En av de allra bästa sakerna med mitt
jobb, är att man får träffa så väldigt många
intressanta människor – med alla möjliga
olika erfarenheter.
För mig är varje möte viktigt, men några
möten gör extra starkt intryck. Ett sådant
hade jag på Rosengård i Malmö efter
kravallerna under påsken.
Jag glömmer inte den förfärliga känslan
när vi kom till den halvt nerbrända
lågstadieskolan.
Och då var det ändå rätt mycket som
skakade om de där dagarna: Som den
brinnande bussen som var full med
passagerare när den attackerades. Och de
rena mordförsöken – 400 skadade poliser
över landet.
Men den nerbrända skolan berörde mig
särskilt. Jag har själv tre rätt stora barn,
och två av dem går i skolan ännu några
dagar. Och jag tänkte på barnen som
rimligen måste undra vad de hade gjort, för
att någon skulle vilja elda upp deras skola.
Jag försökte föreställa mig vad de kommer
minnas av det, när de blir lite äldre. Vad
betyder en nedbränd skola för tillit,
förtroende, hopp, drömmar och
ambitioner? Att sätta eld på en bil, är ett
brott här och nu. Att sätta eld på en skola
är ett brott mot framtiden.
Och det var framtiden som ligisterna
angrep – de angrep inte bara polisen. De
som organiserade upploppen – och som
odlar sin konflikt med det svenska
samhället – de vet vad deras farligaste
vapen är: förmågan att sprida hat och
hopplöshet, uppgivenhet och likgiltighet.
De här människorna vill att vanliga
svenskar ska se rubriker om våld och
stenkastning och sedan dra alla över en
kam. De vill att människor som bor i de
nitton områden som polisen beskriver som
särskilt utsatta, ska känna sig övergivna
och på förhand borträknade. Hela idén är
att underblåsa motsättningar mellan
människor.
Även jag kände enorm frustration. Över att
detta bara fortsätter. Över att staten inte
har kraft att sätta stopp för de utländska
medborgare som kommer hit för att begå
brott, men som saknar rätt att vara i landet.
Över att unga män över arton får rabatt på
halva straffet, när de försöker stena poliser
i ett slags medeltida barbari.
Men allra mest: frustration över att alla
hederliga människor som bor och jobbar i
utsatta områden, inte får det skydd som
alla människor i vårt land borde ha rätt till.
Och i veckan var det dags igen: Förskolor
hölls stängda i Örebro i måndags, efter två
mord på en skolgård. Tre skjutningar i min
egen gamla hemstad Eskilstuna. En var
dödlig, nu igen. Tre skottlossningar i
Kalmar.
För det här monumentala misslyckandet
finns det ingen som bär ett större ansvar,
än Morgan Johansson. Han är det enskilt
största hindret för att komma åt den grova
brottsligheten. Han har snart varit ansvarig
justitieminister i åtta år, men det enda han
gör är att prata – skryta lite ibland, skylla
ifrån sig desto oftare. Han gör allt, utom
det som krävs.
Oftast skyller han på den politiska
oppositionen. Men senast var det den
kommunala socialtjänstens fel. Att Sverige
efter valet får en seriös justitieminister som
tar sitt jobb på allvar, kommer inte vara
tillräckligt. Men det kommer vara absolut
nödvändigt. Om 101 dagar är det val.
Att läka ihop ett land som har splittrats i
olika parallellsamhällen, blir en mycket
svår uppgift. Men det är det kommande
årtiondets allra viktigaste uppgift. Och då
gäller det att inte bara se de många och
stora problemen, utan också de små och
de stora framstegen. Inte minst här, i
Järva.
***
Nyligen besökte jag Askebyskolan i
Rinkeby tillsammans med Stockholms
finansborgarråd Anna König Jerlmyr. På
en vägg hade eleverna satt upp texter om
sin identitet.
En tjej beskrev sig som ”irakisk-svensk”
och skrev att hon har fått sin styrka och sin
viljekraft från sina föräldrar. Hon var stolt
över sin bakgrund. Hon skrev också att
hon älskade Sverige, för att det här är ett
land med yttrandefrihet, där en åsiktsstark
person kan göra sin röst hörd. Hon ville få
bra betyg, hon hade bestämt sig för att bli
lärare.
Jag hoppas att hon når det målet, för
Sverige behöver fler lärare. Och fler som
för vidare insikten om yttrandefrihetens
värde till sina elever.
För det är som Frankrikes president
Emmanuel Macron konstaterade efter
mordet på den franske läraren Samuel
Paty – han som hade visat Muhammedkarikatyrerna i sitt klassrum. En av skolans
viktiga uppgifter är att fostra barn till
medborgare. Och då måste man lära sig
att åsikter ska brytas mot varandra – även
åsikter som kan uppröra.
