Hej kära kursdeltagare och eventuella andra tittare.
I den här föreläsningen så ska vi prata om kontraspionage. Vad är kontraspionage? Hur kan det definieras? Vi ska prata om skillnaden mellan spioner som rekryteras och underrättelseofficerare som rekryterar. Vi ska också titta på olika motiv för spioneri och vilken dynamik som kan råda mellan en underrättelseofficer och en spion, sådant som kan förklara till viss mån hur en person kan bli rekryterad. Vi ska också prata lite grann om den moderna teknikutvecklingen och i vilken utsträckning den eventuellt kan ha förändrat förutsättningarna för såväl kontraspionaget som spionerna.
Målen med den här föreläsningen är att ni ska erhålla grundläggande kunskaper om dels vad kontraspionage är och hur det organiseras och inte minst hur man definierar en spion. Vi ska också titta på några olika teorier, till exempel en teori om, eller flera teorier om hur spioner rekryteras. Och vi ska diskutera vilken inverkan den tekniska utvecklingen kan ha på både spioneri och kontraspionage. Så under föreläsningens gång och efteråt så skulle jag uppmana er att reflektera över vilka skillnader som finns mellan kontraspionagets förutsättningar i icke-demokratiska, kontra demokratiska stater. Här kan man ju med fördel reflektera över utifrån andra delar av litteraturen också än de som tas upp direkt i den här föreläsningen.
Så vad är då kontraspionage? Jo, kontraspionage är enligt Herman: “The study of the organization and behavior of the intelligence services of foreign states and entities and the application of the resulting knowledge.” Så det vi kan utläsa ur det här citatet är att det handlar om studiet av både hur någonting är organiserat och hur den här organisationen beter sig. Och det handlar specifikt då om främmande makts underrättelsetjänster. Så hur kan man då få en bättre förståelse av främmande makts underrättelsetjänster, dels hur de är organiserade och hur de beter sig? Och sen ska då den här kunskapen tillämpas för att skydda sig själv, primärt, underförstått.
Det finns också olika typer av underrättelseorganisationer som är bra att känna till här. Och kontraspionage tenderar att vara en intern företeelse, en typ av intern underrättelseorganisation. Den har mindre prestige i regel i många länder, inte i Sverige, men i många regler har den mindre prestige, ofta lite lägre utbildningsnivå och relativt låg personalomsättning. Och intern betyder i det här fallet att det är en organisation som verkar inom det egna landets gränser och vars mandat ofta begränsas till det egna landets gränser. Så det finns externa underrättelseorganisationer, som är de som sysslar med utrikes underrättelsetjänst, alltså tittar på andra länder och inte agerar inom det egna landet. Och de tenderar att ha mer prestige och högre utbildningsnivåer, men också låg personalomsättning, så folk stannar oftast i en eller andra av de här facken, så att säga. Det är inte så mycket rörelse mellan dem i de flesta länder. Men det ska tilläggas att i Sverige, om vi tar ett svenskt perspektiv och jämför med hur det ser ut just nu i alla fall och hur det har sett ut den närmaste tiden, så är det högre personalomsättning nu, alltså det är mer öppet, lättare för folk att komma in till exempel. I Sverige har kontraspionage också relativt hög prestige, skulle jag säga, framför allt jämfört med många andra länder. Och utbildningsnivåerna är också högre här, framför allt de senaste egentligen. Cirka 20 åren kanske man kan säga, jämfört med hur det har varit tidigare och hur det är i många andra länder. Men även externa underrättelseverksamheter runt om i världen har högre personalomsättning nu för tiden än vad de hade förr. Man tar in folk med högre utsträckning men folk slutar också i högre utsträckning.
Så kontraspionageorganisationer, en annan sak som Herman säger om dem är att de har vissa fördelar, till exempel att de kan reagera snabbare än utrikesinriktade organisationer eftersom de opererar primärt på sitt eget territorium, vilket innebär att de har nytta av att de kan använda sig av olika former av lagstöd, samverkan med andra myndigheter och liknande. Så de har en större handlingsfrihet helt enkelt. Det är lättare för dem att agera än vad det är för en utrikes underrättelsetjänst som agerar på någon annans territorium och som måste hålla sig dold och som kanske då ofta agerar i brott mot den lokala lagstiftningen.
