Tack, kära vänner! Och tack Dalila för att
du ville komma hit.
Dalila är ordförande för MSU i Sverige –
moderata skolungdomar från hela landet.
De såg till att Moderaterna vann skolvalet,
både till riksdagen och EU-parlamentet.
Det ger mig, som partiledare, hopp för
framtiden.
Och så blir jag stolt och glad som svensk
när jag ser unga begåvade människor – i
olika partier – som engagerar sig politiskt.
För även i vår lite jag-fixerade tid så finns
det genuint gemensamma frågor. Och då
måste också kloka unga människor bry sig
om dem. Det gör Dalila.
Och tack alla ni andra, och varmt
välkomna hit till Ugglans Park i Strängnäs.
I år igen. Till den ”dynamiska idyllen”, som
vårt kommunalråd Jacob Högfeldt brukar
säga om sin kommun. Till min och min
familjs vackra hemstad.
***
Idag hade jag tänkt tala både om den korta
och den långa sikten. Först om de akuta
problemen, som har varit akuta alldeles för
länge.
Problem som vi borde ha pratat färdigt om,
och som nu bara borde lösas.
Och därefter hade jag tänkt höja blicken,
och tala om den långa sikten. Se vårt land
i det längre perspektivet.
För det är verkligen vårt ansvar att ta tag
även i Sveriges framtidsutmaningar. Ja, ni
vet, sådant som handlar om innovativ
klimatpolitik med eldrivna bilar,
elektrifierade vägar och industriella
processer.
Eller hur ny teknologi, med digitalisering
och artificiell intelligens, kan förbättra
sjukvården och skolan. Hur fler
entreprenörer kan göra Sverige mer
framgångsrikt i den globala ekonomin, och
bidra till jobb och välfärd. Allt det där
måste vi börja diskutera.
Men, mina vänner. Idag går inte det.
Jag kan inte tala här, denna första söndag
i september 2019, utan att helt fokusera på
det som för mig, för er och för hela Sverige
är det riktigt stora problemet: Det växande,
grova och hänsynslösa våldet.
Det som nu dominerar alla
nyhetssändningar och hundratusentals
samtal runt om i landet. Som sätter skräck
i utsatta stadsdelar, och göder en malande
oro i många fler: När drabbar våldet även
oss?
Det går helt enkelt inte att tala om
spännande framtidsutmaningar samtidigt
som unga kvinnor skjuts ihjäl i Malmö och i
Stockholm.
Att sätta stopp för våldet, brotten och de
grovt kriminella gängen är nu politikens
allra mest akuta uppgift. Vi måste vända
utvecklingen rätt. Det kommer jag tala om
här idag.
***
Låt oss först tala klarspråk om läget:
Den sista veckan har varit extrem, men vi
har sett den komma. Vi har vetat länge att
något är allvarligt fel. Inte varje dag och
överallt, men illa nog för att påverka alla
som lever här. Och framförallt – det går åt
fel håll. Det blir värre, inte bättre.
De kriminella gängen håller delar av
Sverige i ett järngrepp. De hotar inte bara
enskilda människors liv, utan hela det
svenska samhällskontraktet. Det skadar
det förtroende och den tillit som vårt
samhällsbygge vilar på.
Människor skjuts på öppen gata. Oskyldiga
människor som är på fel plats vid fel
tillfälle. Unga killar dödar varandra i jakten
på status, heder och snabba pengar.
Bomber och granater spränger hela
lägenhetsfastigheter.
Och samtidigt en våg av rån mot barn. Ta
in det: rånade barn. En 14-årig kille i Gävle
tvingades gå hem naken – efter att ha
misshandlats och rånats. Han sa efteråt:
”Vissa dagar vågar jag inte gå ut.”
Polisen rekommenderar att föräldrar ska
följa sina barn hem från träningen.
VI har pratat om det här i flera år. Jag har
talat om det sedan min första dag som
partiledare. Och Moderaterna gick till val
förra året på skarpa förslag för att stoppa
gängkriminaliteten.
Och för att vara helt rättvis: Även
Socialdemokraterna talar numera om
våldet och brotten. De bara glömde skriva
in det bland sina 73-punkter i regeringens
program.
Det här handlar inte om överdrifter eller
svartmålning. Och det som nu händer är
ingen film på Netflix. Det här är på riktigt.
Verkligheten är rå och brutal. Det är det
som är problemet.
Låt mig summera läget:
Mer än dubbelt så många unga män skjuts
ihjäl i Sverige som i andra jämförbara
länder. Tio gånger fler än i Tyskland. Och
granatexplosionerna har mångdubblats.
Sverige sticker ut internationellt även där.
I juni skakades Stockholm av tre
skjutningar på fem timmar. En ung kille
dödades med automatvapen. Några
timmar senare sköts en man ihjäl i
Bromma.
I juli slog Sahlgrenska sjukhuset i
Göteborg larm om akut blodbrist. En våg
av knivrån drog över stan, och under två
veckor skedde tre knivmord. En
förbipasserande 18-åring mördades med
kniv mitt i centrala stan.
I augusti skedde fyra överfallsvåldtäkter i
Uppsala på lika många dygn. På Facebook
organiserade sig kvinnor för att våga gå ut
på kvällen.
Och som SvD:s Tove Lifvendahl skrev:
”Det är ett hot (…) mot kvinnors frihet att
röra sig fritt i samhället, en attack mot vårt
sätt att leva.”
Därefter skrev hon ett uppmärksammat
reportage om en Uppsalafamilj, vars barn
terroriserats så grovt i skolan att familjen
till slut gav upp. Även myndigheterna
rådde dem att flytta för att komma undan.
Jag blir så upprörd att jag har svårt att
sätta ord på det.