Här i Järva pågår nu en dragkamp som
kommer att bli avgörande, för hur vårt land
ser ut om femtio år.
Vi har dels det Järva, där Rasmus Paludan
lyckades provocera fram våld och
stenkastning. Och så vi har det Järva, där
lokalsamhället sa ifrån. Där unga män
valde fotbollskupp istället för provokation,
och där en frustrerad dansk fick ge sig av,
utskämd och arg.
Vi har det Järva, där skolchefen Happy
Hilmarsdottir med envist arbete ser till att
80 procent av eleverna når upp till
gymnasiebehörighet. Och vi har det Järva,
där extremister sprider rykten om att den
kommunala skolan vill barnen illa.
Och så har vi ett Järva, där hederliga
företagare jobbar hårt för att försörja sig
själva och sina familjer. Och ett annat
Järva, där samma företagare blir
utkonkurrerade av bidragssystemen. De
hittar helt enkelt inte personal – i ett land
där 700 000 invandrare i vuxen ålder inte
kan försörja sig själva. Hur är det ens
möjligt?
Att de goda krafterna vinner den här
kraftmätningen är nödvändigt, om Sverige
ska förbli ett tolerant, jämlikt och öppet
samhälle. Och alla skötsamma,
arbetsamma och företagsamma människor
ska veta en sak: jag och mitt parti – vi står
på er sida!
***
Ska det goda Järva ta tillbaka kontrollen,
så måste de dåliga krafterna pressas
tillbaka. Och då måste staten kliva fram,
där staten tidigare har dragit sig tillbaka.
Så länge föräldrar inte kan släppa ut sina
barn på gården, utan risk för att de blir
skjutna, kan ingen uppgift vara viktigare än
att göra Järva tryggt. Det är en
förutsättning för all annan positiv
utveckling. Fysisk trygghet har blivit vår
tids frihetsfråga.
Och då behövs tidigare och tydligare
reaktioner och strängare straff. Påföljder
som är anpassade efter att det grova
våldet kryper längre ner i åldrarna. Då
behövs en syn på brott och straff som
uppvärderar brottsoffret. Som erkänner
lidandet för den som utsätts för våld, blir
rånad, eller får sin bil nerbränd och sin
affär plundrad.
Vi moderater har en konkret plan för hur
det här ska gå till. Vi kommer ta ett samlat
grepp om kriminaliteten, från morden, till
ungdomsrånen och stöldligorna. Och vi har
vänner i politiken att göra det med.
Socialdemokraterna däremot, de har ingen
aning om vad som måste göras. Och hade
de haft det, så skulle de ändå inte få något
gjort. För V, Mp och C kan inte enas om
det som krävs. Nu behöver Sverige politisk
handlingskraft – inte politisk
handlingsförlamning.
Här i Järva går en hel del åt rätt håll:
Självförsörjningsgraden har gått upp – och
inbrotten har gått ner. Och politiskt
ledarskap spelar roll, som vi har sett med
satsningen på Framtidens hus, en
genomtänkt fritidsverksamhet som stöttar
unga människor till jobb – och till
självständighet.
Moderaterna kommer inom kort presentera
det största och mest genomarbetade
programmet för riktigt förebyggande
insatser, som något parti har tagit fram på
decennier. Som tillsammans med helt nya
verktyg för att stoppa våldet, kan göra
riktig skillnad. Låt mig bara kort nämna
några reformer.
***
”Små barn – små problem, stora barn –
stora problem”, lyder ett gammalt uttryck
som är sant bara ibland. Men insatser
måste göras redan för de riktigt små
barnen – och för deras föräldrar. Mammor
som har isolerats från samhället behöver
mer stöd och fler kontaktytor. Föräldrar i
utsatta områden borde mötas med fler
hembesök inom ramen för BVC.
Och pappor måste tvingas vara
närvarande och ta fullt ansvar för sina
familjer – inte minst för sina söner. Inte
sitta på ett café när de borde vara på ett
föräldramöte. I Tensta träffade jag en
somalisk föräldraförening. Allt var bra –
utom själva namnet. För det var egentligen
en somalisk mammaförening. Knappt en
enda pappa i sikte.
Och så måste vi storsatsa på det allra
viktigaste för att barn över huvud taget ska
lära sig något i skolan, och för att vuxna
ska förstå det samhälle de lever i: det
svenska språket.
