Tack!
Och tack Parisa!
Och tack Ahmed, och tack alla ni som är här
idag!
Jag hörde om Järvaveckans mål att förmedla
över 1000 jobb. Det imponerar. Handfast
integration, på riktigt.
Det är lite speciellt för mig att vara tillbaka
här på Järva. I min förrförra roll som
socialborgarråd i Stockholm var jag ofta här.
Järva är ju den del av Stockholm som allra
oftast blir symbol för de svenska
integrationsproblemen.
Och det finns en utbredd gängkriminalitet.
Husby, Rinkeby och Tensta klassas av
Polisen som särskilt utsatta områden. Det
skjuts ibland flera gånger i veckan och
droghandeln kan ske helt öppet.
Det är problem på riktigt, det är inga
”utmaningar”.
Men jag vet också att Järva är något annat.
Närheten till naturen, och närheten till stan.
God kebab och några av Stockholms bästa
mataffärer. Ett rikt kulturliv och en stark
gemenskap.
Jag tror på att tala öppet och ärligt om
problem. Och det tänker jag göra här i kväll.
För de som får betala priset för den
misslyckade integrationen är alla hederliga,
hårt arbetande människor som bor i våra
utanförskapsområden.
Vi har stora problem, men man får inte måla
allt i svart. Jag vet att det för en del är
jättesvårt – men man måste kunna hålla två
tankar i huvudet samtidigt.
***
Sedan i höstas har jag rest runt i Sverige och
besökt många av de utsatta områdena.
Mönstret känns igen. Oavsett om man åker
till Norrby, Bergsjön, Rosengård,
Drottninghög eller hit till Järvafältet:
Jag möter barn som inte talar bra svenska.
Vuxna som inte talar svenska alls. Områden
där barn inte får se sina föräldrar gå till
jobbet på dagarna. Eller på kvällarna. Eller
någon gång alls.
Kriminella nätverk som kontrollerar
samhället. Knark. Skjutningar. Mord. Det är
tio gånger så vanligt att unga män skjuter
ihjäl varandra i Sverige som i Tyskland.
Vi ser hur 20-åringar rekryterar 12-åringar till
gängen. Föräldrar som sörjer barn som
närmast har avrättats i gängkrigen.
I Vivalla i Örebro gav Polisen mig en hel lista
som sammanfattar problemet: Hederskultur,
radikalisering, öppen droghandel, våld i
offentlig miljö, trångboddhet, maffialiknande
familjer, otrygg skolmiljö.
Hit har vi alltså kommit. Men så här kan vi
inte fortsätta. Människor i Sverige kommer
inte att acceptera det. Demokratin kommer
inte acceptera det. Det krävs mycket bättre
politik och mycket mer kraftfulla insatser.
***
På 60-talet myntade Sveriges dåvarande
statsminister Tage Erlander uttrycket "de
stigande förväntningarnas missnöje”.
Det enkla budskapet var att ju mer staten
gör, desto mer kräver medborgarna.
I dagens Sverige verkar vi inte ha det
problemet. Tvärtom: människors
förväntningar på statens förmåga sjunker.
Det här är historiskt: De sjunkande
förväntningarnas missnöje.
När de som jobbar och betalar skatt inte
längre upplever att staten står för sin del av
det viktiga samhällskontraktet, då raseras
grunden för den svenska modellen.
Vi moderater kommer därför under den här
mandatperioden och det kommande
decenniet bygga den nya svenska modellen.
Som utgår från den sunda grunden – arbete,
företagande, självständighet, omtanke och
jämlikhet – men som möter vår tids problem
och möjligheter.
Den nya svenska modellen handlar förstås
om att stoppa brotten och brottslingarna; om
skola och sjukvård i världsklass, om klimatet,
och om att värna sammanhållningen i vårt
land.
Men det handlar också väldigt mycket om att
lösa den svenska integrationskrisen.
För invandring kan vara löftesrik. Världen har
sett så många exempel på det. Men det
kommer inte med automatik.
Sverige har slarvat länge med invandringen.
Blundat för det som i grunden är väldigt
besvärligt. För det är verkligen inte lätt att
som vuxen komma till sin rätt i ett nytt land.
Där kulturen är annorlunda och där språket -
t o m alfabetet - är ett helt annat. Sverige har
aldrig tagit det riktigt på allvar. Och därför
har integrationen så ofta misslyckats.
Utanförskapet i svenska förorter är ett
dyrköpt kvitto på det.
Och det gör mig riktigt arg. För det måste
inte alls vara så. Och för det strider mot
själva grunden i den svenska modellen: den
urgamla svenska jämlikheten.