Kontraspionageorganisationer är också generellt sett närmare knutna till det politiska ledarskapet i icke-demokratiska stater än vad de är i demokratiska stater. Eftersom då i icke-demokratiska stater används kontraspionageorganisationer inte sällan för att undertrycka olika former av opposition och hålla den aktuella regimen vid makten. Så det är också en viktig skillnad mellan hur kontraspionageorganisationer fungerar i demokratiska kontra icke-demokratiska stater. Kontraspionageorganisationer tenderar också att ha egna traditioner och myter som kan påverka hur de agerar. Och vissa av de här organisationerna har också en stor förkärlek för vissa specifika metoder som de har använt sig av traditionellt och som de håller fast vid och tenderar att göra. Så till exempel så i ryska sammanhang så har man en lång tradition av att använda humint och olika typer av infiltration och liknande och det är någonting som man har hållit på med väldigt länge och som man också fortsatt göra ända fram till idag. Och kontraspionageorganisationernas arbete kan också vara mycket tids- och resurskrävande, för de måste dels arbeta proaktivt för att försöka förhindra olika typer av infiltration och spioneri, men de måste också ofta arbeta reaktivt och försöka lagföra och upptäcka misstänkta spioner. Och de har ju såklart ofta väldigt kvalificerade motståndare i form av nationalstater. Och när en kontraspionageorganisation till exempel måste bedriva den reaktiva formen här av arbete och utreda och lagföra så måste man också bevissäkra, samtidigt som det kan vara ganska svårt att hitta bevis. Så inte sällan så tar en typisk kontraspionageutredning, både i Sverige och andra länder i demokratiska länder i alla fall, inte sällan tar det där flera år. Det kan ta två år är inte på något vis ovanligt till exempel att det tar. Från det att man börjar arbeta på en förundersökning tills dess att man kan antingen gripa i vissa fall eller vissa fall dra igång en rättegång.
Härnäst ska vi prata om motiv och den dynamik som kan råda mellan en underrättelseofficer och en spion. Men först och främst så ska vi gå igenom grundläggande definitioner av vem som är vem och hur det här fungerar. Sen går vi in på dels en klassisk teori och dels en mer modern och vetenskapligt förankrad teori som kan visa hur man kan se på de här sakerna.
När vi ska diskutera spioners motiv måste vi först och främst konstatera att det finns två kategorier av personal här som man inte ska blanda ihop. Det första är det som är egentliga spioner eller agenter som är rekryterade. Och det andra är underrättelseofficerare som är anställda eller professionella. Så underrättelseofficerare är de som rekryterar spioner, alltså de är anställda av sin egen stat och de förråder inte sin egen stat. Så att en underrättelseofficer är till exempel en person som jobbar under täckmantel på en ambassad och där så kommer den här underrättelseofficeren att försöka hitta personer i det landet som den är baserad, som kan tänkas ge information eller sälja information. Och när den hittar en person som kan tänkas ge information eller sälja information så kallas det att den rekryterar den här personen. Men den här personen blir inte anställd, alltså spionen eller agenten blir inte anställd, den blir bara rekryterad och får betalt för att den lämnar över saker. Och spionen då eller agenten är den som rekryteras av underrättelseofficeren, som är i sitt eget land i regel åtminstone och spionerar på sitt eget land eller på sin egen organisation och får belöningar av då en annan stat, så de förråder alltså sin egen stat. Och i det här, den här dikotomin så är det också viktigt att hålla reda på att underrättelseofficeren kan ju begå lagbrott i det landet som den är baserad, men i sitt eget hemland så är den inte en brottsling eller en kriminell. Medan spionen eller agenten i regel är kriminell i sitt eget hemland och begår alltså brott mot sin egen stat.