Skolchefen Happy berättade att många
barn som börjar i förskoleklass i Järva
saknar språk för att klara normal
undervisning. Och att det gäller även barn
som är födda i Sverige. Många tusen
fullvuxna som har bott i Sverige i många år
förstår inte viktig information på svenska.
Det märktes tydligt under pandemin. Och
utan begriplig svenska får man heller inget
jobb.
Det här är fullständigt orimligt och kommer
leda till ett etniskt definierat nytt
klassamhälle. Det måste stoppas. Därför
vill vi införa språkscreening redan på BVC,
därefter obligatorisk språkförskola från tre
års ålder för de barn som behöver det.
Och att man verkligen lär sig svenska
måste bli ett krav för den som ännu inte
kan försörja sig själv. Vi ordnar SFI – men
du måste själv lära dig svenska.
Sedan länge vet vi att ofullständig
utbildning och dåliga betyg är starka
riskfaktorer för framtida problem. Därför
spelar skolan en helt central roll i allt
förebyggande arbete. Men då måste
skolan fungera för dem som vill lära sig
något.
Inte minst de elever som har det stökigt
eller trångt hemma behöver en lugn miljö i
skolan. Utåtagerande beteende som riktas
mot lärare eller andra elever ska alltid
mötas av nolltolerans. Vinner vi valet i höst
kommer lärare få en tydlig rätt – och
rektorer en tydlig skyldighet – att hålla
klassrummen trygga.
Det innebär i praktiken att våldsamma
elever under en tid får flyttas till särskilda
jourskolor. Där ska riktade insatser sättas
in för att socialt och medicinskt hjälpa
eleverna, både med deras beteende och
med att klara sin skolgång.
Den här sortens åtgärder har varit
kontroversiella i Sverige, och är det kanske
fortfarande. Men vi har nu kommit till en
punkt där vi måste göra upp med
föreställningen att inkludering alltid är
svaret på alla problem.
För en del barn i riskzon kan det tvärtom
vara absolut nödvändigt att flyttas från ett
sammanhang som garanterat leder snett, i
värsta fall till döden.
Nyligen träffade jag en ung kille som var
aktiv i en av landets
avhopparverksamheter. Han hade flera
syskon, och alla var kriminella. Det finns
nog ingen sämre start i livet än att växa
upp i ett släktbaserat kriminellt nätverk, där
brottsligheten bokstavligt talat går i arv.
Då måste staten gå in med kraft och bryta
kedjan. De som sprider lögnen att
socialtjänsten i Sverige kidnappar barn har
bara fel. Men de som bryter mot lagen och
vägrar respektera att även barn har egna
rättigheter – de ska få klart för sig att
socialtjänsten verkligen kommer gripa in
och ta hand om barnen.
Jag vägrar acceptera en första och andra
klassens rättigheter för barn i Sverige.
Föräldrars rätt till sina barn kan inte tillåtas
gå före barns rätt till trygghet, säkerhet och
integritet.
Och då måste informationsutbytet mellan
olika offentliga aktörer som skola,
socialtjänst och polis fungera bättre än
idag. Sekretessen ska ju hjälpa den
enskilde, inte stoppa nödvändiga insatser.
Vi moderater vill införa en ny huvudregel
som innebär att myndigheter ska dela alla
relevanta uppgifter, om det behövs för att
förhindra eller utreda brott som kan leda till
fängelse. Den gamla sekretessen funkar
helt enkelt inte längre.
***
Under rätt många år i politiken har jag
jobbat med rätt svåra sociala frågor:
omhändertagna barn, ungdomar som
redan har blivit förtidspensionärer,
hedersvåld och hedersförtryck, psykisk
ohälsa, missbruk och bidragsberoende.
Och jag är som ni vet moderat – men det
Det talade ordet gäller
finns en hel del i arbetarrörelsens historia
som jag har respekt för.
Egnahemsrörelsen, som bokstavligt talat
ville bygga en bättre framtid.
Kooperationens tidiga affärssnillen och
ABF:s bildningsideal. Och så den rationella
synen på upplysning och social forskning,
som hjälpte människor att själva bli bättre
föräldrar, att bli av med den tidens
klassamhälle.
Allt detta var så länge sedan, och
uppfattas nu som så självklart, att vi
nästan har glömt bort hur framgångsrikt
det var. Vi fick ökad jämställdhet mellan
könen, frimodigare och självständigare
barn – och miljoner svenskar gjorde en
klassresa. Visst – ibland gick ambitionen
att lägga livet till rätta lite för långt, men
ändå: Jag inspireras av höga
socialpolitiska ambitioner som talar klartext
om problemen. Det kommer min regering
också göra.