Jämlikhet innebär inte alls att alla ska vara
lika eller få det likadant. Tvärtom -
ansträngning måste alltid löna sig. Men det
betyder att alla i Sverige har rätt att få sin
egen chans. Där ditt namn inte avgör din
framtid. Där framtiden styrs av egna val, av
vad du kan och vad du gör. Inte av var –
eller av vem – du är född.
Integrationskrisen är vår tids ödesfråga. Och
den griper in i nästan alla politiska områden:
jobben, skolan, brotten, bidragen,
trångboddheten och barns möjligheter att
lyckas i framtiden.
***
Den första frågan vi måste ställa oss är
därför ”Hur stor kan invandringen till ett land
som Sverige vara?”.
Svaret är inte alls givet. Självklart påverkas
integrationen av hur många som kommer till
vårt land.
Kommer det några få så spelar det ju ingen
roll hur dålig integrationen än är. Men
kommer det flera hundra tusen på fem år.
Ja, då leder dålig integration till kris. Och det
är precis det som har hänt.
I Sverige har vi förenat riktigt stor invandring
med riktigt dålig integration. Det är en riktigt
farlig kombination.
Moderaternas budskap är därför detta:
Migration och integration hör ihop. Svensk
invandringspolitik måste vara mycket stram i
många år framåt. Stramare än idag. Och
därför kan vi inte gå tillbaka till mer generösa
regler än i andra länder. Antalet
asylinvandrare och deras anhöriga som
kommer till Sverige är för högt. Vi kommer
inte kunna lösa integrationsproblemen om 40
000 nya människor får uppehållstillstånd i
Sverige varje år.
I Sverige ska vi som ett rikt land ta vår del av
ansvaret för människor som far illa i en trasig
värld. Men vi måste också ta det fulla
ansvaret för hur det går här i Sverige.
Att Socialdemokraterna i fredags föreslog en
utredning om MER OMFATTANDE
invandringen går bortom allt förstånd. Det är
huvudlöst, vårdslöst och ansvarslöst.
Regeringen håller på och förlora kontrollen
över vad som händer i Sverige. De förstår
inte riskerna i detta.
Vi vill göra precis tvärtom. Skärpta krav på
uppehållstillstånd och medborgarskap, och
stramare regler för anhöriginvandring behövs
för en hållbar invandringspolitik. Det ger
bättre förutsättningar för invandrare – och
deras barn – att bli framgångsrika i Sverige.
***
Den andra frågan handlar om vad som krävs
för att bli en del av det svenska samhället.
Hur ska vi få integrationen att fungera i
praktiken?
Det är ingen lätt fråga. Sverige kan vara ett
rätt knepigt land att komma in i, med
värderingar som ligger långt från många
andra.
I Sverige har alla som bor här individuella
rättigheter. Här har alla rätt att leva sitt liv
efter eget huvud. I Sverige råder jämlikhet
mellan könen. Här jobbar både män och
kvinnor. I Sverige får man gifta sig med vem
man vill. Här har både killar och tjejer rätt att
bada och spela fotboll. Här har barnen egna
rättigheter. I Sverige är familjen viktig – men
den står inte över lagen.
Alla tycker inte att detta är enkelt och
självklart, eller ens bra. Och Sverige är ett
tolerant land där man ofta får göra som man
vill. Men lagen är inget allmänt tips. Det här
är de regler som gäller.
Här måste man respektera de
grundläggande värderingar som präglar vårt
land. Kompromisslöst respektera värderingar
som har blivit lag. Och mer än så, om man
också vill bli framgångsrik i Sverige. Kan
eller vill man inte det, ja då får man nog bo
någon annanstans än i just Sverige.
Svensk politik har inte varit tillräckligt tydlig
på den punkten. Och det måste vi ändra på.
Det börjar med det svenska språket.
Svenskan är vägen in i det svenska
samhället och in till den svenska kulturen.
Det är nyckeln till arbetsmarknaden för
vuxna och nyckeln till skolan för barn.
Trots det har staten i decennier skickat
signalen att den som kommer till Sverige inte
alls behöver lära sig språket. Inga krav på att
lära sig svenska för att få olika bidrag. Inga
krav på att lära sig svenska för att få
permanent uppehållstillstånd. Inte ens några
krav på att lära sig svenska för att bli svensk
medborgare.
Tvärtom har nästan motsatsen gällt. Sverige
betalar ut två miljarder om året för tolkhjälp –
även till människor som har bott här i
decennier. Rätten till hemspråk har varit
starkare än skyldigheten att lära sig svenska.
Det är fel och ohållbart.
Sverige är tolerant, men vi är ingen kravlös
gemenskap. Därför vill Moderaterna att
tydliga språkkrav ska prägla hela vägen från
nyanländ till ny svensk medborgare.