Så ett exempel här då, en underrättelseofficer säger vi skickas till en ambassad under en diplomatiskt täckmantel. Så den här underrättelseofficeren söker upp och rekryterar en lokaltjänsteman på en myndighet i det här landet. Den här upptäcks och utreds och den lokala tjänstemannen grips och får fängelse, men underrättelseofficeren har ju diplomatisk täckmantel, kan alltså inte gripas och lagföras utan utvisas istället. Eller för att vara noggrann så det som händer är att underrättelseofficeren förklaras persona non grata eller PNG som man säger, vilket innebär att den måste ge sig av för annars kommer den diplomatiska skyddet att upphöra att gälla. Så det är i praktiken en utvisning, men inte i juridisk mening så är det inte en utvisning. Så tjänstemannen är alltså kriminell och begår ett brott gentemot sitt land och förråder sina närmaste, för de lever ofta ett dubbelliv, precis som kriminella i många andra sammanhang kan göra, och kan då lagföras för detta. Medan underrättelseofficeren är professionell, gör sitt jobb, agerar på uppdrag av sitt eget land, kan ju då alltså för att lösa den här uppgiften bedra olika utomstående personer i det landet den är baserad, men den har ju ändå inte ett sånt här dubbelliv gentemot sina närmaste, eller åtminstone så kräver inte tjänsten det, kan man säga.
Om vi då kommer in på varför personer kan tänkas vilja bli rekryterade eller acceptera att bli rekryterade för att spionera, så finns det en klassisk modell som heter MICE, M-I-C-E, Money, Ideology, Coercion och Ego. Det finns också en mer komplex modell som heter RASCALS, där RASCALS står för Reciprocity, Authority, Scarcity, Commitment, Consistency, Liking och Social Proof. Men om vi börjar med att titta på den klassiska modellen MICE, så handlar den helt enkelt om M som är money, I som är ideology, C som är coercion och E som är ego. Så M, money, är helt enkelt att någon gör någonting för pengar, I är att någon gör någonting av ideologisk grund, C, coercion, är att någon är tvingad att göra någonting, i utpressning till exempel, eller genom olika former av hot också möjligt, och ego är att någon gör det för att tillfredsställa sitt ego, alltså för att få bekräftelse kanske man kan säga. Problemet med den här förklaringsmodellen är att ofta så kombineras de här, så att det sällan någon gör det av enbart en av de här drivkrafterna, och därför så är den ganska trubbig och svår att använda för att få fram en detaljerad förklaring. Så ofta blir det väldigt förenklat, man ser till exempel att någon spionerar för pengar, men spioneri är ett allvarligt brott, skulle jag säga, det är så jag klassificerar det, och man kan jämföra med att man skulle på samma sätt kunna förklara majoriteten eller nästan all form av väpnat rån till exempel, skulle man kunna säga att de gjorde det för pengarna punkt slut. Men det kan ni själva förstå, det är ju inte en särskilt tillfredsställande eller uttömmande förklaring. Människor begår inte så här grova brott enbart för att de behöver pengar, det måste finnas mer. De flesta människor behöver pengar, men de flesta människor begår inte grova brott. Och spioneri är ett av de grövsta brotten som man kan föreställa sig, det är betydligt grövre brott än väpnat rån, med mycket, mycket längre påföljd också än vad väpnat rån har i allmänhet till exempel. Det är också så leder spioneri inte sällan till att människor dödas, alltså människor från ens eget land som man rimligen borde ha någon typ av ansvar mot. Och därför menar jag att spioneri är dels ett väldigt grovt brott, dels som präglas av mycket hög grad av hänsynslöshet, och därför så tycker inte jag att pengar är en tillfredsställande förklaring som ensamt kan ge svaren på varför människor ägnar sig åt ett så pass extremt och riskfyllt beteende. För man ska också komma ihåg att i de flesta länder så beivras ju spioneri med kraft. Man sätter stora resurser på att utreda den här typen av brott och man får väldigt långa straff, och det finns i regel ingen preskriptionstid. Så på så vis är det mycket mindre riskfyllt att begå väpnat rån än vad det är att ägna sig åt spioneri.