Och den här sista sommarveckan nådde
våldet, som vi alla vet, en helt ny nivå: I
måndags klockan 10 sköts en ung kvinna
och nybliven mamma ihjäl mitt i centrala
Malmö – en ren avrättning på öppen gata.
I famnen lär hon ha hållit sin två månader
gamla baby.
Det är så grymt och fyllt av rått förakt, att
det nästan inte går att ta till sig.
Jag kände sorg, ursinne och vanmakt.
Sorg över ett barn som aldrig kommer lära
känna sin mamma. Och ja, jag medger,
det tar extra hårt att barnet aldrig mer
kommer att få se just sin mamma.
Ursinne över hur Sverige kan låta ”dessa
satans mördare” härja i vårt eget land, för
att låna Olof Palmes uttryck om dem som
då mördade sina egna medborgare.
Och vanmakt över att vi inte kommer
någon vart i politiken. Ord, ord och ännu
fler ord, blandat med högtidstal om vårt
fina land, och gräl om vems fel allting är.
Det är vad svensk politik just nu erbjuder
oroliga och frustrerade svenskar. Den
svenska politiken, som på 70-talet trodde
sig kunna allt, klarar plötsligt inte av
någonting alls. Det är bedrövligt.
Samma dag som den 30-åriga mamman
mördades i Malmö sköts en man nästan till
döds tre mil härifrån – i min gamla
hemstad Eskilstuna. Och dagen efter,
natten till i onsdags, sköts ännu en ung
kvinna till döds, en 18-årig tjej i Vällingby
utanför Stockholm.
Då är det lätt att trubbas av. Så många
skjutningar – nästan en om dagen. Och så
många människor som har dödats –
nästan en i veckan.
Men bakom statistiken finns en riktig
människa. Glöm inte det. En mamma som
sörjer ett barn. En ung tjej som aldrig får bli
vuxen. Och massor av killar som vet att de
inte kommer bli gamla.
I sommar har nio människor skjutits ihjäl i
över 80 skjutningar. Juni, juli och augusti.
Som lika gärna kunde varit mars, april och
maj. I år har redan fler människor skjutits
till döds i Stockholms län, än under hela
förra året. Och gör vi inget åt det, så
fortsätter det i oktober, november och
december.
Men det måste inte bli så. Och det är vi
själva som bestämmer hur det ska bli. Det
är vårt land, och vi som sätter gränserna.
Och även riktigt svåra problem kan lösas.
Vi är inte dömda att misslyckas. Det är vi
själva som avgör den saken.
Men en sak är helt säker: Våldet kommer
inte upphöra om vi fortsätter så här. Om vi
bara gör nya fördömanden och använder
mer eller mindre kraftfulla uttryck.
Det är faktiskt som Karin Pihl skrev i
Göteborgsposten: ”Våldsspiralen kräver
moteld”. Att sätta stopp för de kriminella
gängen är ingen tebjudning.
Precis det måste vi nu ta oss samman för
att göra: Anlägga moteld, sätta stopp, visa
att vi har fått nog. Ingen annan uppgift är
lika akut de kommande åren som att ta
tillbaka kontrollen från dem som skjuter,
mördar och rånar. För det vi ser nu, det är
inte mitt Sverige. Det är inte vårt Sverige.
***
Den dåliga nyheten är att vi har en
gigantisk uppgift framför oss, som kommer
ta kraft och resurser från mycket annat,
som också borde göras.
Den goda är att vi vet att det går att krossa
den grova kriminaliteten. Glasgow och
New York City är bara två exempel där
man har bestämt sig och nått resultat.
Det första som krävs är verklig
probleminsikt och osminkad
problembeskrivning. Vi måste prata öppet
om det som händer: Inga överdrifter, inga
bortförklaringar. Utan säga som det är. Jag
tror att vuxna människor i Sverige tål att
höra sanningen. Till och med är trötta på
halvsanningar.
Och sanningen är att det svenska
samhällskontraktet knakar i fogarna.
Staten klarar inte av att garantera
människors trygghet. Det handlar om
gängkriminaliteten. Men också om
utländska stöldligor, om rån och
misshandel.
Det råder ingen tvekan om att tusentals
svenska poliser gör otroliga insatser. Alla
de kvinnor och män, som med och utan
uniform, ägnar ett helt yrkesliv åt att göra
Sverige tryggare och säkrare. De förtjänar
vår djupa respekt. De borde bara vara fler,
och ha bättre betalt.
Det är alltså inte polisen som är problemet.
Utan politiken.
***
Jag har idag på förmiddagen mailat Stefan
Löfven och uppmanat honom att börja
utöva det ledarskap som regeringsmakten
både ger, och förväntar sig. Och att
kraftfullt gå från ord till handling.
Jag sa till honom att Sverige har haft
tillräckligt många allmänna fördömanden
och politiska högtidstal. Och att en stor
majoritet av svenska folket nog förväntar
sig handlingskraft. Gärna brett politiskt
samarbete – men bara om det leder till
politisk mobilisering av de resurser, beslut
och prioriteringar som nu behövs.
Och låt oss vara ärliga: Hittills har inte
regeringens ambitioner och prestationer
för att stoppa kriminaliteten imponerat:
- 73 punktsprogrammet rymmer högt och
lågt, men nästan ingenting om den
kriminalitet som oroar svenska folket allra
mest. Det är fel prioritering.
- Narkotikan är ett stort problem för
enskilda missbrukare och för hela
samhället. Men att trivialisera den grova
kriminaliteten till en fråga om knarket i
Djursholm är bara respektlöst.
- Varje gång som vi moderater kräver
strängare straff för grova brott, så svarar
regeringen med ”förebyggande insatser”.
De behövs också, men de stoppar inte
morden här och nu.
- Och gång på gång har vi föreslagit ny
lagstiftning och nya resurser. Men
regeringen har hittills sagt nej till i stort sett
allt.
