Välkomna till Strängnäs och till mitt
sommartal. Jag brukar hålla det i Ugglans
park här nedanför Domkyrkan tillsammans
med massor av människor. I år är just det
inte möjligt, men jag är glad att få hälsa er
välkomna hem till mig.
I år blir också första gången utan min
mamma Karin i publiken. Hon somnade in i
våras, på sitt äldreboende i sviterna av
covid-19. Jag tänker på henne, och på alla
er andra, som också har tvingats ta farväl
av nära och kära. Ofta utan att kunna göra
det på ett riktigt värdigt vis. Låt oss aldrig
behöva uppleva det igen.
Till hösten vill Moderaterna att den
svenska coronastrategin förändras. Det är
den som är smittad och sjuk som ska
isoleras – inte alla äldre. Jag känner
verkligen med er som har tvingats leva
månad efter månad isolerade från barn,
barnbarn och vänner. Så får det bara inte
fortsätta.
Jag tänker också på alla demonstranter i
Belarus och i Hongkong som just nu tar
strid för friheten. Fler Berlinmurar måste
falla. Då behövs Sveriges och EU:s fulla
stöd.
***
Sverige är så här års vackrare än
någonsin. Men Sverige har samtidigt
allvarliga problem. En del beror på corona
och är nya och ovana.
Men de flesta problemen har vi plågats av
länge. Mycket länge. Några har vi ältat i
många år, utan att komma framåt: som
integrationen och den grova brottsligheten.
Och fortsätter vi att göra som vi alltid har
gjort, så kommer det också gå som det
alltid har gått. Sverige måste alltså tänka
om.
210. Det är antalet skjutningar i Sverige –
hittills i år. 24 personer har skjutits ihjäl.
Flera av dom barn. Ofattbart. Det dödliga
våldet är som Sveriges andra pandemi.
505 000. Det är antalet arbetslösa idag.
Över en halv miljon. Och flera hundra
tusen är permitterade från sina jobb. En
historiskt hög siffra.
För alla som inte lever i förnekelse är det
uppenbart: Sverige är på väg åt fel håll.
Mycket av det som är bra i vårt land,
grumlas av allt som är dåligt. Om man inte
ens förstår det, och inte säger som det är,
så kan man inte leda vägen framåt.
Jag vet att Sverige om bara fem-sex år
skulle kunna vara ett mycket bättre land.
Jag återkommer alldeles strax till hur det
ska gå till.
Men jag vet också att det kommer kräva
mycket av var och en av oss. Som
medborgare och som medmänniskor.
Ärlighet, beslutsamhet och tålamod. Och
att det kräver ett starkt, tydligt och enande
ledarskap. En regering som förstår
situationens allvar och som vet vad den
vill. Som kallar en spade för en spade.
Som har handlingskraft. Som kan
samarbeta med andra för att få något gjort.
Sverige har inget av det idag.
Vilhelm Moberg sade en gång att
Socialdemokraterna bara har två idéer: Att
ta makten. Och att behålla den. Aldrig förr
har det varit lika tydligt som nu. Den här
regeringen bryr sig mer om själva makten,
än vad den ska ha regeringsmakten till.
Men värre är att regeringen försummar de
stora framtidsfrågorna: Kampen mot den
grova brottsligheten. Invandringspolitiken i
en tid med svåra integrationsproblem.
Arbetslösheten som hotar välfärden. Det
svenska försvaret i en mycket oroligare
omvärld.
Regeringen pekar varken ut en begriplig
färdriktning, eller lägger förslag för att lösa
de konkreta problemen.
Det är tvärtom först när Moderaterna
samlar en majoritet i riksdagen som olika
ministrar vaknar till liv. Vi har sett det gång
på gång under den akuta coronakrisen.
Och nu senast när vi driver fram ny
lagstiftning efter det tragiska dödsfallet
med den treåriga flicka som brukar kallas
Lilla hjärtat. För lagen måste bättre skydda
Sveriges allra mest utsatta barn.