Obligatorisk SFI. Krav på kunskap, inte bara
på närvaro. Och fungerande svenska ska
vara ett krav både för permanent
uppehållstillstånd och medborgarskap.
Däremot inget ouppnåeligt snobberi: Perfekt
svenska är nog överskattat. Begriplig
svenska är definitivt underskattat.
Men i Sverige gäller inte bara krav. Här
gäller rättigheter, skyldigheter och
möjligheter. Lika för alla.
Moderaterna har sedan länge krävt
språkförskola till alla nyanländas tre-, fyraoch femåringar. För att det skulle öka de
barnens chanser att komma in det svenska
språket, och in i samhället.
Förskolan är det första steget för de barn
som inte har svenskan hemifrån. Dessutom
gör förskolan att fler kvinnor kan jobba, stå
på egna ben och tjäna egna pengar. Det
andra steget är grundskolan.
Och skolan är ju viktig för alla barn. Men den
är helt avgörande för barn som fått en tuffare
start i livet än andra barn. Och därmed
avgörande för integrationen.
Det finns skolor där mer än hälften av
eleverna går ut nian utan fullständiga betyg.
Och i förra veckan kunde vi läsa Federico
Morenos gripande reportage i Expressen,
om Storvretsskolan. Han skriver om stök och
bråk som tagit över skolan. Barn som är
födda i Sverige, men som inte kan läsa och
skriva. En elev sa, och jag citerar: ”Ingen
förstår mig. Och jag förstår inte orden som
läraren säger eller som står i böckerna.”
Hot och våld i skolan som vi aldrig skulle
tolerera på öppen gata. Elever som
misshandlar andra elever. Slag, sparkar och
avrivna tröjor. En lärare som varnat en stökig
elev berättade för SVT att eleven – och jag
citerar: ”Ringde sedan in cirka 40 kompisar
som stod bakom honom och skulle se när
han skulle slå mig.”
Så här kan vi bara inte ha det.
Här krävs en samordnad politisk och
professionell insats. Först klarspråk om hur
illa det är. Och att detta kommer att stoppas.
Sen nya lagar och regler som klargör vem
som bestämmer och vem som inte gör det.
Vem som har rätt och vem som har fel.
Vi moderater vill ge lärarna större
befogenheter att ingripa vid bråk, och att
varje elev ska få hem ett skriftligt omdöme i
ordning. Och att det är den elev som förstör
arbetsron för 20 andra, som inte ska vara
kvar i klassrummet.
Ordning och reda är inte svaret på alla
skolans problem. Men inget annat kommer
fungera utan ordning och reda. Om ”svensk
kultur” uppfattas otydlig på den punkten, så
är det dags att ändra på det.
Och föräldrar är extremt viktiga. Även de
föräldrar som inte själva har lång utbildning.
Det vet vi i Sverige bättre än många andra
länder, för den svenska modellen rymmer
miljoner klassresenärer. Och nästan alla kan
göra något bra för sina barn.
Men föräldrar som inte tar föräldrauppgiften
på allvar, eller inte klarar av att utöva den,
borde oftare än idag få sin vårdnad
ifrågasatt.
Stöket är det ena problemet. Men det råder
också farligt låga förväntningar. I skolor där
nästan all undervisning sker på E-nivå –
alltså lägsta möjliga nivå för godkänt.
Staten måste få större mandat att ytterst
stänga de skolor som inte lyckas förmedla
kunskap. Ska elever utan stort stöd hemma
klara sig bättre, behövs dessutom fler timmar
i skolan. Mer matte och mer svenska. Vi
föreslår därför precis det.
Det här är nödvändiga steg för att börja lösa
integrationsproblemen. Vi ska göra mycket
för att vuxna ska lyckas i Sverige. Men vi ska
göra ALLT för att barnen INTE ska
misslyckas. Klassresan börjar i klassrummet.
***
Och så handlar det om grundläggande
värderingar. Ibland svåra att prata om, men
nödvändiga. Ska integrationen fungera
måste vi fullt ut stå upp för de värderingar
som en gång gjorde den svenska modellen
framgångsrik: individualism och jämlikhet,
arbete och sammanhållning. Plikt och rätt.
Lagen lika för alla.
Även det kräver tydlighet. Både om det som
står på raderna, och det mellan raderna. Det
allra värsta sveket är vår oförmåga att
bekämpa hedersförtryck.
I dag lever över ett par hundra tusen tjejer
och killar under hederskulturens
livsbegränsningar. Det är tyvärr inget nytt.
