Den 29 april föll ytterligare tre människor offer för det brutala våld som så länge har hållit vårt land i ett hänsynslöst grepp. Det brutala våld som gång på gång visar att kampen mot dem som hotar och dödar ännu inte är vunnen.
Tre unga människor sköts kallblodigt ihjäl. Försvarslösa. Här i Uppsala. Mitt i stan – mitt på ljusa dagen.
Mina och hela Sveriges tankar är med offren och deras familjer och vänner.
Någon av er kände nog någon av dem. Kanske till och med stod dem personligen nära. Er sorg är extra tung att bära.
Uppsala har också varit min stad. Och Uppsala är stort, men ändå inte större än att en tragedi och ett mycket grovt brott påverkar hela staden:
Den familj där det för alltid kommer finnas en tom stol vid frukostbordet. Den skola där en elev nu fattas för alltid. Den stad där förberedelser för Valborg avbröts av sorgen – men också av ilskan – över ännu ett fasansfullt dåd. Dessa ”satans mördare” som Olof Palme en gång så träffande sa om helt andra mord på en helt annan plats.
När jag bodde här så lärde jag känna Uppsala som en fantastisk stad.
Här samlas människor från hela vårt land. Några stannar bara några år, medan andra stannar resten av livet, bildar familj och ser sina barn växa upp just här. I Uppsala möts hela Sverige.
Och jag vet att människor runt om i vårt land känner med er. Vi delar sorg och ilska med miljoner svenskar. Men vi delar också beslutsamhet.
Det grova våldet måste få ett slut. De som utför brotten måste stoppas innan de sker. Och samhället måste skyddas från dem som är på väg i den riktningen.
***
Sorg och ilska. Fullt rimliga reaktioner. Men jag förstår också att många känner rädsla. Det är också rimligt. Varför hände det? Vad hade hänt innan det hände? Vem eller vilka hade motiv att brutalt döda tre unga killar? Allt detta är polisens uppgift att undersöka, reda ut och se till att de som ligger bakom brotten ställs inför rätta. Och jag vet att polisen har gripit flera misstänkta.
Idag tänker vi på de tre som mördades, men vi tänker också på att morden är en del av den brutalitet som äter sig in i vårt gemensamma medvetande.
De senaste tio åren har vi vant oss vid ord som ”felskjutningar”. Och vi har tvingats lära oss att man i gängkriminella kretsar avrättar oskyldiga anhöriga för att hämnas eller skrämmas.
Men polisens hårda arbete ger resultat. Polisens nya befogenheter ger resultat. Allt fler brott förhindras. Allt fler åker dit och låses in. Allt fler som begår brott i Sverige kommer att utvisas ur landet.
Regeringen gör nu allt som står i vår makt för att få slut på det dödliga våldet.
Vi går långt och vi går snabbt fram. För oss är ingenting viktigare än att göra Sverige tryggare.
Nu skyndar vi på den nya lagstiftningen. Och det som hände här i Uppsala är en smärtsam påminnelse om att vi inte får ge oss, att vi måste fortsätta. Låt oss ta tillbaka Sverige.
***
Förra året såg vi att det går att bryta utvecklingen. Vi såg att förändring är möjlig. Men också att det kommer bakslag. Vi vet att det här är svårt och att det kommer ta tid.
Jag sa innan jag blev statsminister att det kommer ta hela 20-talet att få ordning på Sverige igen. Så stora är problemen, så länge har de vuxit fram. Men jag sa också – det kommer att gå!
Nu hoppas jag att vi kan samlas som land. Samlas i sorg över tre unga människoliv som har släckts. Samlas i stöd för varandra och allra mest för dem som behöver vårt stöd allra bäst. Men också samlas i beslutsamhet.
Den här grova brottsligheten kommer inte försvinna av sig själv. Inte heller för att vi ber dem. Det här handlar om makt. Om pengar. Om status. Om svartsjuka. Om hämnd. Ibland om konflikter som ingen annan kan begripa.
Hela samhället måste bidra i den här kampen. På lite olika sätt. Vi i regeringen med nya lagar, regler och befogenheter. Kommuner och regioner med socialtjänst, psykiatri och fler kameror. Civilsamhället med gemenskap och fritidsaktiviteter.
Men vi måste också bidra var och en. Inte bara fråga efter mina rättigheter, utan också svara upp mot mina skyldigheter. Jobba, ta ansvar, följa lagen, hjälpa andra. Hjälpa varandra.
Tillsammans är vi som tror på det hederliga och skötsamma Sverige så många fler än de som vill kuva andra med sin makt och förstöra livet med sin hänsynslöshet.
***
Låt mig till sist tacka polisen. För det de gör och det de fortsätter göra. Men polisen måste få jobba ifred. Så jag ber er alla att respektera deras svåra jobb. Spekulera inte. Sprid inte rykten. Men dela med dig av det du vet.
Och stötta dem i din egen närhet. Ta hand om en kompis som är ledsen. Fråga: hur mår du? Små saker kan göra stor skillnad.
Tack också till socialtjänsten för ert outtröttliga arbete, inte sällan en rätt otacksam uppgift. Och tack till alla församlingar som försöker ge svar på nästan omöjliga frågor. Som finns där i livets största glädje och i livets djupaste sorg.