Socialdemokraterna får välja sin egen väg,
men deras politiska passivitet och
visionslöshet skadar inte bara dem själva
som politisk kraft. Det skadar människors
förtroende för all politik. Och det skadar
Sverige som land.
Idag vill jag tala om hur Sverige byter kurs,
och om tre frågor som står högt upp på
min agenda: tryggheten, integrationen och
ekonomin.
***
210 skjutningar och 24 döda, bara i år.
Och för två veckor sedan dödades en 12-
årig flicka i Botkyrka. I februari
knivmördades en 17-årig pojke på
centralstationen i Stockholm. Han hade ätit
middag hos sin mormor.
Två ofattbara illdåd.
Men redan för ett år sedan var måttet
rågat, när läkaren Karolin Hakim en
augustimorgon avrättades på öppen gata i
Malmö. Vi minns att hon i famnen höll sitt
nyfödda barn. Ett par dagar senare
dödades 18-åriga Ndella Jack i Stockholm.
Jag tog då initiativ till en omedelbar och
gemensam politisk mobilisering mot de
kriminella gängen. Men det ville inte
regeringen. Dom bjöd in till samtal. Där
alla utom Sverigedemokraterna skulle
prata om våldet. Nu har det gått ännu ett
helt år. Ett förlorat år för alla – utom för de
kriminella gängen.
Stefan Löfven är säkert lika förfärad över
våldet som alla vi andra. Orolig och
frustrerad. Men det räcker inte. För med
makt följer ansvar. Att man gör det som
krävs.
Stefan Löfven leder inte arbetet mot de
kriminella gängen. Först såg han dem inte
komma. Nu saknar han kraften och den
konkreta politiken. Han sitter bara
ordförande i en diskussionsklubb med 73
punkter på dagordningen.
Jag tror inte på nostalgi – och det mesta
var inte alls bättre förr. Men när jag växte
upp sköts inte 12-åringar till döds.
Småbarnsmammor avrättades inte på
öppen gata. Barn rånade inte andra barn,
för att därefter förnedra sina offer. Det
fanns inte parallellsamhällen med egen
rättskipning, där man inte vågar vittna, och
där klaner kontrollerar människors vardag.
Det vi nu upplever nästan dagligen, är ett
större hot mot Sverige än vad någon nu
aktiv svensk politiker har varit med om. För
brottsligheten är systemhotande.
Det här är inte några vanliga småskurkar.
De dödar barn och sätter skräck i hela
bostadsområden. Gängen är som Sveriges
inhemska terrorister. Därför måste de
mötas med den fulla kraften i vår
demokrati.
Jag kan inte lova er att våldet omedelbart
upphör om Sverige byter kurs. Det här
kommer ta tid. Men jag kan lova att
Moderaterna kommer göra allt som står i
vår makt. Vi kommer söka stöd hos
svenska folket – och i Sveriges riksdag –
för en ny och tuffare kriminalpolitik.
Och vi samarbetar gärna om den saken,
med alla partier som på allvar vill bekämpa
den grova kriminaliteten.
Då krävs helt nya verktyg för att stärka
polisen i kampen mot gängen.
Mönsterbrytande verktyg, inte bara
justeringar i marginalen. Titta på Danmark:
Dubbla straff för gängkriminella.
Avlyssning. Visitation. Anonyma vittnen.
Allt detta har Moderaterna också föreslagit
– och allt detta har regeringen sagt nej till.
***
Ska Sverige klara av att knäcka gängen,
måste vi också knäcka gängens grogrund.
Att förebygga brott kräver också
förändring.
Det handlar om barn som aldrig ser sina
föräldrar gå till jobbet och familjer som
aldrig försörjer sig själva. Skolor där
många barn inte lär sig något. Ett samhälle
som inte ställer krav. Förorter där man i
bästa fall talar dålig svenska, men ofta
ingen svenska alls. Och där integrationen
blir omöjlig, eftersom det kommer tusentals
nya hela tiden.
Arbete och självförsörjning är den enskilt
viktigaste brottsförebyggande åtgärden.