Om en vecka var det 20 år sedan Pela
Atroshi mördades av sin egen pappa. 19 år
gammal. Och det var 17 år sedan Fadime
Sahindal sköts ihjäl av sin pappa – efter
hennes uppmärksammade tal i riksdagen.
Trots heroiska insatser av modiga kvinnor
har hedersvåldet och hedersförtrycket ökat i
Sverige, inte minskat. Unga kvinnor med
hela livet framför sig får sina
framtidsdrömmar krossade för att fäder,
bröder och kusiner tar sig rätten att diktera
deras liv. Det gör mig rasande. Sverige ska
inte acceptera det. Jag tänker inte acceptera
det.
Att hederskulturen fortfarande styr så många
liv beror på den flathet som nästan hela den
svenska offentligheten har visat under
alldeles för lång tid.
Jag har själv jobbat med de här frågorna i
mer än ett decennium. Redan 2007 blev vi
kritiserade när vi här i Stockholm gjorde den
första riktigt seriösa kartläggningen av
hedersförtrycket. Högljudda anklagelser om
rasism. Befängda uppfattningar att
hedersvåld inte finns. ”Bara mäns våld mot
kvinnor.”
Priset för de senaste 20 årens tysta
acceptans betalas av de tiotusentals flickor
och pojkar som under de här åren har vuxit
upp utan sin lagliga frihet och
självständighet.
Därför är det hög tid att ta striden mot
hedersförtrycket: Hårdare straff mot
hedersbrott, ytterst även utvisning ut ur
Sverige. Och det är obegripligt att regeringen
väntar till 2022 med en ny rubricering för
hedersbrott. Och så behövs förbud mot de
”moralpoliser” som återkommande
patrullerar förorten. Värderingar är svåra att
snabbt ändra, men beteenden kan och
måste förändras!
Att en förlegad syn fortfarande gäller
framgick när Skolverket och
Jämställdhetsmyndigeten försökte förhindra
att hedersförtryck tas in i läroplanen. För det
skulle enligt Skolverket riskera, som det
heter, att ”grupper ställs mot varandra”.
Det säger något om aningslösheten. Precis
den retoriken användes för tio och 20 år
sedan för att slippa erkänna problemen.
Stefan Löfven måste nu visa att han menar
allvar med att bekämpa hedersförtrycket.
Hans högtidstal mot heder blir meningslösa
utan politisk handling.
***
Genom vår integrationspolitik vill vi
moderater tala klartext – med full respekt för
andra människor. Vi tror att människor kan
leva och verka sida vid sida, även om man
kommer från olika delar av världen. Men det
kräver ett gemensamt språk i dess vidaste
mening. Lagen, skolan, jobben och svenska
språket är en absolut nödvändig gemensam
grund.
Men inte heller vi har alla svaren. Vi har
därför tillsatt en egen
integrationskommission. För att ta fram
världens bästa integrationspolitik. Alltså:
världens bästa. Från ax till limpa. Från
invandring till integration. Från gränskontroll
till det svenska medborgarskapet.
Från ett nej som betyder nej: du får inte
stanna i Sverige utan måste återvända. Till
ett ja som innebär ett ja: du är välkommen
att stanna i Sverige. Och vi kräver att du
sköter dig och följer de regler som gäller här!
Bry dig, bilda dig och betala för dig, som
Widar Andersson brukar säga.
Integrationskommissionen kommer lära av
andra länders framgångar och
misslyckanden. Och duckar inte för de svåra
frågorna: Hur många kan det bo i en
lägenhet om barnen ska kunna göra
läxorna? Hur kan man successivt ta sig in i,
och få tillgång till, den svenska välfärden?
Hur kommer man vidare från de enkla
jobben till de riktigt svåra? Varför är killarna
ute och tjejerna inne?
Det arbetet startade denna vår och ska vara
klart om ett år. Några av Sveriges ledande
experter är med och fördjupar vår kunskap
och förbättrar vår politik. Jag kommer
personligen göra allt jag kan för att det också
ska bli Sveriges politik.
För jag ser att vi i Sverige har stora problem,
men jag vet också att de kan lösas. Och jag
vill att framtidens Sverige än en gång ska bli
ett land fyllt av berättelser om människor
som har lyckats. Ibland mot alla odds.
Människor som började med nästan
ingenting men kom nästan hur långt som
helst. Där föräldrar är stolta över barn som
går i deras fotspår, men kommer så mycket
längre. Och där barn är tacksamma över
sina rötter från en värld, men bygger sin
framtid i en annan. Där alla förväntas bidra.
Det är också den djupaste innebörden i den
nya svenska modellen. Det här kommer att
kräva mycket. Men jag vet att det går. Och
att vi kan göra Sverige till ett land där våra
ursprung varierar, men där vår framtid är
gemensam.