För nu måste Sverige göra en ny
socialpolitisk resa. Den blir kanske ännu
svårare än den förra, men den är minst lika
viktig. Och den här gången är det
uppenbart att Socialdemokraterna inte
kommer leda den.
Under deras styre de senaste åtta åren,
har politiken varit passiv, tillbakalutad och
ofta rent naiv. De saknar mod, och de
saknar ambition. Fortsätter Sverige att
bara göra som nu, så kommer det också
fortsätta gå, som det går nu. Det duger
inte.
Tillsammans med sina stödpartier vill de
göra det ännu mer lönsamt att få bidrag.
Och de vill ta bort möjligheten att själv
välja skola.
Den som försöker spara till ett eget
boende ska få sitt sparande beskattat. Och
lyckas man ändå köpa ett hus eller
lägenhet, så vill starka krafter till vänster
återinföra fastighetsskatten. Och medan
Socialdemokraterna pratar om att vända
på varje sten, så kastar kriminella gäng de
stenarna på polisen.
Det parti som mer än något annat bär
ansvaret för att Sverige har fått de här
problemen, kommer inte kunna lösa dem.
Inte fyra förlorade år till.
***
Allt det här vill jag göra upp med, om vi
vinner valet i höst.
Sverige är ett av de länder i världen som
har lägst andel människor i verklig
fattigdom. Men nya problem som dålig
läskunnighet, låga utbildningsnivåer, lägre
medellivslängd, vaccinmotstånd, stora
barnkullar och ökad trångboddhet är en
återgång till gamla problem, som vi en
gång hade löst.
Och det gäller även värderingar. Värden
som individualism, jämlikhet mellan könen
och tolerans för HBTQ-personers kärlek
och livsval, har inte alltid hyllats i Sverige.
Men nu är de en del av vårt DNA – och vi
tänker inte ge upp dem. Vi tänker inte av
missriktad tolerans falla tillbaka i hundra år
gamla fördomar, eller acceptera att
friheten att stå upp för vem man är, bara
ska gälla för vissa.
Därför krävs nu samma systematik och
oblyga rättframhet som när Sverige för
decennier sedan tog oss an den tidens
fördomsfullhet och okunnighet.
Reformer som stärker kvinnors ställning.
Som skyddar barns rättigheter. Som ställer
krav på kapabla föräldrar. Som står upp för
vetenskap, kunskap och upplysning. Som
visar respekt – men som inte väjer från de
svåra frågorna. Religionsfrihet,
yttrandefrihet, desinformation,
föräldraansvar och familjeplanering tillhör
de frågorna.
Stora barnkullar är ett allvarligt hinder för
integration och bra barnuppfostran. Så var
det i Sverige förr – och så har det nu blivit
igen. Barn behöver förskolan, kvinnor
behöver arbeta. Bidrag kan behövas för att
stötta den som vill arbeta, men får aldrig
ersätta arbete.
Därför borde flerbarnstillägget avskaffas,
från och med det fjärde barnet.
Och barnavårdscentralens program i
utsatta områden behöver förstärkas och
innehålla samtal både om familjeplanering
och förebyggande hälsa.
Socialtjänsten och polisen behöver bli
tydligare med vilka krav som Sverige
ställer på föräldrar: Att flickor och pojkar
har samma rättigheter. Att man gifter sig
med vem man vill. Om man alls vill gifta
sig. Att släkten är viktig, men att lagen är
viktigare. Att den svenska gemenskapen
bygger på individuella val.
Reformer och tydlighet av det slaget
kommer inte vara populära i alla läger.
Några kommer säga: lägg er inte i våra liv.
Det kan man ofta ha respekt för, men inte
om man behandlar sina barn illa. Eller gör
som de imamer som förvägrar kvinnor
skilsmässa från våldsamma män. Eller
agerar hallick, i religionens namn.
Mitt budskap idag är därför både mycket
löftesrikt, och lite hotfullt. Löftesrikt för alla
de, som likt min mamma Karin, ville gå sin
egen väg, stå på egna ben, forma sitt eget
liv och göra sin egen klassresa. Men
samtidigt hotfullt för dem som inte vill
acceptera att Sverige är en rätt krävande
gemenskap. Där vi är toleranta mot nästan
allt – utom mot intolerans.
Jag tror på ett samhällskontrakt där alla
gör rätt för sig och där alla har samma
rättigheter. Olika människor – men ett
land, en lag, lika för alla.
Jag vill bygga ett samhälle som håller ihop,
inte ett med parallella universum. Ett
samhälle där varken kön, klass eller klan
ska avgöra din framtid. Ett samhälle där
vem du är och vart du ska, är mycket
viktigare än varifrån du kommer.
