Rösträtt
I detta temarum har vi samlat historiska tal från den svenska politiska striden om allmän och lika rösträtt. Nedan kan ni läsa en överblick över rösträttskampen från sent 1800-tal fram till det så kallade demokratiska genombrottet 1918–1921. Här kan ni också ta del av tal från denna särskilda period i svensk politisk historia.
Den svenska demokratin vilar, som det lite högstämt heter, på folkstyrets grund. Rent praktiskt innebär det att medborgarna får utse sina politiska representanter i regelbundna val och därmed kan påverka hur och av vilka landet ska styras. Köerna i skolmatsalar och gympasalar på valdagen har något ganska vardagligt över sig, men sett ur ett historiskt perspektiv är rätten att få rösta långt ifrån självklar. Den allmänna rösträtten är tvärtom resultatet av en lång politisk kamp – en kamp där inte minst ordet, talet och agitationen hade en central roll.
När den äldre ståndsriksdagen 1866 ersattes av tvåkammarriksdagen var det ett steg närmare en demokratisering av styrelseskicket, men för den andel som redan tidigare varit utestängda från politiken märktes knappast förändringen. Rösträtten till både första kammaren och andra kammaren var strikt reglerade utifrån olika gränsdragningar, i sin samtid kallade streck. Valen på kommunalnivå som påverkade sammansättningen i första kammaren var i viss utsträckning öppna för kvinnor. Ändå var de inte särskilt demokratiska i dagens mening. Den kommunala rösträtten var nämligen en graderad sådan där den som betalde mest i skatt och hade störst egendom också fick lägga flest röster. I valen till den nationella andra kammaren gällde principen en röst per person, men där fanns istället en inkomstgräns på minst 800 kr per år som utestängde en majoritet av de myndiga männen. Kvinnor fick inte rösta alls i andrakammarvalen och inte heller ställa upp som riksdagsledamöter (Berg & Ericsson 2021, s. 24–29).
Under sekelskiftet 1800/1900 kom rösträttsfrågan att bli en dominerande politisk fråga i Sverige. I en tid av förändring, då nya sociala grupper framträdde i industrialiseringens spår, höjdes röster för att fler skulle inkluderas i den politiska gemenskapen. Redan under mitten av 1800-talet hade det funnits mindre, lokala rösträttsföreningar, men 1890 bildades Sveriges Allmänna Rösträttsförbund. Liberaler och socialdemokrater som annars kunde ha olika åsikter och syn på världen förenades i det gemensamma kravet på allmän rösträtt. Den ”allmänna” rösträtt som de krävde var i första hand en rösträtt för halva befolkningen – männen. Det skulle dröja till 1903 innan den kvinnliga rösträtten fick sin nationella organisation i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR (Florin 2018, s. 34–36).
För rösträttsförespråkarna var rösträtten en medborgerlig rättighet. Särskilt för arbetarrörelsen var rösträtten också en fråga om rättvisa mellan olika samhällsklasser. De klasser som bar upp samhället med sitt arbete och slit borde också få vara med och bestämma över hur detta samhälle skulle styras och hur inkomsterna skulle fördelas. Samma sorts rättviseargument användes när rösträttsfrågan kopplades ihop med frågan om värnplikt utifrån principen ”En man, en röst, ett gevär”. Den som var skyldig att försvara Sverige med sitt liv borde också ha rätt att rösta i svenska politiska val. Vid sidan av de socialt radikala rättviseargumenten fanns också mer nationalistiska argument. Rösträtten skulle ena befolkningen och upprätthålla samhällsfreden. (Möller 2023, s. 55–56) I sitt första majtal 1901 talade Socialdemokraternas ledargestalt Hjalmar Branting om hur den allmänna rösträtten kunde bidra till nationell samling och dessutom öka försvarsviljan:
När den äldre ståndsriksdagen 1866 ersattes av tvåkammarriksdagen var det ett steg närmare en demokratisering av styrelseskicket, men för den andel som redan tidigare varit utestängda från politiken märktes knappast förändringen. Rösträtten till både första kammaren och andra kammaren var strikt reglerade utifrån olika gränsdragningar, i sin samtid kallade streck. Valen på kommunalnivå som påverkade sammansättningen i första kammaren var i viss utsträckning öppna för kvinnor. Ändå var de inte särskilt demokratiska i dagens mening. Den kommunala rösträtten var nämligen en graderad sådan där den som betalde mest i skatt och hade störst egendom också fick lägga flest röster. I valen till den nationella andra kammaren gällde principen en röst per person, men där fanns istället en inkomstgräns på minst 800 kr per år som utestängde en majoritet av de myndiga männen. Kvinnor fick inte rösta alls i andrakammarvalen och inte heller ställa upp som riksdagsledamöter (Berg & Ericsson 2021, s. 24–29).