Tack!
Och tack Parisa!
Och tack Ahmed, och tack alla ni som är här
idag!
Jag hörde om Järvaveckans mål att förmedla
över 1000 jobb. Det imponerar. Handfast
integration, på riktigt.
Det är lite speciellt för mig att vara tillbaka
här på Järva. I min förrförra roll som
socialborgarråd i Stockholm var jag ofta här.
Järva är ju den del av Stockholm som allra
oftast blir symbol för de svenska
integrationsproblemen.
Och det finns en utbredd gängkriminalitet.
Husby, Rinkeby och Tensta klassas av
Polisen som särskilt utsatta områden. Det
skjuts ibland flera gånger i veckan och
droghandeln kan ske helt öppet.
Det är problem på riktigt, det är inga
”utmaningar”.
Men jag vet också att Järva är något annat.
Närheten till naturen, och närheten till stan.
God kebab och några av Stockholms bästa
mataffärer. Ett rikt kulturliv och en stark
gemenskap.
Jag tror på att tala öppet och ärligt om
problem. Och det tänker jag göra här i kväll.
För de som får betala priset för den
misslyckade integrationen är alla hederliga,
hårt arbetande människor som bor i våra
utanförskapsområden.
Vi har stora problem, men man får inte måla
allt i svart. Jag vet att det för en del är
jättesvårt – men man måste kunna hålla två
tankar i huvudet samtidigt.
***
Sedan i höstas har jag rest runt i Sverige och
besökt många av de utsatta områdena.
Mönstret känns igen. Oavsett om man åker
till Norrby, Bergsjön, Rosengård,
Drottninghög eller hit till Järvafältet:
Jag möter barn som inte talar bra svenska.
Vuxna som inte talar svenska alls. Områden
där barn inte får se sina föräldrar gå till
jobbet på dagarna. Eller på kvällarna. Eller
någon gång alls.
Kriminella nätverk som kontrollerar
samhället. Knark. Skjutningar. Mord. Det är
tio gånger så vanligt att unga män skjuter
ihjäl varandra i Sverige som i Tyskland.
Vi ser hur 20-åringar rekryterar 12-åringar till
gängen. Föräldrar som sörjer barn som
närmast har avrättats i gängkrigen.
I Vivalla i Örebro gav Polisen mig en hel lista
som sammanfattar problemet: Hederskultur,
radikalisering, öppen droghandel, våld i
offentlig miljö, trångboddhet, maffialiknande
familjer, otrygg skolmiljö.
Hit har vi alltså kommit. Men så här kan vi
inte fortsätta. Människor i Sverige kommer
inte att acceptera det. Demokratin kommer
inte acceptera det. Det krävs mycket bättre
politik och mycket mer kraftfulla insatser.
***
På 60-talet myntade Sveriges dåvarande
statsminister Tage Erlander uttrycket "de
stigande förväntningarnas missnöje”.
Det enkla budskapet var att ju mer staten
gör, desto mer kräver medborgarna.
I dagens Sverige verkar vi inte ha det
problemet. Tvärtom: människors
förväntningar på statens förmåga sjunker.
Det här är historiskt: De sjunkande
förväntningarnas missnöje.
När de som jobbar och betalar skatt inte
längre upplever att staten står för sin del av
det viktiga samhällskontraktet, då raseras
grunden för den svenska modellen.
Vi moderater kommer därför under den här
mandatperioden och det kommande
decenniet bygga den nya svenska modellen.
Som utgår från den sunda grunden – arbete,
företagande, självständighet, omtanke och
jämlikhet – men som möter vår tids problem
och möjligheter.
Den nya svenska modellen handlar förstås
om att stoppa brotten och brottslingarna; om
skola och sjukvård i världsklass, om klimatet,
och om att värna sammanhållningen i vårt
land.
Men det handlar också väldigt mycket om att
lösa den svenska integrationskrisen.
För invandring kan vara löftesrik. Världen har
sett så många exempel på det. Men det
kommer inte med automatik.
Sverige har slarvat länge med invandringen.
Blundat för det som i grunden är väldigt
besvärligt. För det är verkligen inte lätt att
som vuxen komma till sin rätt i ett nytt land.
Där kulturen är annorlunda och där språket -
t o m alfabetet - är ett helt annat. Sverige har
aldrig tagit det riktigt på allvar. Och därför
har integrationen så ofta misslyckats.
Utanförskapet i svenska förorter är ett
dyrköpt kvitto på det.
Och det gör mig riktigt arg. För det måste
inte alls vara så. Och för det strider mot
själva grunden i den svenska modellen: den
urgamla svenska jämlikheten.