Tack!
jobb, är att man får träffa så väldigt många
intressanta människor – med alla möjliga
olika erfarenheter.
För mig är varje möte viktigt, men några
möten gör extra starkt intryck. Ett sådant
hade jag på Rosengård i Malmö efter
kravallerna under påsken.
Jag glömmer inte den förfärliga känslan
när vi kom till den halvt nerbrända
lågstadieskolan.
Och då var det ändå rätt mycket som
skakade om de där dagarna: Som den
brinnande bussen som var full med
passagerare när den attackerades. Och de
rena mordförsöken – 400 skadade poliser
över landet.
Men den nerbrända skolan berörde mig
särskilt. Jag har själv tre rätt stora barn,
och två av dem går i skolan ännu några
dagar. Och jag tänkte på barnen som
rimligen måste undra vad de hade gjort, för
att någon skulle vilja elda upp deras skola.
Jag försökte föreställa mig vad de kommer
minnas av det, när de blir lite äldre. Vad
betyder en nedbränd skola för tillit,
förtroende, hopp, drömmar och
ambitioner? Att sätta eld på en bil, är ett
brott här och nu. Att sätta eld på en skola
är ett brott mot framtiden.
Och det var framtiden som ligisterna
angrep – de angrep inte bara polisen. De
som organiserade upploppen – och som
odlar sin konflikt med det svenska
samhället – de vet vad deras farligaste
vapen är: förmågan att sprida hat och
hopplöshet, uppgivenhet och likgiltighet.
De här människorna vill att vanliga
svenskar ska se rubriker om våld och
stenkastning och sedan dra alla över en
kam. De vill att människor som bor i de
nitton områden som polisen beskriver som
särskilt utsatta, ska känna sig övergivna
och på förhand borträknade. Hela idén är
att underblåsa motsättningar mellan
människor.
Även jag kände enorm frustration. Över att
detta bara fortsätter. Över att staten inte
har kraft att sätta stopp för de utländska
medborgare som kommer hit för att begå
brott, men som saknar rätt att vara i landet.
Över att unga män över arton får rabatt på
halva straffet, när de försöker stena poliser
i ett slags medeltida barbari.
Men allra mest: frustration över att alla
hederliga människor som bor och jobbar i
utsatta områden, inte får det skydd som
alla människor i vårt land borde ha rätt till.
Och i veckan var det dags igen: Förskolor
hölls stängda i Örebro i måndags, efter två
mord på en skolgård. Tre skjutningar i min
egen gamla hemstad Eskilstuna. En var
dödlig, nu igen. Tre skottlossningar i
Kalmar.
För det här monumentala misslyckandet
finns det ingen som bär ett större ansvar,
än Morgan Johansson. Han är det enskilt
största hindret för att komma åt den grova
brottsligheten. Han har snart varit ansvarig
justitieminister i åtta år, men det enda han
gör är att prata – skryta lite ibland, skylla
ifrån sig desto oftare. Han gör allt, utom
det som krävs.
Oftast skyller han på den politiska
oppositionen. Men senast var det den
kommunala socialtjänstens fel. Att Sverige
efter valet får en seriös justitieminister som
tar sitt jobb på allvar, kommer inte vara
tillräckligt. Men det kommer vara absolut
nödvändigt. Om 101 dagar är det val.
Att läka ihop ett land som har splittrats i
olika parallellsamhällen, blir en mycket
svår uppgift. Men det är det kommande
årtiondets allra viktigaste uppgift. Och då
gäller det att inte bara se de många och
stora problemen, utan också de små och
de stora framstegen. Inte minst här, i
Järva.
***
Nyligen besökte jag Askebyskolan i
Rinkeby tillsammans med Stockholms
finansborgarråd Anna König Jerlmyr. På
en vägg hade eleverna satt upp texter om
sin identitet.
En tjej beskrev sig som ”irakisk-svensk”
och skrev att hon har fått sin styrka och sin
viljekraft från sina föräldrar. Hon var stolt
över sin bakgrund. Hon skrev också att
hon älskade Sverige, för att det här är ett
land med yttrandefrihet, där en åsiktsstark
person kan göra sin röst hörd. Hon ville få
bra betyg, hon hade bestämt sig för att bli
lärare.
Jag hoppas att hon når det målet, för
Sverige behöver fler lärare. Och fler som
för vidare insikten om yttrandefrihetens
värde till sina elever.
För det är som Frankrikes president
Emmanuel Macron konstaterade efter
mordet på den franske läraren Samuel
Paty – han som hade visat Muhammedkarikatyrerna i sitt klassrum. En av skolans
viktiga uppgifter är att fostra barn till
medborgare. Och då måste man lära sig
att åsikter ska brytas mot varandra – även
åsikter som kan uppröra.