Under sekelskiftet 1800/1900 kom rösträttsfrågan att bli en dominerande politisk fråga i Sverige. I en tid av förändring, då nya sociala grupper framträdde i industrialiseringens spår, höjdes röster för att fler skulle inkluderas i den politiska gemenskapen. Redan under mitten av 1800-talet hade det funnits mindre, lokala rösträttsföreningar, men 1890 bildades Sveriges Allmänna Rösträttsförbund. Liberaler och socialdemokrater som annars kunde ha olika åsikter och syn på världen förenades i det gemensamma kravet på allmän rösträtt. Den ”allmänna” rösträtt som de krävde var i första hand en rösträtt för halva befolkningen – männen. Det skulle dröja till 1903 innan den kvinnliga rösträtten fick sin nationella organisation i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR (Florin 2018, s. 34–36).
För rösträttsförespråkarna var rösträtten en medborgerlig rättighet. Särskilt för arbetarrörelsen var rösträtten också en fråga om rättvisa mellan olika samhällsklasser. De klasser som bar upp samhället med sitt arbete och slit borde också få vara med och bestämma över hur detta samhälle skulle styras och hur inkomsterna skulle fördelas. Samma sorts rättviseargument användes när rösträttsfrågan kopplades ihop med frågan om värnplikt utifrån principen ”En man, en röst, ett gevär”. Den som var skyldig att försvara Sverige med sitt liv borde också ha rätt att rösta i svenska politiska val. Vid sidan av de socialt radikala rättviseargumenten fanns också mer nationalistiska argument. Rösträtten skulle ena befolkningen och upprätthålla samhällsfreden. (Möller 2023, s. 55–56) I sitt första majtal 1901 talade Socialdemokraternas ledargestalt Hjalmar Branting om hur den allmänna rösträtten kunde bidra till nationell samling och dessutom öka försvarsviljan:
Det gäller här att lägga hufvudvikten på att skapa ett enigt folk, som vill lefva och icke dö, som vill hålla obrottsligt samman för att krossa fienden, det må nu vara kossacker utifrån eller Borås-kossacker härhemma.
[…] Härtill är första budet den allmänna rösträtten. Gifves den, då skola förvisso de djupa leden villigt åta sig nödvändiga bördor då de på samma gång känna att de dem gifvits ett fosterland. Med den allmänna rösträtten skola vi sedan i alla riktningar kunna bygga vidare upp vårt fädernesland, verka för att det blir bättre stält för dem, som nu får bära dagens tunga och hetta. Ett lefve därför för den allmänna rösträtten! (Referat från Hjalmar Brantings tal på 1 maj, Social-Demokraten 2 maj 1901.)
Ett annat rösträttsargument som särskilt liberaler använde var det om att rösträtten som ett medel för bildning och uppfostran. Genom att ge de så kallade breda lagren politiskt inflytande skulle de fostras till ansvarsfulla samhällsmedborgare. Ur ett retoriskt perspektiv kan betoningen av rösträttens nationellt samlande och fostrande effekt ses som ett strategiskt drag. Det var ett sätt att bemöta anklagelser från konservativa motståndare om att rösträttsrörelsen skulle vara splittrande och samhällsomstörtande.
Kraven på allmän rösträtt var ett stående inslag i de tal som hölls på arbetarrörelsens första majdemonstrationer, och likaså hos de socialistiska agitatorer som reste Sverige runt för väcka det politiska medvetandet hos ”massorna”. Kampen för rösträtt var också en kamp som tog fysiska former. För rösträttens förespråkare var det viktig att påpeka att de som nu krävde att få sina röster hörda var många, och att det var orimligt att en så stor del av befolkningen skulle stängas ute från de politiska rummen. Detta mängdargument fick konkret, kroppslig gestalt genom de demonstrationer och massmöten som rösträttsrörelsen ordnade. 1902 genomfördes även en storstrejk för rösträtten. Där rösträttsförespråkarna talade om orimligheten i att majoriteten saknade politisk röst menade motståndarna istället att samhället borde styras av de mest kompetenta. Kvantitet ställdes mot kvalitet. Från konservativt högerhåll sågs rösträttsreglernas inkomsstreck som ett sätt skilja de kompetenta, ansvarsfulla väljarna från de inkompetenta, obehöriga. En stor förmögenhet sågs som ett bevis på ansvarskänsla och handlingskraft. Bland rösträttsmotståndarna fanns också de som vände sig emot själva idén om rösträtt som en rätt. Politiskt inflytande ansågs inte vara en absolut rättighet utan något som skulle förtjänas (Möller 2023, s. 56).