Men ska vi klara integrationen måste vi
också minska invandringen till Sverige. För
migration och integration hänger ihop.
Jag har sedan dagen jag blev partiledare
tyckt att Moderaterna och
Socialdemokraterna borde göra upp om en
långsiktig och mycket stram
invandringspolitik.
Och jag vet att det i socialdemokratin finns
pragmatiska kommunalråd som ser precis
det jag ser. Som förstår att Sverige har ett
delansvar att hjälpa till i en trasig värld –
men som också förstår att vi har det fulla
ansvaret för hur det går här hemma i
Sverige.
Det blev nu inte verklighetens folk som
avgjorde Socialdemokraternas linje. Istället
föreslår dom på fullt allvar fortsatt lika hög
invandring som idag. Det är ansvarslöst på
ett farligt vis.
***
505 000 arbetslösa. Och flera hundra
tusen permitterade.
Sverige hade stora ekonomiska problem
redan före corona. Lägst tillväxt per person
i hela EU. Trots Stefan Löfvens löften om
EU:s lägsta arbetslöshet, hade vi Europas
femte högsta. Och ett mycket stort
utanförskap bland utrikesfödda.
Även här saknar Socialdemokraterna
lösningar och handlingskraft.
Vi har en kris som kostar företag
konkurser, kostar människor jobb och
kostar staten miljarder. Sverige har nu
högre arbetslöshet än Italien. Och i juni
ökade vår arbetslöshet snabbast av alla i
EU. Företag och hela branscher kämpar
för sin överlevnad.
I våras pressade vi en motvillig regering till
akuta stödpaket. De allra mest drabbade
företagen behöver fortfarande hjälp. Och
Elisabeth Svantesson förbereder nu
finansutskottet för att än en gång göra det
som regering inte vill, och stötta även dem
med enskild firma. Det skulle rädda frisörer
och musiker, tekniker och skådespelare.
Men fokus framåt måste vara att så snabbt
som möjligt komma tillbaka till arbetslinjen,
både för företag och för anställda. Den
som kan arbeta ska arbeta. Krisåtgärder
ska vara tillfälliga och i längden måste
företag konkurrera på egna meriter, inte
med statliga subventioner. Sysslolöshet
och höjd a-kassa är en beprövad väg in i
bidragsberoende.
Lärdomen från den stora ekonomiska
krisen på 90-talet och från den senaste
finanskrisen, är att det är arbetslinjen –
inte bidragslinjen – som tar Sverige framåt.
Övertygelsen att jobb alltid är bättre än
bidrag måste därför än en gång prägla den
ekonomiska politiken. Vi som jobbade med
de reformer som bröt utanförskapet förra
gången, vi vet tre saker. Det är svårt. Det
tar tid. Och det går.
Då var det allt för många, och allt för långa
sjukskrivningar. Nu behövs ett bidragstak
som gör att inkomsten från bidrag aldrig
kan bli högre än inkomsten från arbete.
Då var det systematiska
förtidspensioneringar. Nu behövs regler
som gör att man får kvalificera sig in till in
till den svenska välfärden genom arbete,
inte automatiskt få rätt till allt från första
dagen.
Vi moderater samarbetar gärna och
kompromissar med andra. Men det här
måste vara färdriktningen. Vi ska jobba
oss ur krisen. Och jag är beredd att leda
det arbetet.
***
Mina vänner, mycket är rätt mörkt och
dystert nu. Men det finns också ljus i
tunneln. Det finns alltid vägar framåt.
Jag är uppvuxen i ett Sverige där man
trodde att allt kunde bli bättre. Ett Sverige
där politiken hade gott självförtroende.
Ibland till och med för gott. Rekordåren fick
många politiker att tro att det var de som
skapade välstånd och välfärd. Att
skattepengar kom från himlen.
Nu är problemet nästan det omvända: att
politiken inte längre verkar klara någonting.
Från övertro till misstro. Det är också
farligt.