Jämlikhet innebär inte alls att alla ska vara
lika eller få det likadant. Tvärtom -
ansträngning måste alltid löna sig. Men det
betyder att alla i Sverige har rätt att få sin
egen chans. Där ditt namn inte avgör din
framtid. Där framtiden styrs av egna val, av
vad du kan och vad du gör. Inte av var –
eller av vem – du är född.
Integrationskrisen är vår tids ödesfråga. Och
den griper in i nästan alla politiska områden:
jobben, skolan, brotten, bidragen,
trångboddheten och barns möjligheter att
lyckas i framtiden.
***
Den första frågan vi måste ställa oss är
därför ”Hur stor kan invandringen till ett land
som Sverige vara?”.
Svaret är inte alls givet. Självklart påverkas
integrationen av hur många som kommer till
vårt land.
Kommer det några få så spelar det ju ingen
roll hur dålig integrationen än är. Men
kommer det flera hundra tusen på fem år.
Ja, då leder dålig integration till kris. Och det
är precis det som har hänt.
I Sverige har vi förenat riktigt stor invandring
med riktigt dålig integration. Det är en riktigt
farlig kombination.
Moderaternas budskap är därför detta:
Migration och integration hör ihop. Svensk
invandringspolitik måste vara mycket stram i
många år framåt. Stramare än idag. Och
därför kan vi inte gå tillbaka till mer generösa
regler än i andra länder. Antalet
asylinvandrare och deras anhöriga som
kommer till Sverige är för högt. Vi kommer
inte kunna lösa integrationsproblemen om 40
000 nya människor får uppehållstillstånd i
Sverige varje år.
I Sverige ska vi som ett rikt land ta vår del av
ansvaret för människor som far illa i en trasig
värld. Men vi måste också ta det fulla
ansvaret för hur det går här i Sverige.
Att Socialdemokraterna i fredags föreslog en
utredning om MER OMFATTANDE
invandringen går bortom allt förstånd. Det är
huvudlöst, vårdslöst och ansvarslöst.
Regeringen håller på och förlora kontrollen
över vad som händer i Sverige. De förstår
inte riskerna i detta.
Vi vill göra precis tvärtom. Skärpta krav på
uppehållstillstånd och medborgarskap, och
stramare regler för anhöriginvandring behövs
för en hållbar invandringspolitik. Det ger
bättre förutsättningar för invandrare – och
deras barn – att bli framgångsrika i Sverige.
***
Den andra frågan handlar om vad som krävs
för att bli en del av det svenska samhället.
Hur ska vi få integrationen att fungera i
praktiken?
Det är ingen lätt fråga. Sverige kan vara ett
rätt knepigt land att komma in i, med
värderingar som ligger långt från många
andra.
I Sverige har alla som bor här individuella
rättigheter. Här har alla rätt att leva sitt liv
efter eget huvud. I Sverige råder jämlikhet
mellan könen. Här jobbar både män och
kvinnor. I Sverige får man gifta sig med vem
man vill. Här har både killar och tjejer rätt att
bada och spela fotboll. Här har barnen egna
rättigheter. I Sverige är familjen viktig – men
den står inte över lagen.
Alla tycker inte att detta är enkelt och
självklart, eller ens bra. Och Sverige är ett
tolerant land där man ofta får göra som man
vill. Men lagen är inget allmänt tips. Det här
är de regler som gäller.
Här måste man respektera de
grundläggande värderingar som präglar vårt
land. Kompromisslöst respektera värderingar
som har blivit lag. Och mer än så, om man
också vill bli framgångsrik i Sverige. Kan
eller vill man inte det, ja då får man nog bo
någon annanstans än i just Sverige.
Svensk politik har inte varit tillräckligt tydlig
på den punkten. Och det måste vi ändra på.
Det börjar med det svenska språket.
Svenskan är vägen in i det svenska
samhället och in till den svenska kulturen.
Det är nyckeln till arbetsmarknaden för
vuxna och nyckeln till skolan för barn.
Trots det har staten i decennier skickat
signalen att den som kommer till Sverige inte
alls behöver lära sig språket. Inga krav på att
lära sig svenska för att få olika bidrag. Inga
krav på att lära sig svenska för att få
permanent uppehållstillstånd. Inte ens några
krav på att lära sig svenska för att bli svensk
medborgare.
Tvärtom har nästan motsatsen gällt. Sverige
betalar ut två miljarder om året för tolkhjälp –
även till människor som har bott här i
decennier. Rätten till hemspråk har varit
starkare än skyldigheten att lära sig svenska.
Det är fel och ohållbart.
Sverige är tolerant, men vi är ingen kravlös
gemenskap. Därför vill Moderaterna att
tydliga språkkrav ska prägla hela vägen från
nyanländ till ny svensk medborgare.