Som devisen ”En man, en röst, ett gevär” visar var rösträttsfrågan länge en fråga om manlig rösträtt. Ett vanligt argument mot kvinnlig rösträtt var att kvinnor helt enkelt inte skulle vara tillräckligt mogna eller kapabla för att tillåtas vara med och besluta om viktiga, samhälleliga angelägenheter. Ett annat vanligt argument var att kvinnor visserligen var mycket betydelsefulla för samhällsorganismen, men att deras kompetens tillhörde ett annat område - hemmets. Även inom liberala rösträttskretsar fanns det i början en ovilja att driva på för kvinnlig rösträtt. Här vad huvudargumentet mer taktiskt än principiellt. Ett krav på kvinnlig rösträtt skulle försvåra möjligheterna att få igenom den ”allmänna” manliga och viktigare rösträtten. I ett rösträttstal 1906 menade till exempel de liberalas partiledare Karl Staaff att han visserligen inte var generellt emot kvinnlig rösträtt, men att tiden inte var mogen: ”Hvar och en, som har någon förmåga att se verkligheten sådan den är, lär helt visst ge mig rätt däruti, att hvad kvinnans rösträtt må innebära och medföra af godt, nog måste det betviflas att den allmänna opinionen ännu är mogen för upptagande af en miljon kvinnor såsom röstberättigande.” (Karl Staaff, Rösträttstal vid det Frisinnade länsmötet i Östersund söndagen den 26 augusti 1906.)
Mellan 1907 och 1909 genomfördes rösträttsreformer som gav en majoritet av de myndiga männen rösträtt till andra kammaren. Efter det framsteget omprövade Karl Staaff och hans parti sitt tidigare motstånd och började inkludera kvinnorna i rösträttskraven. 1911 bildades också en Männens Förening för kvinnans politiska rösträtt.
Den kvinnliga rösträttsrörelsen avfärdade såväl argumenten om att kvinnan inte skulle vara mogen som att tiden inte skulle vara det. I ett tal hållet i Stockholm 1905 ställde författaren och kvinnosakskvinnan Frida Stéenhoff retoriskt frågan varför kvinnorna skulle vänta:
Äro regering och riksdag principiellt eniga om allmänna rösträttens princip, hvarför skola kvinnorna då vänta? Det svar på denna fråga, som oftast kommer fram lyder så: Kvinnorna äro icke mogna. Behöfver här påvisas det oegentliga i detta svar? […] Mogenhetssynpunkten är förkastad när det gäller män, hur vågar man då komma med den när det gäller kvinnor? Hvem kan gå i borgen för alla de nu röstberättigade männens mogenhet? Eller alla de blivande manliga väljarnes? Om moget omdöme skulle vara villkoret huru många skulle då komma övfer strecket?
Där motståndarna pekade på speciella egenskaper som skulle göra kvinnan politiskt olämplig användes uppfattningen om den kvinnliga särarten också i kampanjande för kvinnlig rösträtt. På den stora rösträttskongressen i Stockholm 1911 framhöll Selma Lagerlöf kvinnans förmåga att ordna det goda hemmet som ett huvudskäl för varför hon också borde få vara med och ordna samhället. (Lagerlöf, Selma, Hem och stat, Tal vid rösträttskongressen i Stockholm, 12–17 juni 1911) Även för den kvinnliga rösträttsrörelsen var det fysiska gestaltandet och platstagandet en viktig del av den retoriska strategin. Stora hattar och vida kjolar blev ett sätt att bemöta de ständiga karikatyrbilderna av manhaftiga rösträttskvinnor, inte sällan avtecknade som grova och fula. Genom massmöten, demonstrationer och högar med namninsamlingar visade de också att den kvinnliga rösträtten inte var någon liten, avskild fråga utan tvärtom samlade ett växande stöd.