Men låt oss nu blicka framåt. Det finns
massor att göra. Och när regeringen
efterlyser samarbete, så vill vi moderater
göra allt vi kan för att nå resultat.
Därför borde alla partier, som inser att det
Sverige hittills har gjort inte räcker, nu
samlas kring konkret politik som tar tillbaka
makten från de kriminella gängen. Och
staka ut en politisk kurs som medborgarna
i Sverige tror på, och har respekt för. För i
en demokrati är inte bara makten – utan
också ansvaret – ytterst väljarnas.
Då måste vi som är politiska ledare också
visa det – och gå främst i ledet.
Moderaterna har inte regeringsmakten,
men vi har Sveriges mest genomarbetade
politik för att vända den här farliga
utvecklingen. Och vi genomför den gärna.
För över ett år sedan presenterade vi ett
helt paket med ny lagstiftning för att stoppa
gängkriminaliteten. Skarpa förslag som
skulle ha gjort skillnad, om de nu var på
plats.
Vi gick till val på de förslagen, och hade
också genomfört dem, om vi hade bildat
regering. Det är fortfarande min fasta
övertygelse att Sverige snarast möjligt
behöver en ny regering som helhjärtat för
borgerlig politik och sätter Sverige på rätt
kurs igen.
Och – mina vänner – den tiden kommer.
Jag har tålamod. Men situationen i Sverige
kräver otålighet.
Så jag tänker inte titta på i tre år, och göra
någonting åt Sveriges problem först efter
nästa val. För politik är inte bara att vilja
det bästa, utan också att göra det möjliga.
Jag tror att det i grunden finns en majoritet,
både i Sveriges riksdag och i svenska
folket, som vill ha en politisk mobilisering
mot den grova kriminaliteten och de
kriminella gängen.
Och då menar jag mobilisering. Inte
diskussionsklubbar och rundabordssamtal.
Inga oändliga utredningar eller
halvhjärtade beredningar. Eller
välmenande manifestationer mot våld och
för fred. För det kommer inte lösa våra
akuta problem, utan bara öka
medborgarnas förakt för politikens
handlingsförlamning.
Vad jag vill ha är istället en konkret,
operativ och tidsatt mobilisering av både
regering och riksdag, för att på sex till 12
månader göra vad som verkligen krävs.
Jag föreslår tio klara och tydliga åtgärder.
Flera av dem efterfrågas också av
experter, och av rikspolischefen.
Kan vi enas om bara nio punkter – eller till
och med elva – så är jag öppen för det.
Men det är handling som gäller, inte
politisk samtalsterapi.
Om regeringen vill bevisa att även de har
förstått allvaret, och vill slå in på en ny
politisk kurs, borde de redan imorgon
måndag börja med följande fem saker:
• Regeringen borde lägga fram det helt
färdiga förslaget om slopad straffrabatt för
unga vuxna, som gör att en 18-åring i
princip alltid får sitt straff halverat.
• Regeringen borde också lägga fram det
helt färdiga förslaget om att tillåta hemlig
dataavläsning, så att fler brottslingar kan
upptäckas innan brottet begås. Det skulle
ha införts för nio månader sedan, men har
– som det heter – fastnat i
Regeringskansliet.
• Regeringen borde redan i budgeten
avsätta nya resurser för betydligt fler
övervakningskameror, så att allt är klart
när polisen nästa år äntligen får bättre
lagliga möjligheter att sätta upp de
kameror som länge har behövts.
• Regeringen borde omgående stärka de
utsatta polisområdena, så att fler aktiva
poliser kan vara ute på stan. Då måste
resurser omedelbart anslås för att
återanställa rätt många av de 4.000 poliser
som har lämnat yrket de senaste fem åren.
Både pensionerade poliser med värdefull
erfarenhet och yngre som har lämnat yrket
i förtid.
Dessutom behövs flera hundra nya
civilanställda. Poliser ska inte sitta och
renskriva förhör. De ska se till att det finns
någon att förhöra.
• Och regeringen borde genomföra de
regelförändringar som krävs så att
ordningsvakter kan avlasta polisen, från
mindre kvalificerade men tidskrävande
uppgifter. Det har också Polisen
efterfrågat. För mer än ett år sedan.
Här måste mobiliseringen börja, om
regeringen vill leda den. Därefter kommer
de nya lagar som skulle kunna stiftas inom
sex till 12 månader:
Det gäller dubbla straff för gängkriminella,
så att de med störst våldskapital blir inlåsta
dubbelt så länge. Och sedan inte kan begå
nya brott eller rekrytera nya
gängmedlemmar.
Och det gäller nya lagar om
visitationszoner, så att polisen utan
konkret brottsmisstanke får visitera
personer som kan ha vapen eller knark.
Det gäller också att införa en ny påföljd –
vistelseförbud – så att dömda
gängkriminella, efter avtjänat straff, inte får
komma tillbaka till sina gamla kvarter,
gamla nätverk och plåga sina gamla offer.
Och i svensk tradition så vittnar man mot
brott, och man gör det öppet och med
namn. Men klanstrukturer och hot om
hämnd gör ofta, att ingen har sett trots att
många var på plats. Så kan vi helt enkelt
inte ha det. När många vägrar vittna eller
ens vill tala med polisen, så måste Sverige
pröva ett system med anonyma vittnen.
Dessutom behöver Sverige lära av New
Yorks framgångsrika nolltolerans och
dramatiska minskning av de grova brotten:
Börja med att redovisa brottsstatistiken
varje vecka!
Och så behöver vi många fler poliser. I
New York har brotten minskat med 80
procent. Men så har de också 80 procent
fler poliser – än i hela Sverige. Och mer än
dubbelt så många polisanställda. Poliser
som dessutom tjänar mer. Ska vi också nå
dit, behövs både en betald polisutbildning
och högre polislöner.