Obligatorisk SFI. Krav på kunskap, inte bara
på närvaro. Och fungerande svenska ska
vara ett krav både för permanent
uppehållstillstånd och medborgarskap.
Däremot inget ouppnåeligt snobberi: Perfekt
svenska är nog överskattat. Begriplig
svenska är definitivt underskattat.
Men i Sverige gäller inte bara krav. Här
gäller rättigheter, skyldigheter och
möjligheter. Lika för alla.
Moderaterna har sedan länge krävt
språkförskola till alla nyanländas tre-, fyraoch femåringar. För att det skulle öka de
barnens chanser att komma in det svenska
språket, och in i samhället.
Förskolan är det första steget för de barn
som inte har svenskan hemifrån. Dessutom
gör förskolan att fler kvinnor kan jobba, stå
på egna ben och tjäna egna pengar. Det
andra steget är grundskolan.
Och skolan är ju viktig för alla barn. Men den
är helt avgörande för barn som fått en tuffare
start i livet än andra barn. Och därmed
avgörande för integrationen.
Det finns skolor där mer än hälften av
eleverna går ut nian utan fullständiga betyg.
Och i förra veckan kunde vi läsa Federico
Morenos gripande reportage i Expressen,
om Storvretsskolan. Han skriver om stök och
bråk som tagit över skolan. Barn som är
födda i Sverige, men som inte kan läsa och
skriva. En elev sa, och jag citerar: ”Ingen
förstår mig. Och jag förstår inte orden som
läraren säger eller som står i böckerna.”
Hot och våld i skolan som vi aldrig skulle
tolerera på öppen gata. Elever som
misshandlar andra elever. Slag, sparkar och
avrivna tröjor. En lärare som varnat en stökig
elev berättade för SVT att eleven – och jag
citerar: ”Ringde sedan in cirka 40 kompisar
som stod bakom honom och skulle se när
han skulle slå mig.”
Så här kan vi bara inte ha det.
Här krävs en samordnad politisk och
professionell insats. Först klarspråk om hur
illa det är. Och att detta kommer att stoppas.
Sen nya lagar och regler som klargör vem
som bestämmer och vem som inte gör det.
Vem som har rätt och vem som har fel.
Vi moderater vill ge lärarna större
befogenheter att ingripa vid bråk, och att
varje elev ska få hem ett skriftligt omdöme i
ordning. Och att det är den elev som förstör
arbetsron för 20 andra, som inte ska vara
kvar i klassrummet.
Ordning och reda är inte svaret på alla
skolans problem. Men inget annat kommer
fungera utan ordning och reda. Om ”svensk
kultur” uppfattas otydlig på den punkten, så
är det dags att ändra på det.
Och föräldrar är extremt viktiga. Även de
föräldrar som inte själva har lång utbildning.
Det vet vi i Sverige bättre än många andra
länder, för den svenska modellen rymmer
miljoner klassresenärer. Och nästan alla kan
göra något bra för sina barn.
Men föräldrar som inte tar föräldrauppgiften
på allvar, eller inte klarar av att utöva den,
borde oftare än idag få sin vårdnad
ifrågasatt.
Stöket är det ena problemet. Men det råder
också farligt låga förväntningar. I skolor där
nästan all undervisning sker på E-nivå –
alltså lägsta möjliga nivå för godkänt.
Staten måste få större mandat att ytterst
stänga de skolor som inte lyckas förmedla
kunskap. Ska elever utan stort stöd hemma
klara sig bättre, behövs dessutom fler timmar
i skolan. Mer matte och mer svenska. Vi
föreslår därför precis det.
Det här är nödvändiga steg för att börja lösa
integrationsproblemen. Vi ska göra mycket
för att vuxna ska lyckas i Sverige. Men vi ska
göra ALLT för att barnen INTE ska
misslyckas. Klassresan börjar i klassrummet.
***
Och så handlar det om grundläggande
värderingar. Ibland svåra att prata om, men
nödvändiga. Ska integrationen fungera
måste vi fullt ut stå upp för de värderingar
som en gång gjorde den svenska modellen
framgångsrik: individualism och jämlikhet,
arbete och sammanhållning. Plikt och rätt.
Lagen lika för alla.
Även det kräver tydlighet. Både om det som
står på raderna, och det mellan raderna. Det
allra värsta sveket är vår oförmåga att
bekämpa hedersförtryck.
I dag lever över ett par hundra tusen tjejer
och killar under hederskulturens
livsbegränsningar. Det är tyvärr inget nytt.