Allt arbete, agiterande och kampanjande till trots dröjde det till 1918 innan det stora beslutet om allmänna och lika rösträtt slutligen kom. Då rådde ett mycket spänt läge både i Sverige och omvärlden. Revolutionerna i Tyskland och Ryssland och hungerkravaller på gatorna i Sverige hade ökat pressen på både kungen och den konservativt lutande första kammaren som dittills bromsat försöken till vidare reformer (Andræ 1998, s. 19–82). I november 1918 tog en extrainkallad riksdag ett principbeslut om att införa allmän och lika rösträtt för kvinnor och män, och i maj 1919 fastställdes beslutet av den ordinarie riksdagen. 1921 hölls så det första riksdagsvalet där även kvinnor fick delta (Florin 2018). När Socialdemokraternas Hjalmar Branting talade i riksdagen 1918 kunde han konstatera att demokratiseringen förts i hamn och att kampen för likställighet mellan klasserna slutat med en ”fullständig seger för jämlikhetstanken”. (Branting, Hjalmar, Branting om rösträtten: Hjalmar Brantings tal när riksdagen beslutade om allmän rösträtt 1918) Trots Brantings segeruttalande hade den allmänna rösträtten ändå sina begränsningar. De som var dömda till fängelsestraff, inte hade gjort sin värnplikt, försatts i konkurs eller omhändertagits av fattigvården fortsatte även efter 1921 att vara utestängda från rösträtten. Efter rösträttsreformen var åldersgränsen till andrakammarvalen 23 år, innan den sänktes i omgångar fram till dagens 18 år 1974 (Josefsson & Sandin 2021, s. 160). Och rösträtten till riksdagen är fortfarande villkorad med medborgarskap.
Kraven på allmän rösträtt var ett stående inslag i de tal som hölls på arbetarrörelsens första majdemonstrationer, och likaså hos de socialistiska agitatorer som reste Sverige runt för väcka det politiska medvetandet hos ”massorna”. Kampen för rösträtt var också en kamp som tog fysiska former. För rösträttens förespråkare var det viktig att påpeka att de som nu krävde att få sina röster hörda var många, och att det var orimligt att en så stor del av befolkningen skulle stängas ute från de politiska rummen. Detta mängdargument fick konkret, kroppslig gestalt genom de demonstrationer och massmöten som rösträttsrörelsen ordnade. 1902 genomfördes även en storstrejk för rösträtten. Där rösträttsförespråkarna talade om orimligheten i att majoriteten saknade politisk röst menade motståndarna istället att samhället borde styras av de mest kompetenta. Kvantitet ställdes mot kvalitet. Från konservativt högerhåll sågs rösträttsreglernas inkomsstreck som ett sätt skilja de kompetenta, ansvarsfulla väljarna från de inkompetenta, obehöriga. En stor förmögenhet sågs som ett bevis på ansvarskänsla och handlingskraft. Bland rösträttsmotståndarna fanns också de som vände sig emot själva idén om rösträtt som en rätt. Politiskt inflytande ansågs inte vara en absolut rättighet utan något som skulle förtjänas (Möller 2023, s. 56).
Som devisen ”En man, en röst, ett gevär” visar var rösträttsfrågan länge en fråga om manlig rösträtt. Ett vanligt argument mot kvinnlig rösträtt var att kvinnor helt enkelt inte skulle vara tillräckligt mogna eller kapabla för att tillåtas vara med och besluta om viktiga, samhälleliga angelägenheter. Ett annat vanligt argument var att kvinnor visserligen var mycket betydelsefulla för samhällsorganismen, men att deras kompetens tillhörde ett annat område - hemmets. Även inom liberala rösträttskretsar fanns det i början en ovilja att driva på för kvinnlig rösträtt. Här vad huvudargumentet mer taktiskt än principiellt. Ett krav på kvinnlig rösträtt skulle försvåra möjligheterna att få igenom den ”allmänna” manliga och viktigare rösträtten. I ett rösträttstal 1906 menade till exempel de liberalas partiledare Karl Staaff att han visserligen inte var generellt emot kvinnlig rösträtt, men att tiden inte var mogen: ”Hvar och en, som har någon förmåga att se verkligheten sådan den är, lär helt visst ge mig rätt däruti, att hvad kvinnans rösträtt må innebära och medföra af godt, nog måste det betviflas att den allmänna opinionen ännu är mogen för upptagande af en miljon kvinnor såsom röstberättigande.” (Karl Staaff, Rösträttstal vid det Frisinnade länsmötet i Östersund söndagen den 26 augusti 1906.)
Mellan 1907 och 1909 genomfördes rösträttsreformer som gav en majoritet av de myndiga männen rösträtt till andra kammaren. Efter det framsteget omprövade Karl Staaff och hans parti sitt tidigare motstånd och började inkludera kvinnorna i rösträttskraven. 1911 bildades också en Männens Förening för kvinnans politiska rösträtt.