”Men det här kommer ju aldrig gå” hör jag
redan några säga. För de vet hur det
brukar gå till i svensk politik. Mycket snack
och lite verkstad. Kanske har de rätt.
Kanske är det mest Moderaterna som har
den politiska viljan att agera här och nu.
Kanske kommer allt blockeras av små
partier som inte vill, men som sitter på
vetorätt. Kanske av ett stort regeringsparti,
där halva partiet vill - men inte andra
halvan. Kanske för att regeringspartierna
inte kan tåla sällskapet som vill göra något.
Jag vet inte. Det finns alltid gott om
ursäkter för att slippa göra det man borde
göra. Men jag hoppas att svensk politik
den här gången är vuxen uppgiften. Och
ytterst har regeringen alltid ett val: Att leda.
Eller att lämna.
Själv tror jag att det går. För i Sverige har
vi tagit oss samman förut.
Jag är gammal nog att ha varit med under
90-talskrisen. Det var på den tiden när
räntan inte var minus 0.5 procent utan plus
500. Den gången tog regering och riksdag
sig samman och genomförde politiska
reformer som länge hade varit politiskt
omöjliga.
Idag är vi stolta över det. Vi räddade
svensk ekonomi. Vi gick med i EU, och vi
vaccinerade oss mot de problem som
andra länder senare fick i finanskrisen.
Det går alltså. Den gången handlade det
”bara” om pengar. De är viktiga, men de
går ju alltid att ersätta. Hoten idag är
mycket värre. Och de riskerar att skada
något i samhället som inte går att reparera.
Frågan nu, är om vi ska vara stolta eller
skamsna om 25 år. Om vi tog tag i
problemen, eller bara fortsatte snacka om
dem.
Moderaterna erbjuder kunskaper, insikter
och kraft att genomföra en politisk
mobilisering mot kriminaliteten. Men då
måste också regeringen vara beredd att
agera. Nu är det upp till bevis: Show, don’t
tell.
***
”Vi ska vara hårda mot brotten och hårda
mot brottslighetens orsaker.”
Så sa den framgångsrike brittiska
premiärministern Tony Blair när han
inledde en politisk och polisiär offensiv mot
kriminaliteten i Storbritannien.
Tony Blair hade rätt. Båda sakerna är helt
nödvändiga.
Både hårda tag mot dem som skadar och
dödar. Och sådana insatser som gör att
unga män inte hamnar i kriminella gäng
från början. Att lära en ung kille matematik
i skolan är mycket bättre än att ge en äldre
kille metadon på ett behandlingsprogram i
fängelse.
Jag har jobbat länge med socialt utsatta
barn. Jag vet värdet av bra prevention, av
beprövat förebyggande arbete. Och
sådana insatser står ju inte emot fler
poliser som griper fler grovt kriminella.
Att under riktigt lång tid låsa in den som
har dödat, står inte emot att hans barn ska
få kunskaper i skolan som ger språk, jobb
och tro på en laglig framtid.
Men just nu är den enskilt viktigaste
förebyggande insatsen att låsa in grova
brottslingar längre. Så att de inte kan
rekrytera nya ungdomar.
Den näst viktigaste preventionen är att
tidigt lagföra de ungdomar som begår
mindre grova brott, och med väldig
tydlighet visa dem att det får konsekvenser
när man gör fel. Därför att den som
kommer undan med rån och misshandel
som 15-åring, kommer begå ännu grövre
brott som 25-åring.
Förebyggande arbete är alltså inte
någonting mjukt och försiktigt. Utan något
väldigt handfast.
Det tredje viktigaste handlar att hjälpa dem
som vill lämna gängen och bygga en ny
framtid. Därför behövs ett riktigt bra
nationellt exit-program.
Kom ihåg det. Vi är hårda mot brotten, och
hårda mot brottslighetens orsaker. Vi
förstår att bidragsberoende, utanförskap
och dåliga skolresultat leder till framtida
sociala problem och kriminalitet. Det är ju
just därför vi ägnar så mycket kraft åt
arbetslinjen, åt det svenska språkets
betydelse och åt alla barns chans till sin
egen klassresa.
Vi är hårda brottslighetens orsaker. Men vi
ursäktar inte brotten med att det finns
orsaker bakom brottsligheten.
***
Kära vänner,
Det här blev rätt mörkt, jag är ledsen för
det. Men det stora problemet är inte att jag
kan ha givit er en klump i magen idag.
Utan att det är så många i vårt land som
har en klump i magen varje dag. Och att
det finns skäl för det.
Jag skulle vilja återskapa hopp och
framtidstro i Sverige. Men då måste vi
samla det vuxna Sverige, och ta tillbaka
makten över vårt samhälle. För att en dag,
kunna ge det vidare till våra barn.
Och Sveriges potential är enorm. Ett litet
men starkt land, byggt på förtroende och
ömsesidig tillit. Ett land med självständiga,
jämställda och jämlika medborgare. Som
tar fullt ansvar för sitt eget liv, och
gemensamt ansvar för varandra. Vi har det
i oss.
Jag är övertygad om att vi skulle kunna
samlas. Att vi kan jobba med det som
förenar oss, och inte bara det som skiljer
oss åt. Att skilja stort från smått.
Vi har gjort det förr när vårt land har stått
inför stora problem. Inte drabbats av
uppgivenhet utan fyllts av beslutsamhet.
Allt detta är fullt möjligt. Det ligger inom
räckhåll. Inget är ödesbestämt. Men vi
måste både vilja och bestämma oss. Och
vi måste tro, att Sverige kan bli riktigt bra
om vi nu gör det vi borde.
För hoppfullhet är faktiskt inte en känsla.
