisescenario hvor det norske velferdssamfunnet nærmest vil drive inn i undergangen på tre dystre bølger: en eldrebølge, en immigrasjonsbølge og en trygdebølge (...) Den andre observasjonen er at World Economic Forum har akkurat nå sin årlige samling av kjendiser og finansfyrster i Davos. Der diskuterer de hvorfor det går så bra med Norden. Med det føyer de seg til forskningen som viser at stor skattefinansiert offentlig sektor, velferdsordninger som omfatter hele befolkningen og en sterk fagbevegelse, ikke undergraver konkurranseevne og verdiskapning.” (’Den första observationen kommer från NHO, som inledde året med att beskriva Norge som ett land i en så kallad välfärdsfälla. De presenterar ett krisscenario där det norska välfärdssamhället kommer att drivas till ruin av tre dystra vågor: en våg av äldre människor, en våg av invandring och en våg av social trygghet (...) Den andra observationen är att World Economic Forum för närvarande håller sitt årliga möte med kändisar och finansledare i Davos. Där diskuterar de varför de nordiska länderna klarar sig så bra. På så sätt bidrar de till den forskning som visar att en stor skattefinansierad offentlig sektor, välfärdssystem som omfattar hela befolkningen och en stark fackföreningsrörelse inte undergräver konkurrenskraften och värdeskapandet.’)
I Hanne Bjurstrøms tal till Välfärdskonferensen 2011 redogör hon för två motsatta synsätt på framtiden för det norska välfärdssamhället. “Den første observasjon er av NHO som startet året med å beskrive Norge som å være i en såkalt velferdsfelle. De gir et krisescenario hvor det norske velferdssamfunnet nærmest vil drive inn i undergangen på tre dystre bølger: en eldrebølge, en immigrasjonsbølge og en trygdebølge (...) Den andre observasjonen er at World Economic Forum har akkurat nå sin årlige samling av kjendiser og finansfyrster i Davos. Der diskuterer de hvorfor det går så bra med Norden. Med det føyer de seg til forskningen som viser at stor skattefinansiert offentlig sektor, velferdsordninger som omfatter hele befolkningen og en sterk fagbevegelse, ikke undergraver konkurranseevne og verdiskapning.” (’Den första observationen kommer från NHO, som inledde året med att beskriva Norge som ett land i en så kallad välfärdsfälla. De presenterar ett krisscenario där det norska välfärdssamhället kommer att drivas till ruin av tre dystra vågor: en våg av äldre människor, en våg av invandring och en våg av social trygghet (...) Den andra observationen är att World Economic Forum för närvarande håller sitt årliga möte med kändisar och finansledare i Davos. Där diskuterar de varför de nordiska länderna klarar sig så bra. På så sätt bidrar de till den forskning som visar att en stor skattefinansierad offentlig sektor, välfärdssystem som omfattar hela befolkningen och en stark fackföreningsrörelse inte undergräver konkurrenskraften och värdeskapandet.’)