Här i Järva pågår nu en dragkamp som
kommer att bli avgörande, för hur vårt land
ser ut om femtio år.
Vi har dels det Järva, där Rasmus Paludan
lyckades provocera fram våld och
stenkastning. Och så vi har det Järva, där
lokalsamhället sa ifrån. Där unga män
valde fotbollskupp istället för provokation,
och där en frustrerad dansk fick ge sig av,
utskämd och arg.
Vi har det Järva, där skolchefen Happy
Hilmarsdottir med envist arbete ser till att
80 procent av eleverna når upp till
gymnasiebehörighet. Och vi har det Järva,
där extremister sprider rykten om att den
kommunala skolan vill barnen illa.
Och så har vi ett Järva, där hederliga
företagare jobbar hårt för att försörja sig
själva och sina familjer. Och ett annat
Järva, där samma företagare blir
utkonkurrerade av bidragssystemen. De
hittar helt enkelt inte personal – i ett land
där 700 000 invandrare i vuxen ålder inte
kan försörja sig själva. Hur är det ens
möjligt?
Att de goda krafterna vinner den här
kraftmätningen är nödvändigt, om Sverige
ska förbli ett tolerant, jämlikt och öppet
samhälle. Och alla skötsamma,
arbetsamma och företagsamma människor
ska veta en sak: jag och mitt parti – vi står
på er sida!
***
Ska det goda Järva ta tillbaka kontrollen,
så måste de dåliga krafterna pressas
tillbaka. Och då måste staten kliva fram,
där staten tidigare har dragit sig tillbaka.
Så länge föräldrar inte kan släppa ut sina
barn på gården, utan risk för att de blir
skjutna, kan ingen uppgift vara viktigare än
att göra Järva tryggt. Det är en
förutsättning för all annan positiv
utveckling. Fysisk trygghet har blivit vår
tids frihetsfråga.
Och då behövs tidigare och tydligare
reaktioner och strängare straff. Påföljder
som är anpassade efter att det grova
våldet kryper längre ner i åldrarna. Då
behövs en syn på brott och straff som
uppvärderar brottsoffret. Som erkänner
lidandet för den som utsätts för våld, blir
rånad, eller får sin bil nerbränd och sin
affär plundrad.
Vi moderater har en konkret plan för hur
det här ska gå till. Vi kommer ta ett samlat
grepp om kriminaliteten, från morden, till
ungdomsrånen och stöldligorna. Och vi har
vänner i politiken att göra det med.
Socialdemokraterna däremot, de har ingen
aning om vad som måste göras. Och hade
de haft det, så skulle de ändå inte få något
gjort. För V, Mp och C kan inte enas om
det som krävs. Nu behöver Sverige politisk
handlingskraft – inte politisk
handlingsförlamning.
Här i Järva går en hel del åt rätt håll:
Självförsörjningsgraden har gått upp – och
inbrotten har gått ner. Och politiskt
ledarskap spelar roll, som vi har sett med
satsningen på Framtidens hus, en
genomtänkt fritidsverksamhet som stöttar
unga människor till jobb – och till
självständighet.
Moderaterna kommer inom kort presentera
det största och mest genomarbetade
programmet för riktigt förebyggande
insatser, som något parti har tagit fram på
decennier. Som tillsammans med helt nya
verktyg för att stoppa våldet, kan göra
riktig skillnad. Låt mig bara kort nämna
några reformer.
***
”Små barn – små problem, stora barn –
stora problem”, lyder ett gammalt uttryck
som är sant bara ibland. Men insatser
måste göras redan för de riktigt små
barnen – och för deras föräldrar. Mammor
som har isolerats från samhället behöver
mer stöd och fler kontaktytor. Föräldrar i
utsatta områden borde mötas med fler
hembesök inom ramen för BVC.
Och pappor måste tvingas vara
närvarande och ta fullt ansvar för sina
familjer – inte minst för sina söner. Inte
sitta på ett café när de borde vara på ett
föräldramöte. I Tensta träffade jag en
somalisk föräldraförening. Allt var bra –
utom själva namnet. För det var egentligen
en somalisk mammaförening. Knappt en
enda pappa i sikte.
Och så måste vi storsatsa på det allra
viktigaste för att barn över huvud taget ska
lära sig något i skolan, och för att vuxna
ska förstå det samhälle de lever i: det
svenska språket.