Det är en förpliktelse.
Tack!
du ville komma hit.
Dalila är ordförande för MSU i Sverige –
moderata skolungdomar från hela landet.
De såg till att Moderaterna vann skolvalet,
både till riksdagen och EU-parlamentet.
Det ger mig, som partiledare, hopp för
framtiden.
Och så blir jag stolt och glad som svensk
när jag ser unga begåvade människor – i
olika partier – som engagerar sig politiskt.
För även i vår lite jag-fixerade tid så finns
det genuint gemensamma frågor. Och då
måste också kloka unga människor bry sig
om dem. Det gör Dalila.
Och tack alla ni andra, och varmt
välkomna hit till Ugglans Park i Strängnäs.
I år igen. Till den ”dynamiska idyllen”, som
vårt kommunalråd Jacob Högfeldt brukar
säga om sin kommun. Till min och min
familjs vackra hemstad.
***
Idag hade jag tänkt tala både om den korta
och den långa sikten. Först om de akuta
problemen, som har varit akuta alldeles för
länge.
Problem som vi borde ha pratat färdigt om,
och som nu bara borde lösas.
Och därefter hade jag tänkt höja blicken,
och tala om den långa sikten. Se vårt land
i det längre perspektivet.
För det är verkligen vårt ansvar att ta tag
även i Sveriges framtidsutmaningar. Ja, ni
vet, sådant som handlar om innovativ
klimatpolitik med eldrivna bilar,
elektrifierade vägar och industriella
processer.
Eller hur ny teknologi, med digitalisering
och artificiell intelligens, kan förbättra
sjukvården och skolan. Hur fler
entreprenörer kan göra Sverige mer
framgångsrikt i den globala ekonomin, och
bidra till jobb och välfärd. Allt det där
måste vi börja diskutera.
Men, mina vänner. Idag går inte det.
Jag kan inte tala här, denna första söndag
i september 2019, utan att helt fokusera på
det som för mig, för er och för hela Sverige
är det riktigt stora problemet: Det växande,
grova och hänsynslösa våldet.
Det som nu dominerar alla
nyhetssändningar och hundratusentals
samtal runt om i landet. Som sätter skräck
i utsatta stadsdelar, och göder en malande
oro i många fler: När drabbar våldet även
oss?
Det går helt enkelt inte att tala om
spännande framtidsutmaningar samtidigt
som unga kvinnor skjuts ihjäl i Malmö och i
Stockholm.
Att sätta stopp för våldet, brotten och de
grovt kriminella gängen är nu politikens
allra mest akuta uppgift. Vi måste vända
utvecklingen rätt. Det kommer jag tala om
här idag.
***
Låt oss först tala klarspråk om läget:
Den sista veckan har varit extrem, men vi
har sett den komma. Vi har vetat länge att
något är allvarligt fel. Inte varje dag och
överallt, men illa nog för att påverka alla
som lever här. Och framförallt – det går åt
fel håll. Det blir värre, inte bättre.
De kriminella gängen håller delar av
Sverige i ett järngrepp. De hotar inte bara
enskilda människors liv, utan hela det
svenska samhällskontraktet. Det skadar
det förtroende och den tillit som vårt
samhällsbygge vilar på.
Människor skjuts på öppen gata. Oskyldiga
människor som är på fel plats vid fel
tillfälle. Unga killar dödar varandra i jakten
på status, heder och snabba pengar.
Bomber och granater spränger hela
lägenhetsfastigheter.
Och samtidigt en våg av rån mot barn. Ta
in det: rånade barn. En 14-årig kille i Gävle
tvingades gå hem naken – efter att ha
misshandlats och rånats. Han sa efteråt:
”Vissa dagar vågar jag inte gå ut.”
Polisen rekommenderar att föräldrar ska
följa sina barn hem från träningen.
VI har pratat om det här i flera år. Jag har
talat om det sedan min första dag som
partiledare. Och Moderaterna gick till val
förra året på skarpa förslag för att stoppa
gängkriminaliteten.
Och för att vara helt rättvis: Även
Socialdemokraterna talar numera om
våldet och brotten. De bara glömde skriva
in det bland sina 73-punkter i regeringens
program.
Det här handlar inte om överdrifter eller
svartmålning. Och det som nu händer är
ingen film på Netflix. Det här är på riktigt.
Verkligheten är rå och brutal. Det är det
som är problemet.
Låt mig summera läget:
Mer än dubbelt så många unga män skjuts
ihjäl i Sverige som i andra jämförbara
länder. Tio gånger fler än i Tyskland. Och
granatexplosionerna har mångdubblats.
Sverige sticker ut internationellt även där.
I juni skakades Stockholm av tre
skjutningar på fem timmar. En ung kille
dödades med automatvapen. Några
timmar senare sköts en man ihjäl i
Bromma.
I juli slog Sahlgrenska sjukhuset i
Göteborg larm om akut blodbrist. En våg
av knivrån drog över stan, och under två
veckor skedde tre knivmord. En
förbipasserande 18-åring mördades med
kniv mitt i centrala stan.
I augusti skedde fyra överfallsvåldtäkter i
Uppsala på lika många dygn. På Facebook
organiserade sig kvinnor för att våga gå ut
på kvällen.
Och som SvD:s Tove Lifvendahl skrev:
”Det är ett hot (…) mot kvinnors frihet att
röra sig fritt i samhället, en attack mot vårt
sätt att leva.”
Därefter skrev hon ett uppmärksammat
reportage om en Uppsalafamilj, vars barn
terroriserats så grovt i skolan att familjen
till slut gav upp. Även myndigheterna
rådde dem att flytta för att komma undan.
Jag blir så upprörd att jag har svårt att
sätta ord på det.
