Ers majestät och ers kungliga högheter, soldater och sjömän, mina damer och herrar.
Jag uppskattar att vara här igen, på Sveriges viktigaste mötesplats för nationella och internationella säkerhetsfrågor. I en tid när allt fler inser hur viktiga de är.
För Sverige lever i en ny och farligare verklighet. Den fria världen och regelbaserade världsordningen är ifrågasatt av auktoritära krafter som vill att makt går före rätt.
Vi och våra grannar lever i omedelbar skugga av det ryska aggressionskriget mot Ukraina. Men Rysslands hot, desinformation och cyberattacker försöker destabilisera hela Europa.
Det leder mig till några centrala slutsatser.
För det första: uthållighet i Sveriges, EU:s och USA:s stöd till Ukraina. Ett fortsatt amerikanskt stöd förutsätter ett starkt europeiskt stöd. Kritik mot bristande amerikanskt engagemang skorrar falskt om vi inte själva står upp för vår egen kontinent.
Eller för att citera Per Wästberg i hans senaste bok Tidvatten, som jag läste över helgerna:
”I Ukraina dessa år utspelas vårt öde: striden att förbli dem vi är och våga tro på oss själva. Ukraina lever under existentiellt hot; det hotet delar vi.” Och han avslutar om President Zelenskyj: ”Det är vår säkerhet han värnar.”
För det andra: Sveriges naturliga plats är i Nato.
Den övertygelsen delar många av oss här inne sedan decennier. Och nu råder bred politisk enighet om detta stora paradigmskifte. Vid akuta hot kan vi fortfarande samlas. Jag tror det behövs oftare i en svår tid.
Sverige har unika militära förmågor – i luften och under vattnet; med underrättelsekapacitet och vintervana soldater. Vi kan axla ett större ansvar i Östersjöregionen och inom Natos ledningsstruktur. Vi känner de marina förhållandena i det nya innanhavet – med bräckt vatten, låga medeldjup, varierande topografi och små avstånd.
Vi fogar samman Östersjön och Baltikum med den transatlantiska länken. Vi får en central roll för basering och transporter av allierade stridskrafter, så att Nato kan verka i vår del av Europa.
Vi kommer bidra till Natos försvar och avskräckning. Förra året gav jag besked om att Sverige – utöver Natos Baltic Air Policing och samarbetet för ett europeiskt luftförsvar – också är redo att bidra med markstridsförband i försvaret av de baltiska staterna. I dag kan jag säga att regeringens inriktning är att Sverige ska delta med en reducerad bataljon till de kanadensisk-ledda styrkorna i Lettland.
Men Sverige går in också med allt annat vi har: vår starka ekonomi, vår avancerade försvarsindustri och våra svenska värderingar. Att bli en del av den fria världens försvarsallians är alltså nytt – men ändå en hemkomst.
Vi spiller ingen tid i väntan på de sista ratificeringarna. En tredje slutsats är tvärtom att Sverige nu rustar upp – snabbt och kraftfullt.
I år investerar vi ytterligare 27 miljarder kronor i det militära försvaret och når upp till Nato-standard om två procent av BNP. Försvarsutgifterna fördubblas mellan 2020 och 2024 – och med stora resurser kommer ett stort ansvar att använda dem effektivt. Att försvara Sverige i krig är den dimensionerande uppgiften.
I december undertecknade försvarsminister Pål Jonsson det historiska försvarsavtalet med USA. Förr smusslade Sverige med amerikanskt samarbete – lysande beskrivet i Staffan Carlssons aktuella bok om Dag Hammarskjöld. Nu är vi transparenta och pekar ut 17 militära anläggningar där vi förbereder oss för att kunna ta emot militärt stöd.
Min fjärde slutsats är att upprustningen av Sverige måste ske brett.
Det militära, det civila och det högteknologiska måste bilda en helhet. Våra motståndare vill exploatera det öppna samhällets alla sårbarheter. Ta de hoten på allvar!
Inre och yttre säkerhet hör ihop. I varje tal på Folk och Försvar sedan 2018, har jag efterlyst ett svenskt nationellt säkerhetsråd som tar ett samlat grepp om de stora säkerhetsfrågorna – från LVU-kampanjen, via gängkriminaliteten till Ukrainastödet.