Skolchefen Happy berättade att många
barn som börjar i förskoleklass i Järva
saknar språk för att klara normal
undervisning. Och att det gäller även barn
som är födda i Sverige. Många tusen
fullvuxna som har bott i Sverige i många år
förstår inte viktig information på svenska.
Det märktes tydligt under pandemin. Och
utan begriplig svenska får man heller inget
jobb.
Det här är fullständigt orimligt och kommer
leda till ett etniskt definierat nytt
klassamhälle. Det måste stoppas. Därför
vill vi införa språkscreening redan på BVC,
därefter obligatorisk språkförskola från tre
års ålder för de barn som behöver det.
Och att man verkligen lär sig svenska
måste bli ett krav för den som ännu inte
kan försörja sig själv. Vi ordnar SFI – men
du måste själv lära dig svenska.
Sedan länge vet vi att ofullständig
utbildning och dåliga betyg är starka
riskfaktorer för framtida problem. Därför
spelar skolan en helt central roll i allt
förebyggande arbete. Men då måste
skolan fungera för dem som vill lära sig
något.
Inte minst de elever som har det stökigt
eller trångt hemma behöver en lugn miljö i
skolan. Utåtagerande beteende som riktas
mot lärare eller andra elever ska alltid
mötas av nolltolerans. Vinner vi valet i höst
kommer lärare få en tydlig rätt – och
rektorer en tydlig skyldighet – att hålla
klassrummen trygga.
Det innebär i praktiken att våldsamma
elever under en tid får flyttas till särskilda
jourskolor. Där ska riktade insatser sättas
in för att socialt och medicinskt hjälpa
eleverna, både med deras beteende och
med att klara sin skolgång.
Den här sortens åtgärder har varit
kontroversiella i Sverige, och är det kanske
fortfarande. Men vi har nu kommit till en
punkt där vi måste göra upp med
föreställningen att inkludering alltid är
svaret på alla problem.
För en del barn i riskzon kan det tvärtom
vara absolut nödvändigt att flyttas från ett
sammanhang som garanterat leder snett, i
värsta fall till döden.
Nyligen träffade jag en ung kille som var
aktiv i en av landets
avhopparverksamheter. Han hade flera
syskon, och alla var kriminella. Det finns
nog ingen sämre start i livet än att växa
upp i ett släktbaserat kriminellt nätverk, där
brottsligheten bokstavligt talat går i arv.
Då måste staten gå in med kraft och bryta
kedjan. De som sprider lögnen att
socialtjänsten i Sverige kidnappar barn har
bara fel. Men de som bryter mot lagen och
vägrar respektera att även barn har egna
rättigheter – de ska få klart för sig att
socialtjänsten verkligen kommer gripa in
och ta hand om barnen.
Jag vägrar acceptera en första och andra
klassens rättigheter för barn i Sverige.
Föräldrars rätt till sina barn kan inte tillåtas
gå före barns rätt till trygghet, säkerhet och
integritet.
Och då måste informationsutbytet mellan
olika offentliga aktörer som skola,
socialtjänst och polis fungera bättre än
idag. Sekretessen ska ju hjälpa den
enskilde, inte stoppa nödvändiga insatser.
Vi moderater vill införa en ny huvudregel
som innebär att myndigheter ska dela alla
relevanta uppgifter, om det behövs för att
förhindra eller utreda brott som kan leda till
fängelse. Den gamla sekretessen funkar
helt enkelt inte längre.
***
Under rätt många år i politiken har jag
jobbat med rätt svåra sociala frågor:
omhändertagna barn, ungdomar som
redan har blivit förtidspensionärer,
hedersvåld och hedersförtryck, psykisk
ohälsa, missbruk och bidragsberoende.
Och jag är som ni vet moderat – men det
Det talade ordet gäller
finns en hel del i arbetarrörelsens historia
som jag har respekt för.
Egnahemsrörelsen, som bokstavligt talat
ville bygga en bättre framtid.
Kooperationens tidiga affärssnillen och
ABF:s bildningsideal. Och så den rationella
synen på upplysning och social forskning,
som hjälpte människor att själva bli bättre
föräldrar, att bli av med den tidens
klassamhälle.
Allt detta var så länge sedan, och
uppfattas nu som så självklart, att vi
nästan har glömt bort hur framgångsrikt
det var. Vi fick ökad jämställdhet mellan
könen, frimodigare och självständigare
barn – och miljoner svenskar gjorde en
klassresa. Visst – ibland gick ambitionen
att lägga livet till rätta lite för långt, men
ändå: Jag inspireras av höga
socialpolitiska ambitioner som talar klartext
om problemen. Det kommer min regering
också göra.