Och den här sista sommarveckan nådde
våldet, som vi alla vet, en helt ny nivå: I
måndags klockan 10 sköts en ung kvinna
och nybliven mamma ihjäl mitt i centrala
Malmö – en ren avrättning på öppen gata.
I famnen lär hon ha hållit sin två månader
gamla baby.
Det är så grymt och fyllt av rått förakt, att
det nästan inte går att ta till sig.
Jag kände sorg, ursinne och vanmakt.
Sorg över ett barn som aldrig kommer lära
känna sin mamma. Och ja, jag medger,
det tar extra hårt att barnet aldrig mer
kommer att få se just sin mamma.
Ursinne över hur Sverige kan låta ”dessa
satans mördare” härja i vårt eget land, för
att låna Olof Palmes uttryck om dem som
då mördade sina egna medborgare.
Och vanmakt över att vi inte kommer
någon vart i politiken. Ord, ord och ännu
fler ord, blandat med högtidstal om vårt
fina land, och gräl om vems fel allting är.
Det är vad svensk politik just nu erbjuder
oroliga och frustrerade svenskar. Den
svenska politiken, som på 70-talet trodde
sig kunna allt, klarar plötsligt inte av
någonting alls. Det är bedrövligt.
Samma dag som den 30-åriga mamman
mördades i Malmö sköts en man nästan till
döds tre mil härifrån – i min gamla
hemstad Eskilstuna. Och dagen efter,
natten till i onsdags, sköts ännu en ung
kvinna till döds, en 18-årig tjej i Vällingby
utanför Stockholm.
Då är det lätt att trubbas av. Så många
skjutningar – nästan en om dagen. Och så
många människor som har dödats –
nästan en i veckan.
Men bakom statistiken finns en riktig
människa. Glöm inte det. En mamma som
sörjer ett barn. En ung tjej som aldrig får bli
vuxen. Och massor av killar som vet att de
inte kommer bli gamla.
I sommar har nio människor skjutits ihjäl i
över 80 skjutningar. Juni, juli och augusti.
Som lika gärna kunde varit mars, april och
maj. I år har redan fler människor skjutits
till döds i Stockholms län, än under hela
förra året. Och gör vi inget åt det, så
fortsätter det i oktober, november och
december.
Men det måste inte bli så. Och det är vi
själva som bestämmer hur det ska bli. Det
är vårt land, och vi som sätter gränserna.
Och även riktigt svåra problem kan lösas.
Vi är inte dömda att misslyckas. Det är vi
själva som avgör den saken.
Men en sak är helt säker: Våldet kommer
inte upphöra om vi fortsätter så här. Om vi
bara gör nya fördömanden och använder
mer eller mindre kraftfulla uttryck.
Det är faktiskt som Karin Pihl skrev i
Göteborgsposten: ”Våldsspiralen kräver
moteld”. Att sätta stopp för de kriminella
gängen är ingen tebjudning.
Precis det måste vi nu ta oss samman för
att göra: Anlägga moteld, sätta stopp, visa
att vi har fått nog. Ingen annan uppgift är
lika akut de kommande åren som att ta
tillbaka kontrollen från dem som skjuter,
mördar och rånar. För det vi ser nu, det är
inte mitt Sverige. Det är inte vårt Sverige.
***
Den dåliga nyheten är att vi har en
gigantisk uppgift framför oss, som kommer
ta kraft och resurser från mycket annat,
som också borde göras.
Den goda är att vi vet att det går att krossa
den grova kriminaliteten. Glasgow och
New York City är bara två exempel där
man har bestämt sig och nått resultat.
Det första som krävs är verklig
probleminsikt och osminkad
problembeskrivning. Vi måste prata öppet
om det som händer: Inga överdrifter, inga
bortförklaringar. Utan säga som det är. Jag
tror att vuxna människor i Sverige tål att
höra sanningen. Till och med är trötta på
halvsanningar.
Och sanningen är att det svenska
samhällskontraktet knakar i fogarna.
Staten klarar inte av att garantera
människors trygghet. Det handlar om
gängkriminaliteten. Men också om
utländska stöldligor, om rån och
misshandel.
Det råder ingen tvekan om att tusentals
svenska poliser gör otroliga insatser. Alla
de kvinnor och män, som med och utan
uniform, ägnar ett helt yrkesliv åt att göra
Sverige tryggare och säkrare. De förtjänar
vår djupa respekt. De borde bara vara fler,
och ha bättre betalt.
Det är alltså inte polisen som är problemet.
Utan politiken.
***
Jag har idag på förmiddagen mailat Stefan
Löfven och uppmanat honom att börja
utöva det ledarskap som regeringsmakten
både ger, och förväntar sig. Och att
kraftfullt gå från ord till handling.
Jag sa till honom att Sverige har haft
tillräckligt många allmänna fördömanden
och politiska högtidstal. Och att en stor
majoritet av svenska folket nog förväntar
sig handlingskraft. Gärna brett politiskt
samarbete – men bara om det leder till
politisk mobilisering av de resurser, beslut
och prioriteringar som nu behövs.
Och låt oss vara ärliga: Hittills har inte
regeringens ambitioner och prestationer
för att stoppa kriminaliteten imponerat:
- 73 punktsprogrammet rymmer högt och
lågt, men nästan ingenting om den
kriminalitet som oroar svenska folket allra
mest. Det är fel prioritering.
- Narkotikan är ett stort problem för
enskilda missbrukare och för hela
samhället. Men att trivialisera den grova
kriminaliteten till en fråga om knarket i
Djursholm är bara respektlöst.
- Varje gång som vi moderater kräver
strängare straff för grova brott, så svarar
regeringen med ”förebyggande insatser”.
De behövs också, men de stoppar inte
morden här och nu.
- Och gång på gång har vi föreslagit ny
lagstiftning och nya resurser. Men
regeringen har hittills sagt nej till i stort sett
allt.