Själv vet jag att vi kan om vi bestämmer
oss. Så jag fortsätter tro på Sverige. På
kraften som finns här. På människorna och
företagen, på hederligheten och
hyggligheten, på jämlikheten och
strävsamheten.
Vi är så många fler som vill skapa och
bygga upp, än de som vill förstöra och riva
ner. Vi kommer från olika landsändar och
världsdelar, vi ser olika ut och vi pratar
med dialekt och med brytning. Men vi
förenas i en bergfast tro på både
rättigheter och skyldigheter.
Och vi förenas i övertygelsen att Sverige
ska vara ett land, där vad du gör och vart
du är på väg, är viktigare än vem du är och
var du kommer ifrån.
Det var det Sverige som gjorde min
mamma Karins klassresa både möjlig och
så lockande. Som fick henne att gå från en
hel familj i ett rum och kök i Helsingborg,
till att bli den första i vår familj att ta
studenten och examen i Lund. Och som i
hela sitt liv kände solidaritet med den som
inte lyckades, men inte med den som inte
ens försökte.
Jag vill att ansträngning och flit ska löna
sig. Oavsett varifrån man startar. Man ska
göra sitt bästa, respektera andra, ta ansvar
för sig själv och sina barn.
För mig är allt detta djupt rotade personliga
värderingar – som jag en gång fick som
barn av mina föräldrar och nu hoppas föra
vidare till mina och Birgittas tre tjejer.
Allt det här måste Sverige hitta tillbaka till –
i vår egen tid.
***
I Moderaterna vet vi vad vi själva vill, men
vi är också samlingspartiet – för alla som
vill ha en ny regering. Vi vill bryta dödläget
i svensk politik, ta tag i problemen och få
något gjort. Hoppfullt och beslutsamt.
Vill du också vara med och bidra? Hör av
dig! Skriv en rad. Jag kommer läsa allt.
Sverige behöver fler som bryr sig.
Tillsammans kan vi se till att vårt land får
en ny kurs och en ny regering.
Tack för idag. Vi ses i höst!
sommartal. Jag brukar hålla det i Ugglans
park här nedanför Domkyrkan tillsammans
med massor av människor. I år är just det
inte möjligt, men jag är glad att få hälsa er
välkomna hem till mig.
I år blir också första gången utan min
mamma Karin i publiken. Hon somnade in i
våras, på sitt äldreboende i sviterna av
covid-19. Jag tänker på henne, och på alla
er andra, som också har tvingats ta farväl
av nära och kära. Ofta utan att kunna göra
det på ett riktigt värdigt vis. Låt oss aldrig
behöva uppleva det igen.
Till hösten vill Moderaterna att den
svenska coronastrategin förändras. Det är
den som är smittad och sjuk som ska
isoleras – inte alla äldre. Jag känner
verkligen med er som har tvingats leva
månad efter månad isolerade från barn,
barnbarn och vänner. Så får det bara inte
fortsätta.
Jag tänker också på alla demonstranter i
Belarus och i Hongkong som just nu tar
strid för friheten. Fler Berlinmurar måste
falla. Då behövs Sveriges och EU:s fulla
stöd.
***
Sverige är så här års vackrare än
någonsin. Men Sverige har samtidigt
allvarliga problem. En del beror på corona
och är nya och ovana.
Men de flesta problemen har vi plågats av
länge. Mycket länge. Några har vi ältat i
många år, utan att komma framåt: som
integrationen och den grova brottsligheten.
Och fortsätter vi att göra som vi alltid har
gjort, så kommer det också gå som det
alltid har gått. Sverige måste alltså tänka
om.
210. Det är antalet skjutningar i Sverige –
hittills i år. 24 personer har skjutits ihjäl.
Flera av dom barn. Ofattbart. Det dödliga
våldet är som Sveriges andra pandemi.
505 000. Det är antalet arbetslösa idag.
Över en halv miljon. Och flera hundra
tusen är permitterade från sina jobb. En
historiskt hög siffra.