Det operativa arbetet leds nu av den nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm, som står i löpande kontakt med sina europeiska, amerikanska och andra internationella kollegor.
Sverige har nu en bättre samlad förmåga att analysera och koordinera vitala svenska säkerhetsintressen. Sverige är som ni vet fyllt av stuprör. Men ingenting lämpar sig mindre för stuprörstänkande och departementala revirstrider än just nationella säkerhetsfrågor.
För första gången sedan andra världskrigets slut har regeringen dessutom en särskild minister för civilt försvar. Carl-Oskar Bohlins uppgift är att säkerställa samhällets robusthet i höjd beredskap eller krig.
Erfarenheterna från Ukraina är att motståndskraft måste byggas från grunden. När president Zelenskyj besökte Harpsund så stod förstås CV90, Archer och JAS 39 Gripen högt på agendan. Men det gjorde även energiproduktion och nationell försvarsvilja.
Och när jag besökte Kiev School of Economics, så var wi-fi i skyddsrummen en central del – både av undervisningen och försvaret. Steg för steg bygger vi nu upp det nya totalförsvaret. Och den 19 januari återaktiverar Sverige civilplikten.
Ukraina lär oss att ett lands viktigaste resurs i krig är den gemensamma försvarsviljan. Även vi måste börja tala högt om de förväntningar som följer av ett svenskt medborgarskap. Ytterst handlar det om att med vapen i hand - och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva. Medborgarskap är inte en resehandling.
Slutligen: Min och regeringens uppgift är att prioritera, resurssätta och fatta beslut. Men ytterst är det vi alla som medborgare som bygger ett säkrare Sverige.
Många tjänstgör varje dag i det svenska försvaret – som civila och militära, som värnpliktiga och anställda.
Jag har under mitt första år som statsminister fått se vad ni kan. Från de värnpliktiga soldaterna i mina egna döttrars plutoner i Skövde och Enköping, via sjömännen på ubåten Gotland i Karlskrona och stridsvagnsförarna i Boden, till de svenska specialförbanden i Karlsborg. Jag är stolt över era insatser.
Ni har inte vilket jobb som helst. Ni försvarar vårt lands frihet. Vi försvarar vårt lands frihet.
Tack.
Jag uppskattar att vara här igen, på Sveriges viktigaste mötesplats för nationella och internationella säkerhetsfrågor. I en tid när allt fler inser hur viktiga de är.
För Sverige lever i en ny och farligare verklighet. Den fria världen och regelbaserade världsordningen är ifrågasatt av auktoritära krafter som vill att makt går före rätt.
Vi och våra grannar lever i omedelbar skugga av det ryska aggressionskriget mot Ukraina. Men Rysslands hot, desinformation och cyberattacker försöker destabilisera hela Europa.
Det leder mig till några centrala slutsatser.
För det första: uthållighet i Sveriges, EU:s och USA:s stöd till Ukraina. Ett fortsatt amerikanskt stöd förutsätter ett starkt europeiskt stöd. Kritik mot bristande amerikanskt engagemang skorrar falskt om vi inte själva står upp för vår egen kontinent.
Eller för att citera Per Wästberg i hans senaste bok Tidvatten, som jag läste över helgerna:
”I Ukraina dessa år utspelas vårt öde: striden att förbli dem vi är och våga tro på oss själva. Ukraina lever under existentiellt hot; det hotet delar vi.” Och han avslutar om President Zelenskyj: ”Det är vår säkerhet han värnar.”
För det andra: Sveriges naturliga plats är i Nato.
Den övertygelsen delar många av oss här inne sedan decennier. Och nu råder bred politisk enighet om detta stora paradigmskifte. Vid akuta hot kan vi fortfarande samlas. Jag tror det behövs oftare i en svår tid.
Sverige har unika militära förmågor – i luften och under vattnet; med underrättelsekapacitet och vintervana soldater. Vi kan axla ett större ansvar i Östersjöregionen och inom Natos ledningsstruktur. Vi känner de marina förhållandena i det nya innanhavet – med bräckt vatten, låga medeldjup, varierande topografi och små avstånd.
Vi fogar samman Östersjön och Baltikum med den transatlantiska länken. Vi får en central roll för basering och transporter av allierade stridskrafter, så att Nato kan verka i vår del av Europa.