Men låt oss nu blicka framåt. Det finns
massor att göra. Och när regeringen
efterlyser samarbete, så vill vi moderater
göra allt vi kan för att nå resultat.
Därför borde alla partier, som inser att det
Sverige hittills har gjort inte räcker, nu
samlas kring konkret politik som tar tillbaka
makten från de kriminella gängen. Och
staka ut en politisk kurs som medborgarna
i Sverige tror på, och har respekt för. För i
en demokrati är inte bara makten – utan
också ansvaret – ytterst väljarnas.
Då måste vi som är politiska ledare också
visa det – och gå främst i ledet.
Moderaterna har inte regeringsmakten,
men vi har Sveriges mest genomarbetade
politik för att vända den här farliga
utvecklingen. Och vi genomför den gärna.
För över ett år sedan presenterade vi ett
helt paket med ny lagstiftning för att stoppa
gängkriminaliteten. Skarpa förslag som
skulle ha gjort skillnad, om de nu var på
plats.
Vi gick till val på de förslagen, och hade
också genomfört dem, om vi hade bildat
regering. Det är fortfarande min fasta
övertygelse att Sverige snarast möjligt
behöver en ny regering som helhjärtat för
borgerlig politik och sätter Sverige på rätt
kurs igen.
Och – mina vänner – den tiden kommer.
Jag har tålamod. Men situationen i Sverige
kräver otålighet.
Så jag tänker inte titta på i tre år, och göra
någonting åt Sveriges problem först efter
nästa val. För politik är inte bara att vilja
det bästa, utan också att göra det möjliga.
Jag tror att det i grunden finns en majoritet,
både i Sveriges riksdag och i svenska
folket, som vill ha en politisk mobilisering
mot den grova kriminaliteten och de
kriminella gängen.
Och då menar jag mobilisering. Inte
diskussionsklubbar och rundabordssamtal.
Inga oändliga utredningar eller
halvhjärtade beredningar. Eller
välmenande manifestationer mot våld och
för fred. För det kommer inte lösa våra
akuta problem, utan bara öka
medborgarnas förakt för politikens
handlingsförlamning.
Vad jag vill ha är istället en konkret,
operativ och tidsatt mobilisering av både
regering och riksdag, för att på sex till 12
månader göra vad som verkligen krävs.
Jag föreslår tio klara och tydliga åtgärder.
Flera av dem efterfrågas också av
experter, och av rikspolischefen.
Kan vi enas om bara nio punkter – eller till
och med elva – så är jag öppen för det.
Men det är handling som gäller, inte
politisk samtalsterapi.
Om regeringen vill bevisa att även de har
förstått allvaret, och vill slå in på en ny
politisk kurs, borde de redan imorgon
måndag börja med följande fem saker:
• Regeringen borde lägga fram det helt
färdiga förslaget om slopad straffrabatt för
unga vuxna, som gör att en 18-åring i
princip alltid får sitt straff halverat.
• Regeringen borde också lägga fram det
helt färdiga förslaget om att tillåta hemlig
dataavläsning, så att fler brottslingar kan
upptäckas innan brottet begås. Det skulle
ha införts för nio månader sedan, men har
– som det heter – fastnat i
Regeringskansliet.
• Regeringen borde redan i budgeten
avsätta nya resurser för betydligt fler
övervakningskameror, så att allt är klart
när polisen nästa år äntligen får bättre
lagliga möjligheter att sätta upp de
kameror som länge har behövts.
• Regeringen borde omgående stärka de
utsatta polisområdena, så att fler aktiva
poliser kan vara ute på stan. Då måste
resurser omedelbart anslås för att
återanställa rätt många av de 4.000 poliser
som har lämnat yrket de senaste fem åren.
Både pensionerade poliser med värdefull
erfarenhet och yngre som har lämnat yrket
i förtid.
Dessutom behövs flera hundra nya
civilanställda. Poliser ska inte sitta och
renskriva förhör. De ska se till att det finns
någon att förhöra.
• Och regeringen borde genomföra de
regelförändringar som krävs så att
ordningsvakter kan avlasta polisen, från
mindre kvalificerade men tidskrävande
uppgifter. Det har också Polisen
efterfrågat. För mer än ett år sedan.
Här måste mobiliseringen börja, om
regeringen vill leda den. Därefter kommer
de nya lagar som skulle kunna stiftas inom
sex till 12 månader:
Det gäller dubbla straff för gängkriminella,
så att de med störst våldskapital blir inlåsta
dubbelt så länge. Och sedan inte kan begå
nya brott eller rekrytera nya
gängmedlemmar.
Och det gäller nya lagar om
visitationszoner, så att polisen utan
konkret brottsmisstanke får visitera
personer som kan ha vapen eller knark.
Det gäller också att införa en ny påföljd –
vistelseförbud – så att dömda
gängkriminella, efter avtjänat straff, inte får
komma tillbaka till sina gamla kvarter,
gamla nätverk och plåga sina gamla offer.
Och i svensk tradition så vittnar man mot
brott, och man gör det öppet och med
namn. Men klanstrukturer och hot om
hämnd gör ofta, att ingen har sett trots att
många var på plats. Så kan vi helt enkelt
inte ha det. När många vägrar vittna eller
ens vill tala med polisen, så måste Sverige
pröva ett system med anonyma vittnen.
Dessutom behöver Sverige lära av New
Yorks framgångsrika nolltolerans och
dramatiska minskning av de grova brotten:
Börja med att redovisa brottsstatistiken
varje vecka!
Och så behöver vi många fler poliser. I
New York har brotten minskat med 80
procent. Men så har de också 80 procent
fler poliser – än i hela Sverige. Och mer än
dubbelt så många polisanställda. Poliser
som dessutom tjänar mer. Ska vi också nå
dit, behövs både en betald polisutbildning
och högre polislöner.