För alla som inte lever i förnekelse är det
uppenbart: Sverige är på väg åt fel håll.
Mycket av det som är bra i vårt land,
grumlas av allt som är dåligt. Om man inte
ens förstår det, och inte säger som det är,
så kan man inte leda vägen framåt.
Jag vet att Sverige om bara fem-sex år
skulle kunna vara ett mycket bättre land.
Jag återkommer alldeles strax till hur det
ska gå till.
Men jag vet också att det kommer kräva
mycket av var och en av oss. Som
medborgare och som medmänniskor.
Ärlighet, beslutsamhet och tålamod. Och
att det kräver ett starkt, tydligt och enande
ledarskap. En regering som förstår
situationens allvar och som vet vad den
vill. Som kallar en spade för en spade.
Som har handlingskraft. Som kan
samarbeta med andra för att få något gjort.
Sverige har inget av det idag.
Vilhelm Moberg sade en gång att
Socialdemokraterna bara har två idéer: Att
ta makten. Och att behålla den. Aldrig förr
har det varit lika tydligt som nu. Den här
regeringen bryr sig mer om själva makten,
än vad den ska ha regeringsmakten till.
Men värre är att regeringen försummar de
stora framtidsfrågorna: Kampen mot den
grova brottsligheten. Invandringspolitiken i
en tid med svåra integrationsproblem.
Arbetslösheten som hotar välfärden. Det
svenska försvaret i en mycket oroligare
omvärld.
Regeringen pekar varken ut en begriplig
färdriktning, eller lägger förslag för att lösa
de konkreta problemen.
Det är tvärtom först när Moderaterna
samlar en majoritet i riksdagen som olika
ministrar vaknar till liv. Vi har sett det gång
på gång under den akuta coronakrisen.
Och nu senast när vi driver fram ny
lagstiftning efter det tragiska dödsfallet
med den treåriga flicka som brukar kallas
Lilla hjärtat. För lagen måste bättre skydda
Sveriges allra mest utsatta barn.
Socialdemokraterna får välja sin egen väg,
men deras politiska passivitet och
visionslöshet skadar inte bara dem själva
som politisk kraft. Det skadar människors
förtroende för all politik. Och det skadar
Sverige som land.
Idag vill jag tala om hur Sverige byter kurs,
och om tre frågor som står högt upp på
min agenda: tryggheten, integrationen och
ekonomin.
***
210 skjutningar och 24 döda, bara i år.
Och för två veckor sedan dödades en 12-
årig flicka i Botkyrka. I februari
knivmördades en 17-årig pojke på
centralstationen i Stockholm. Han hade ätit
middag hos sin mormor.
Två ofattbara illdåd.
Men redan för ett år sedan var måttet
rågat, när läkaren Karolin Hakim en
augustimorgon avrättades på öppen gata i
Malmö. Vi minns att hon i famnen höll sitt
nyfödda barn. Ett par dagar senare
dödades 18-åriga Ndella Jack i Stockholm.
Jag tog då initiativ till en omedelbar och
gemensam politisk mobilisering mot de
kriminella gängen. Men det ville inte
regeringen. Dom bjöd in till samtal. Där
alla utom Sverigedemokraterna skulle
prata om våldet. Nu har det gått ännu ett
helt år. Ett förlorat år för alla – utom för de
kriminella gängen.
Stefan Löfven är säkert lika förfärad över
våldet som alla vi andra. Orolig och
frustrerad. Men det räcker inte. För med
makt följer ansvar. Att man gör det som
krävs.
Stefan Löfven leder inte arbetet mot de
kriminella gängen. Först såg han dem inte
komma. Nu saknar han kraften och den
konkreta politiken. Han sitter bara
ordförande i en diskussionsklubb med 73
punkter på dagordningen.
Jag tror inte på nostalgi – och det mesta
var inte alls bättre förr. Men när jag växte
upp sköts inte 12-åringar till döds.