Vi kommer bidra till Natos försvar och avskräckning. Förra året gav jag besked om att Sverige – utöver Natos Baltic Air Policing och samarbetet för ett europeiskt luftförsvar – också är redo att bidra med markstridsförband i försvaret av de baltiska staterna. I dag kan jag säga att regeringens inriktning är att Sverige ska delta med en reducerad bataljon till de kanadensisk-ledda styrkorna i Lettland.
Men Sverige går in också med allt annat vi har: vår starka ekonomi, vår avancerade försvarsindustri och våra svenska värderingar. Att bli en del av den fria världens försvarsallians är alltså nytt – men ändå en hemkomst.
Vi spiller ingen tid i väntan på de sista ratificeringarna. En tredje slutsats är tvärtom att Sverige nu rustar upp – snabbt och kraftfullt.
I år investerar vi ytterligare 27 miljarder kronor i det militära försvaret och når upp till Nato-standard om två procent av BNP. Försvarsutgifterna fördubblas mellan 2020 och 2024 – och med stora resurser kommer ett stort ansvar att använda dem effektivt. Att försvara Sverige i krig är den dimensionerande uppgiften.
I december undertecknade försvarsminister Pål Jonsson det historiska försvarsavtalet med USA. Förr smusslade Sverige med amerikanskt samarbete – lysande beskrivet i Staffan Carlssons aktuella bok om Dag Hammarskjöld. Nu är vi transparenta och pekar ut 17 militära anläggningar där vi förbereder oss för att kunna ta emot militärt stöd.
Min fjärde slutsats är att upprustningen av Sverige måste ske brett.
Det militära, det civila och det högteknologiska måste bilda en helhet. Våra motståndare vill exploatera det öppna samhällets alla sårbarheter. Ta de hoten på allvar!
Inre och yttre säkerhet hör ihop. I varje tal på Folk och Försvar sedan 2018, har jag efterlyst ett svenskt nationellt säkerhetsråd som tar ett samlat grepp om de stora säkerhetsfrågorna – från LVU-kampanjen, via gängkriminaliteten till Ukrainastödet.
Det operativa arbetet leds nu av den nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm, som står i löpande kontakt med sina europeiska, amerikanska och andra internationella kollegor.
Sverige har nu en bättre samlad förmåga att analysera och koordinera vitala svenska säkerhetsintressen. Sverige är som ni vet fyllt av stuprör. Men ingenting lämpar sig mindre för stuprörstänkande och departementala revirstrider än just nationella säkerhetsfrågor.
För första gången sedan andra världskrigets slut har regeringen dessutom en särskild minister för civilt försvar. Carl-Oskar Bohlins uppgift är att säkerställa samhällets robusthet i höjd beredskap eller krig.
Erfarenheterna från Ukraina är att motståndskraft måste byggas från grunden. När president Zelenskyj besökte Harpsund så stod förstås CV90, Archer och JAS 39 Gripen högt på agendan. Men det gjorde även energiproduktion och nationell försvarsvilja.
Och när jag besökte Kiev School of Economics, så var wi-fi i skyddsrummen en central del – både av undervisningen och försvaret. Steg för steg bygger vi nu upp det nya totalförsvaret. Och den 19 januari återaktiverar Sverige civilplikten.
Ukraina lär oss att ett lands viktigaste resurs i krig är den gemensamma försvarsviljan. Även vi måste börja tala högt om de förväntningar som följer av ett svenskt medborgarskap. Ytterst handlar det om att med vapen i hand - och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva. Medborgarskap är inte en resehandling.
Slutligen: Min och regeringens uppgift är att prioritera, resurssätta och fatta beslut. Men ytterst är det vi alla som medborgare som bygger ett säkrare Sverige.
Många tjänstgör varje dag i det svenska försvaret – som civila och militära, som värnpliktiga och anställda.
Jag har under mitt första år som statsminister fått se vad ni kan. Från de värnpliktiga soldaterna i mina egna döttrars plutoner i Skövde och Enköping, via sjömännen på ubåten Gotland i Karlskrona och stridsvagnsförarna i Boden, till de svenska specialförbanden i Karlsborg. Jag är stolt över era insatser.
Ni har inte vilket jobb som helst. Ni försvarar vårt lands frihet. Vi försvarar vårt lands frihet.
Tack.