Den kvinnliga rösträttsrörelsen avfärdade såväl argumenten om att kvinnan inte skulle vara mogen som att tiden inte skulle vara det. I ett tal hållet i Stockholm 1905 ställde författaren och kvinnosakskvinnan Frida Stéenhoff retoriskt frågan varför kvinnorna skulle vänta:
Äro regering och riksdag principiellt eniga om allmänna rösträttens princip, hvarför skola kvinnorna då vänta? Det svar på denna fråga, som oftast kommer fram lyder så: Kvinnorna äro icke mogna. Behöfver här påvisas det oegentliga i detta svar? […] Mogenhetssynpunkten är förkastad när det gäller män, hur vågar man då komma med den när det gäller kvinnor? Hvem kan gå i borgen för alla de nu röstberättigade männens mogenhet? Eller alla de blivande manliga väljarnes? Om moget omdöme skulle vara villkoret huru många skulle då komma övfer strecket?
Där motståndarna pekade på speciella egenskaper som skulle göra kvinnan politiskt olämplig användes uppfattningen om den kvinnliga särarten också i kampanjande för kvinnlig rösträtt. På den stora rösträttskongressen i Stockholm 1911 framhöll Selma Lagerlöf kvinnans förmåga att ordna det goda hemmet som ett huvudskäl för varför hon också borde få vara med och ordna samhället. (Lagerlöf, Selma, Hem och stat, Tal vid rösträttskongressen i Stockholm, 12–17 juni 1911) Även för den kvinnliga rösträttsrörelsen var det fysiska gestaltandet och platstagandet en viktig del av den retoriska strategin. Stora hattar och vida kjolar blev ett sätt att bemöta de ständiga karikatyrbilderna av manhaftiga rösträttskvinnor, inte sällan avtecknade som grova och fula. Genom massmöten, demonstrationer och högar med namninsamlingar visade de också att den kvinnliga rösträtten inte var någon liten, avskild fråga utan tvärtom samlade ett växande stöd.
Allt arbete, agiterande och kampanjande till trots dröjde det till 1918 innan det stora beslutet om allmänna och lika rösträtt slutligen kom. Då rådde ett mycket spänt läge både i Sverige och omvärlden. Revolutionerna i Tyskland och Ryssland och hungerkravaller på gatorna i Sverige hade ökat pressen på både kungen och den konservativt lutande första kammaren som dittills bromsat försöken till vidare reformer (Andræ 1998, s. 19–82). I november 1918 tog en extrainkallad riksdag ett principbeslut om att införa allmän och lika rösträtt för kvinnor och män, och i maj 1919 fastställdes beslutet av den ordinarie riksdagen. 1921 hölls så det första riksdagsvalet där även kvinnor fick delta (Florin 2018). När Socialdemokraternas Hjalmar Branting talade i riksdagen 1918 kunde han konstatera att demokratiseringen förts i hamn och att kampen för likställighet mellan klasserna slutat med en ”fullständig seger för jämlikhetstanken”. (Branting, Hjalmar, Branting om rösträtten: Hjalmar Brantings tal när riksdagen beslutade om allmän rösträtt 1918) Trots Brantings segeruttalande hade den allmänna rösträtten ändå sina begränsningar. De som var dömda till fängelsestraff, inte hade gjort sin värnplikt, försatts i konkurs eller omhändertagits av fattigvården fortsatte även efter 1921 att vara utestängda från rösträtten. Efter rösträttsreformen var åldersgränsen till andrakammarvalen 23 år, innan den sänktes i omgångar fram till dagens 18 år 1974 (Josefsson & Sandin 2021, s. 160). Och rösträtten till riksdagen är fortfarande villkorad med medborgarskap.
Ellen Jonsson
Referenslitteratur:
Andræ, Carl Göran, Revolt eller reform: Sverige inför revolutionerna i Europa 1917–1918, Stockholm: Carlsson 1998.
Berg, Annika & Ericsson, Martin, ”Rösträttens skiftande gränser i den svenska representativa demokratin. En introduktion”, Allmän rösträtt?: rösträttens begränsningar i Sverige efter 1921, Berg, Annika & Ericsson, Martin (red.), Göteborg: Makadam förlag 2021, s. 11–39.
Florin, Christina, ”Visioner, rörelser och rösträtt: en resa i tiden”, Rösträttens århundrade, Holgersson, Ulrika & Wängnerud, Lena (red.), Göteborg: Makadam förlag i samarbete med Riksbankens jubileumsfond 2018, s. 29–63.
Josefsson, Jonathan & Sandin, Bengt, ”Ålder som måttstock för politiskt medborgarskap. Rösträtts- och valbarhetsålder i Sverige under 1900-talet”, Allmän rösträtt?: rösträttens begränsningar i Sverige efter 1921, Berg, Annika & Ericsson, Martin (red.), Göteborg: Makadam förlag 2021, s. 157–189.
Möller, Tommy, Svensk politisk historia: strid och samverkan under tvåhundra år, Femte upplagan, Lund: Studentlitteratur 2023.