Småbarnsmammor avrättades inte på
öppen gata. Barn rånade inte andra barn,
för att därefter förnedra sina offer. Det
fanns inte parallellsamhällen med egen
rättskipning, där man inte vågar vittna, och
där klaner kontrollerar människors vardag.
Det vi nu upplever nästan dagligen, är ett
större hot mot Sverige än vad någon nu
aktiv svensk politiker har varit med om. För
brottsligheten är systemhotande.
Det här är inte några vanliga småskurkar.
De dödar barn och sätter skräck i hela
bostadsområden. Gängen är som Sveriges
inhemska terrorister. Därför måste de
mötas med den fulla kraften i vår
demokrati.
Jag kan inte lova er att våldet omedelbart
upphör om Sverige byter kurs. Det här
kommer ta tid. Men jag kan lova att
Moderaterna kommer göra allt som står i
vår makt. Vi kommer söka stöd hos
svenska folket – och i Sveriges riksdag –
för en ny och tuffare kriminalpolitik.
Och vi samarbetar gärna om den saken,
med alla partier som på allvar vill bekämpa
den grova kriminaliteten.
Då krävs helt nya verktyg för att stärka
polisen i kampen mot gängen.
Mönsterbrytande verktyg, inte bara
justeringar i marginalen. Titta på Danmark:
Dubbla straff för gängkriminella.
Avlyssning. Visitation. Anonyma vittnen.
Allt detta har Moderaterna också föreslagit
– och allt detta har regeringen sagt nej till.
***
Ska Sverige klara av att knäcka gängen,
måste vi också knäcka gängens grogrund.
Att förebygga brott kräver också
förändring.
Det handlar om barn som aldrig ser sina
föräldrar gå till jobbet och familjer som
aldrig försörjer sig själva. Skolor där
många barn inte lär sig något. Ett samhälle
som inte ställer krav. Förorter där man i
bästa fall talar dålig svenska, men ofta
ingen svenska alls. Och där integrationen
blir omöjlig, eftersom det kommer tusentals
nya hela tiden.
Arbete och självförsörjning är den enskilt
viktigaste brottsförebyggande åtgärden.
Men ska vi klara integrationen måste vi
också minska invandringen till Sverige. För
migration och integration hänger ihop.
Jag har sedan dagen jag blev partiledare
tyckt att Moderaterna och
Socialdemokraterna borde göra upp om en
långsiktig och mycket stram
invandringspolitik.
Och jag vet att det i socialdemokratin finns
pragmatiska kommunalråd som ser precis
det jag ser. Som förstår att Sverige har ett
delansvar att hjälpa till i en trasig värld –
men som också förstår att vi har det fulla
ansvaret för hur det går här hemma i
Sverige.
Det blev nu inte verklighetens folk som
avgjorde Socialdemokraternas linje. Istället
föreslår dom på fullt allvar fortsatt lika hög
invandring som idag. Det är ansvarslöst på
ett farligt vis.
***
505 000 arbetslösa. Och flera hundra
tusen permitterade.
Sverige hade stora ekonomiska problem
redan före corona. Lägst tillväxt per person
i hela EU. Trots Stefan Löfvens löften om
EU:s lägsta arbetslöshet, hade vi Europas
femte högsta. Och ett mycket stort
utanförskap bland utrikesfödda.
Även här saknar Socialdemokraterna
lösningar och handlingskraft.
Vi har en kris som kostar företag
konkurser, kostar människor jobb och
kostar staten miljarder. Sverige har nu
högre arbetslöshet än Italien. Och i juni
ökade vår arbetslöshet snabbast av alla i
EU. Företag och hela branscher kämpar
för sin överlevnad.
I våras pressade vi en motvillig regering till
akuta stödpaket. De allra mest drabbade
företagen behöver fortfarande hjälp. Och
Elisabeth Svantesson förbereder nu
finansutskottet för att än en gång göra det
som regering inte vill, och stötta även dem
med enskild firma. Det skulle rädda frisörer
och musiker, tekniker och skådespelare.