”Men det här kommer ju aldrig gå” hör jag
redan några säga. För de vet hur det
brukar gå till i svensk politik. Mycket snack
och lite verkstad. Kanske har de rätt.
Kanske är det mest Moderaterna som har
den politiska viljan att agera här och nu.
Kanske kommer allt blockeras av små
partier som inte vill, men som sitter på
vetorätt. Kanske av ett stort regeringsparti,
där halva partiet vill - men inte andra
halvan. Kanske för att regeringspartierna
inte kan tåla sällskapet som vill göra något.
Jag vet inte. Det finns alltid gott om
ursäkter för att slippa göra det man borde
göra. Men jag hoppas att svensk politik
den här gången är vuxen uppgiften. Och
ytterst har regeringen alltid ett val: Att leda.
Eller att lämna.
Själv tror jag att det går. För i Sverige har
vi tagit oss samman förut.
Jag är gammal nog att ha varit med under
90-talskrisen. Det var på den tiden när
räntan inte var minus 0.5 procent utan plus
500. Den gången tog regering och riksdag
sig samman och genomförde politiska
reformer som länge hade varit politiskt
omöjliga.
Idag är vi stolta över det. Vi räddade
svensk ekonomi. Vi gick med i EU, och vi
vaccinerade oss mot de problem som
andra länder senare fick i finanskrisen.
Det går alltså. Den gången handlade det
”bara” om pengar. De är viktiga, men de
går ju alltid att ersätta. Hoten idag är
mycket värre. Och de riskerar att skada
något i samhället som inte går att reparera.
Frågan nu, är om vi ska vara stolta eller
skamsna om 25 år. Om vi tog tag i
problemen, eller bara fortsatte snacka om
dem.
Moderaterna erbjuder kunskaper, insikter
och kraft att genomföra en politisk
mobilisering mot kriminaliteten. Men då
måste också regeringen vara beredd att
agera. Nu är det upp till bevis: Show, don’t
tell.
***
”Vi ska vara hårda mot brotten och hårda
mot brottslighetens orsaker.”
Så sa den framgångsrike brittiska
premiärministern Tony Blair när han
inledde en politisk och polisiär offensiv mot
kriminaliteten i Storbritannien.
Tony Blair hade rätt. Båda sakerna är helt
nödvändiga.
Både hårda tag mot dem som skadar och
dödar. Och sådana insatser som gör att
unga män inte hamnar i kriminella gäng
från början. Att lära en ung kille matematik
i skolan är mycket bättre än att ge en äldre
kille metadon på ett behandlingsprogram i
fängelse.
Jag har jobbat länge med socialt utsatta
barn. Jag vet värdet av bra prevention, av
beprövat förebyggande arbete. Och
sådana insatser står ju inte emot fler
poliser som griper fler grovt kriminella.
Att under riktigt lång tid låsa in den som
har dödat, står inte emot att hans barn ska
få kunskaper i skolan som ger språk, jobb
och tro på en laglig framtid.
Men just nu är den enskilt viktigaste
förebyggande insatsen att låsa in grova
brottslingar längre. Så att de inte kan
rekrytera nya ungdomar.
Den näst viktigaste preventionen är att
tidigt lagföra de ungdomar som begår
mindre grova brott, och med väldig
tydlighet visa dem att det får konsekvenser
när man gör fel. Därför att den som
kommer undan med rån och misshandel
som 15-åring, kommer begå ännu grövre
brott som 25-åring.
Förebyggande arbete är alltså inte
någonting mjukt och försiktigt. Utan något
väldigt handfast.
Det tredje viktigaste handlar att hjälpa dem
som vill lämna gängen och bygga en ny
framtid. Därför behövs ett riktigt bra
nationellt exit-program.
Kom ihåg det. Vi är hårda mot brotten, och
hårda mot brottslighetens orsaker. Vi
förstår att bidragsberoende, utanförskap
och dåliga skolresultat leder till framtida
sociala problem och kriminalitet. Det är ju
just därför vi ägnar så mycket kraft åt
arbetslinjen, åt det svenska språkets
betydelse och åt alla barns chans till sin
egen klassresa.
Vi är hårda brottslighetens orsaker. Men vi
ursäktar inte brotten med att det finns
orsaker bakom brottsligheten.
***
Kära vänner,
Det här blev rätt mörkt, jag är ledsen för
det. Men det stora problemet är inte att jag
kan ha givit er en klump i magen idag.
Utan att det är så många i vårt land som
har en klump i magen varje dag. Och att
det finns skäl för det.
Jag skulle vilja återskapa hopp och
framtidstro i Sverige. Men då måste vi
samla det vuxna Sverige, och ta tillbaka
makten över vårt samhälle. För att en dag,
kunna ge det vidare till våra barn.
Och Sveriges potential är enorm. Ett litet
men starkt land, byggt på förtroende och
ömsesidig tillit. Ett land med självständiga,
jämställda och jämlika medborgare. Som
tar fullt ansvar för sitt eget liv, och
gemensamt ansvar för varandra. Vi har det
i oss.
Jag är övertygad om att vi skulle kunna
samlas. Att vi kan jobba med det som
förenar oss, och inte bara det som skiljer
oss åt. Att skilja stort från smått.
Vi har gjort det förr när vårt land har stått
inför stora problem. Inte drabbats av
uppgivenhet utan fyllts av beslutsamhet.
Allt detta är fullt möjligt. Det ligger inom
räckhåll. Inget är ödesbestämt. Men vi
måste både vilja och bestämma oss. Och
vi måste tro, att Sverige kan bli riktigt bra
om vi nu gör det vi borde.
För hoppfullhet är faktiskt inte en känsla.
Det är en förpliktelse.
Tack!