Om en vecka var det 20 år sedan Pela
Atroshi mördades av sin egen pappa. 19 år
gammal. Och det var 17 år sedan Fadime
Sahindal sköts ihjäl av sin pappa – efter
hennes uppmärksammade tal i riksdagen.
Trots heroiska insatser av modiga kvinnor
har hedersvåldet och hedersförtrycket ökat i
Sverige, inte minskat. Unga kvinnor med
hela livet framför sig får sina
framtidsdrömmar krossade för att fäder,
bröder och kusiner tar sig rätten att diktera
deras liv. Det gör mig rasande. Sverige ska
inte acceptera det. Jag tänker inte acceptera
det.
Att hederskulturen fortfarande styr så många
liv beror på den flathet som nästan hela den
svenska offentligheten har visat under
alldeles för lång tid.
Jag har själv jobbat med de här frågorna i
mer än ett decennium. Redan 2007 blev vi
kritiserade när vi här i Stockholm gjorde den
första riktigt seriösa kartläggningen av
hedersförtrycket. Högljudda anklagelser om
rasism. Befängda uppfattningar att
hedersvåld inte finns. ”Bara mäns våld mot
kvinnor.”
Priset för de senaste 20 årens tysta
acceptans betalas av de tiotusentals flickor
och pojkar som under de här åren har vuxit
upp utan sin lagliga frihet och
självständighet.
Därför är det hög tid att ta striden mot
hedersförtrycket: Hårdare straff mot
hedersbrott, ytterst även utvisning ut ur
Sverige. Och det är obegripligt att regeringen
väntar till 2022 med en ny rubricering för
hedersbrott. Och så behövs förbud mot de
”moralpoliser” som återkommande
patrullerar förorten. Värderingar är svåra att
snabbt ändra, men beteenden kan och
måste förändras!
Att en förlegad syn fortfarande gäller
framgick när Skolverket och
Jämställdhetsmyndigeten försökte förhindra
att hedersförtryck tas in i läroplanen. För det
skulle enligt Skolverket riskera, som det
heter, att ”grupper ställs mot varandra”.
Det säger något om aningslösheten. Precis
den retoriken användes för tio och 20 år
sedan för att slippa erkänna problemen.
Stefan Löfven måste nu visa att han menar
allvar med att bekämpa hedersförtrycket.
Hans högtidstal mot heder blir meningslösa
utan politisk handling.
***
Genom vår integrationspolitik vill vi
moderater tala klartext – med full respekt för
andra människor. Vi tror att människor kan
leva och verka sida vid sida, även om man
kommer från olika delar av världen. Men det
kräver ett gemensamt språk i dess vidaste
mening. Lagen, skolan, jobben och svenska
språket är en absolut nödvändig gemensam
grund.
Men inte heller vi har alla svaren. Vi har
därför tillsatt en egen
integrationskommission. För att ta fram
världens bästa integrationspolitik. Alltså:
världens bästa. Från ax till limpa. Från
invandring till integration. Från gränskontroll
till det svenska medborgarskapet.
Från ett nej som betyder nej: du får inte
stanna i Sverige utan måste återvända. Till
ett ja som innebär ett ja: du är välkommen
att stanna i Sverige. Och vi kräver att du
sköter dig och följer de regler som gäller här!
Bry dig, bilda dig och betala för dig, som
Widar Andersson brukar säga.
Integrationskommissionen kommer lära av
andra länders framgångar och
misslyckanden. Och duckar inte för de svåra
frågorna: Hur många kan det bo i en
lägenhet om barnen ska kunna göra
läxorna? Hur kan man successivt ta sig in i,
och få tillgång till, den svenska välfärden?
Hur kommer man vidare från de enkla
jobben till de riktigt svåra? Varför är killarna
ute och tjejerna inne?
Det arbetet startade denna vår och ska vara
klart om ett år. Några av Sveriges ledande
experter är med och fördjupar vår kunskap
och förbättrar vår politik. Jag kommer
personligen göra allt jag kan för att det också
ska bli Sveriges politik.
För jag ser att vi i Sverige har stora problem,
men jag vet också att de kan lösas. Och jag
vill att framtidens Sverige än en gång ska bli
ett land fyllt av berättelser om människor
som har lyckats. Ibland mot alla odds.
Människor som började med nästan
ingenting men kom nästan hur långt som
helst. Där föräldrar är stolta över barn som
går i deras fotspår, men kommer så mycket
längre. Och där barn är tacksamma över
sina rötter från en värld, men bygger sin
framtid i en annan. Där alla förväntas bidra.
Det är också den djupaste innebörden i den
nya svenska modellen. Det här kommer att
kräva mycket. Men jag vet att det går. Och
att vi kan göra Sverige till ett land där våra
ursprung varierar, men där vår framtid är
gemensam.
Tack!