Men fokus framåt måste vara att så snabbt
som möjligt komma tillbaka till arbetslinjen,
både för företag och för anställda. Den
som kan arbeta ska arbeta. Krisåtgärder
ska vara tillfälliga och i längden måste
företag konkurrera på egna meriter, inte
med statliga subventioner. Sysslolöshet
och höjd a-kassa är en beprövad väg in i
bidragsberoende.
Lärdomen från den stora ekonomiska
krisen på 90-talet och från den senaste
finanskrisen, är att det är arbetslinjen –
inte bidragslinjen – som tar Sverige framåt.
Övertygelsen att jobb alltid är bättre än
bidrag måste därför än en gång prägla den
ekonomiska politiken. Vi som jobbade med
de reformer som bröt utanförskapet förra
gången, vi vet tre saker. Det är svårt. Det
tar tid. Och det går.
Då var det allt för många, och allt för långa
sjukskrivningar. Nu behövs ett bidragstak
som gör att inkomsten från bidrag aldrig
kan bli högre än inkomsten från arbete.
Då var det systematiska
förtidspensioneringar. Nu behövs regler
som gör att man får kvalificera sig in till in
till den svenska välfärden genom arbete,
inte automatiskt få rätt till allt från första
dagen.
Vi moderater samarbetar gärna och
kompromissar med andra. Men det här
måste vara färdriktningen. Vi ska jobba
oss ur krisen. Och jag är beredd att leda
det arbetet.
***
Mina vänner, mycket är rätt mörkt och
dystert nu. Men det finns också ljus i
tunneln. Det finns alltid vägar framåt.
Jag är uppvuxen i ett Sverige där man
trodde att allt kunde bli bättre. Ett Sverige
där politiken hade gott självförtroende.
Ibland till och med för gott. Rekordåren fick
många politiker att tro att det var de som
skapade välstånd och välfärd. Att
skattepengar kom från himlen.
Nu är problemet nästan det omvända: att
politiken inte längre verkar klara någonting.
Från övertro till misstro. Det är också
farligt.
Själv vet jag att vi kan om vi bestämmer
oss. Så jag fortsätter tro på Sverige. På
kraften som finns här. På människorna och
företagen, på hederligheten och
hyggligheten, på jämlikheten och
strävsamheten.
Vi är så många fler som vill skapa och
bygga upp, än de som vill förstöra och riva
ner. Vi kommer från olika landsändar och
världsdelar, vi ser olika ut och vi pratar
med dialekt och med brytning. Men vi
förenas i en bergfast tro på både
rättigheter och skyldigheter.
Och vi förenas i övertygelsen att Sverige
ska vara ett land, där vad du gör och vart
du är på väg, är viktigare än vem du är och
var du kommer ifrån.
Det var det Sverige som gjorde min
mamma Karins klassresa både möjlig och
så lockande. Som fick henne att gå från en
hel familj i ett rum och kök i Helsingborg,
till att bli den första i vår familj att ta
studenten och examen i Lund. Och som i
hela sitt liv kände solidaritet med den som
inte lyckades, men inte med den som inte
ens försökte.
Jag vill att ansträngning och flit ska löna
sig. Oavsett varifrån man startar. Man ska
göra sitt bästa, respektera andra, ta ansvar
för sig själv och sina barn.
För mig är allt detta djupt rotade personliga
värderingar – som jag en gång fick som
barn av mina föräldrar och nu hoppas föra
vidare till mina och Birgittas tre tjejer.
Allt det här måste Sverige hitta tillbaka till –
i vår egen tid.
***
I Moderaterna vet vi vad vi själva vill, men
vi är också samlingspartiet – för alla som
vill ha en ny regering. Vi vill bryta dödläget
i svensk politik, ta tag i problemen och få
något gjort. Hoppfullt och beslutsamt.
Vill du också vara med och bidra? Hör av
dig! Skriv en rad. Jag kommer läsa allt.
Sverige behöver fler som bryr sig.
Tillsammans kan vi se till att vårt land får
en ny kurs och en ny regering.
Tack för idag. Vi ses i höst!