För nu måste Sverige göra en ny
socialpolitisk resa. Den blir kanske ännu
svårare än den förra, men den är minst lika
viktig. Och den här gången är det
uppenbart att Socialdemokraterna inte
kommer leda den.
Under deras styre de senaste åtta åren,
har politiken varit passiv, tillbakalutad och
ofta rent naiv. De saknar mod, och de
saknar ambition. Fortsätter Sverige att
bara göra som nu, så kommer det också
fortsätta gå, som det går nu. Det duger
inte.
Tillsammans med sina stödpartier vill de
göra det ännu mer lönsamt att få bidrag.
Och de vill ta bort möjligheten att själv
välja skola.
Den som försöker spara till ett eget
boende ska få sitt sparande beskattat. Och
lyckas man ändå köpa ett hus eller
lägenhet, så vill starka krafter till vänster
återinföra fastighetsskatten. Och medan
Socialdemokraterna pratar om att vända
på varje sten, så kastar kriminella gäng de
stenarna på polisen.
Det parti som mer än något annat bär
ansvaret för att Sverige har fått de här
problemen, kommer inte kunna lösa dem.
Inte fyra förlorade år till.
***
Allt det här vill jag göra upp med, om vi
vinner valet i höst.
Sverige är ett av de länder i världen som
har lägst andel människor i verklig
fattigdom. Men nya problem som dålig
läskunnighet, låga utbildningsnivåer, lägre
medellivslängd, vaccinmotstånd, stora
barnkullar och ökad trångboddhet är en
återgång till gamla problem, som vi en
gång hade löst.
Och det gäller även värderingar. Värden
som individualism, jämlikhet mellan könen
och tolerans för HBTQ-personers kärlek
och livsval, har inte alltid hyllats i Sverige.
Men nu är de en del av vårt DNA – och vi
tänker inte ge upp dem. Vi tänker inte av
missriktad tolerans falla tillbaka i hundra år
gamla fördomar, eller acceptera att
friheten att stå upp för vem man är, bara
ska gälla för vissa.
Därför krävs nu samma systematik och
oblyga rättframhet som när Sverige för
decennier sedan tog oss an den tidens
fördomsfullhet och okunnighet.
Reformer som stärker kvinnors ställning.
Som skyddar barns rättigheter. Som ställer
krav på kapabla föräldrar. Som står upp för
vetenskap, kunskap och upplysning. Som
visar respekt – men som inte väjer från de
svåra frågorna. Religionsfrihet,
yttrandefrihet, desinformation,
föräldraansvar och familjeplanering tillhör
de frågorna.
Stora barnkullar är ett allvarligt hinder för
integration och bra barnuppfostran. Så var
det i Sverige förr – och så har det nu blivit
igen. Barn behöver förskolan, kvinnor
behöver arbeta. Bidrag kan behövas för att
stötta den som vill arbeta, men får aldrig
ersätta arbete.
Därför borde flerbarnstillägget avskaffas,
från och med det fjärde barnet.
Och barnavårdscentralens program i
utsatta områden behöver förstärkas och
innehålla samtal både om familjeplanering
och förebyggande hälsa.
Socialtjänsten och polisen behöver bli
tydligare med vilka krav som Sverige
ställer på föräldrar: Att flickor och pojkar
har samma rättigheter. Att man gifter sig
med vem man vill. Om man alls vill gifta
sig. Att släkten är viktig, men att lagen är
viktigare. Att den svenska gemenskapen
bygger på individuella val.
Reformer och tydlighet av det slaget
kommer inte vara populära i alla läger.
Några kommer säga: lägg er inte i våra liv.
Det kan man ofta ha respekt för, men inte
om man behandlar sina barn illa. Eller gör
som de imamer som förvägrar kvinnor
skilsmässa från våldsamma män. Eller
agerar hallick, i religionens namn.
Mitt budskap idag är därför både mycket
löftesrikt, och lite hotfullt. Löftesrikt för alla
de, som likt min mamma Karin, ville gå sin
egen väg, stå på egna ben, forma sitt eget
liv och göra sin egen klassresa. Men
samtidigt hotfullt för dem som inte vill
acceptera att Sverige är en rätt krävande
gemenskap. Där vi är toleranta mot nästan
allt – utom mot intolerans.
Jag tror på ett samhällskontrakt där alla
gör rätt för sig och där alla har samma
rättigheter. Olika människor – men ett
land, en lag, lika för alla.
Jag vill bygga ett samhälle som håller ihop,
inte ett med parallella universum. Ett
samhälle där varken kön, klass eller klan
ska avgöra din framtid. Ett samhälle där
vem du är och vart du ska, är mycket
viktigare än varifrån du kommer.
Tack!