Tack.
Tre unga människor sköts kallblodigt ihjäl. Försvarslösa. Här i Uppsala. Mitt i stan – mitt på ljusa dagen.
Mina och hela Sveriges tankar är med offren och deras familjer och vänner.
Någon av er kände nog någon av dem. Kanske till och med stod dem personligen nära. Er sorg är extra tung att bära.
Uppsala har också varit min stad. Och Uppsala är stort, men ändå inte större än att en tragedi och ett mycket grovt brott påverkar hela staden:
Den familj där det för alltid kommer finnas en tom stol vid frukostbordet. Den skola där en elev nu fattas för alltid. Den stad där förberedelser för Valborg avbröts av sorgen – men också av ilskan – över ännu ett fasansfullt dåd. Dessa ”satans mördare” som Olof Palme en gång så träffande sa om helt andra mord på en helt annan plats.
När jag bodde här så lärde jag känna Uppsala som en fantastisk stad.
Här samlas människor från hela vårt land. Några stannar bara några år, medan andra stannar resten av livet, bildar familj och ser sina barn växa upp just här. I Uppsala möts hela Sverige.
Och jag vet att människor runt om i vårt land känner med er. Vi delar sorg och ilska med miljoner svenskar. Men vi delar också beslutsamhet.
Det grova våldet måste få ett slut. De som utför brotten måste stoppas innan de sker. Och samhället måste skyddas från dem som är på väg i den riktningen.
***
Sorg och ilska. Fullt rimliga reaktioner. Men jag förstår också att många känner rädsla. Det är också rimligt. Varför hände det? Vad hade hänt innan det hände? Vem eller vilka hade motiv att brutalt döda tre unga killar? Allt detta är polisens uppgift att undersöka, reda ut och se till att de som ligger bakom brotten ställs inför rätta. Och jag vet att polisen har gripit flera misstänkta.
Idag tänker vi på de tre som mördades, men vi tänker också på att morden är en del av den brutalitet som äter sig in i vårt gemensamma medvetande.
De senaste tio åren har vi vant oss vid ord som ”felskjutningar”. Och vi har tvingats lära oss att man i gängkriminella kretsar avrättar oskyldiga anhöriga för att hämnas eller skrämmas.
Men polisens hårda arbete ger resultat. Polisens nya befogenheter ger resultat. Allt fler brott förhindras. Allt fler åker dit och låses in. Allt fler som begår brott i Sverige kommer att utvisas ur landet.
Regeringen gör nu allt som står i vår makt för att få slut på det dödliga våldet.
Vi går långt och vi går snabbt fram. För oss är ingenting viktigare än att göra Sverige tryggare.
Nu skyndar vi på den nya lagstiftningen. Och det som hände här i Uppsala är en smärtsam påminnelse om att vi inte får ge oss, att vi måste fortsätta. Låt oss ta tillbaka Sverige.
***
Förra året såg vi att det går att bryta utvecklingen. Vi såg att förändring är möjlig. Men också att det kommer bakslag. Vi vet att det här är svårt och att det kommer ta tid.
Jag sa innan jag blev statsminister att det kommer ta hela 20-talet att få ordning på Sverige igen. Så stora är problemen, så länge har de vuxit fram. Men jag sa också – det kommer att gå!
Nu hoppas jag att vi kan samlas som land. Samlas i sorg över tre unga människoliv som har släckts. Samlas i stöd för varandra och allra mest för dem som behöver vårt stöd allra bäst. Men också samlas i beslutsamhet.
Den här grova brottsligheten kommer inte försvinna av sig själv. Inte heller för att vi ber dem. Det här handlar om makt. Om pengar. Om status. Om svartsjuka. Om hämnd. Ibland om konflikter som ingen annan kan begripa.
Hela samhället måste bidra i den här kampen. På lite olika sätt. Vi i regeringen med nya lagar, regler och befogenheter. Kommuner och regioner med socialtjänst, psykiatri och fler kameror. Civilsamhället med gemenskap och fritidsaktiviteter.
Men vi måste också bidra var och en. Inte bara fråga efter mina rättigheter, utan också svara upp mot mina skyldigheter. Jobba, ta ansvar, följa lagen, hjälpa andra. Hjälpa varandra.
Tillsammans är vi som tror på det hederliga och skötsamma Sverige så många fler än de som vill kuva andra med sin makt och förstöra livet med sin hänsynslöshet.
***
Låt mig till sist tacka polisen. För det de gör och det de fortsätter göra. Men polisen måste få jobba ifred. Så jag ber er alla att respektera deras svåra jobb. Spekulera inte. Sprid inte rykten. Men dela med dig av det du vet.
Och stötta dem i din egen närhet. Ta hand om en kompis som är ledsen. Fråga: hur mår du? Små saker kan göra stor skillnad.
Tack också till socialtjänsten för ert outtröttliga arbete, inte sällan en rätt otacksam uppgift. Och tack till alla församlingar som försöker ge svar på nästan omöjliga frågor. Som finns där i livets största glädje och i livets djupaste sorg.
Tack.