Och här kommer vi tillbaka till den här mer komplexa modellen, RASCALS, som ger ett annat perspektiv. Medan MICE handlar om den enskilda individen och inte tar hänsyn till interaktionen i någon större utsträckning, utan då att coercion kan ses som att det är en typ av interaktion och ego indirekt kan ses som en typ av interaktion, men den tar inte explicit hänsyn till det. Men jag ska också säga redan från början att ideology är egentligen den som sticker ut här, alltså den som spionerar av ideologiska skäl kan göra det utan någon annan drivkraft, men de är också väldigt annorlunda som personer, och de är väldigt sällsynta, och de har varit väldigt sällsynta även under kalla kriget. Faktum är att det har inte varit vanligt i någon egentlig mening med ideologiskt motiverade spioner sedan ungefär första halvan av 1930-talet, skulle jag säga. Det är när Stalins utrensningar börjar bli kända utomlands som det där egentligen börjar försvinna, åtminstone kända i de här kretsarna som höll på med sådana här saker. Sen har det varit en ganska begränsad skara som varit ideologiskt motiverade spioner. Så det finns en del som har påstått att man varit det för att det låter bättre än att säga att man har gjort det av mer egoistiska skäl. Men lika desto mindre så brukar man skilja då mellan altruistiska spioner som har ideologiska motiv, sen kan man ju tycka vad man vill om deras ideologiska drivkraft, men lika desto mindre så är det en typ av osjälviskt beteende, kan man säga, medan de andra är egenintresserade eller själviska beteenden. Så absoluta majoriteten av alla spioner är egenintresserade, gör det av sina själviska drivkrafter, och det är också därför vi pratar mest om dem. Ideologiska spioner kommer vi inte prata så mycket om, för att dels är de så ovanliga och dels har de helt unika drivkrafter jämfört med de andra.
Men om vi tittar på RASCALS så börjar vi med reciprocation, som handlar om att ge små gåvor eller utföra små tjänster som ofta då sker utan att någonting har efterfrågats. Det skapar en känsla av skyldighet att ge något i utbyte hos mottagaren, vilket kan skapa öppningar för vidare exploatering. Så den underrättelseofficer som vill rekrytera en källa ger då inte sällan små presenter, bjuder på lunch eller middag eller kanske hjälper till med en liten tjänst eller liknande. Och det vi kan se i konkret spionfall är att rekryterare ofta ger sprit eller vin eller då bjuder på mat eller att det ofta är där det börjar helt enkelt. Och det här syftar ju till att etablera framför allt en initial kontakt, men i vissa fall syftar det också till att upprätthålla en relation. Man ger saker därför att det skapar en känsla av skyldighet att ge någonting tillbaka. Så det är ett utstuderat medvetet beteende, en strategi kan man säga hos rekryterare att göra så.
Det andra är authority som är att rekryteraren utstrålar auktoritet och prestige och överlägsen kunskap. Och det här leder då till att den här måltavlan som ska rekryteras kan bli både frestad av vilka belöningar som en sån här person och en sån här organisation kan erbjuda, men också kan bli lite rädd för att bli bestraffad om den inte kan leva upp till de här förväntningarna. Så en sån här person försöker då en rekryterare som utnyttjar authority försöker i regel ge ett intryck av styrka och framför allt då hela styrkan bakom den här organisationen som den här personen representerar, att det ska samlas i rekryterarens person utifrån de måltavlans perspektiv. Och det här kan man se i vissa fall har jag sett ljudupptagningar och filminspelningar som gjorts i smyg av spanare där man ser då en underrättelseofficer som pratar med den som den har rekryterat eller håller på att rekrytera. Och där har jag sett exempel på det här empiriskt hur en sån person inte pratar om jag, alltså inte jag är nöjd, inte så utan de säger: Moskva är nöjda med vad du har gjort, jag har pratat om det i Moskva.” Alltså hela tiden återkoppla till det väldigt stora sammanhanget och hela tiden understryka att den här underrättelseofficeren representerar något mycket större och mycket mäktigare, vilket då imponerar eller är tänkt att imponera på den här måltavlan som man ska rekrytera eller har rekryterat.
Så har vi scarcity som är att rekryteraren framställer det här erbjudandet som rekrytering för måltavlan som någonting sällsynt och kanske en engångschans och kräver kanske ett snabbt svar. Därför att rent allmänt då, psykologiskt, så upplever människor ofta det som är svåråtkomligt och sällsynt som mer åtråvärt än om någonting alltid finns som en möjlighet. Och det här är för övrigt samma typ av strategi som en försäljare tycker om att använda. Framför allt telefonförsäljare tycker om att använda det här. De vill pressa fram ett svar och de gör ofta det genom att presentera någonting som att det här är ett unikt tillfälle, det här gäller bara en kort tid, du måste svara nu. Och det syftar ju då dels till att göra det mer åtråvärt, men också till att minska tiden som den här måltavlan har att tänka och kritiskt reflektera kring vad det här faktiskt innebär.
Sen kommer vi till C:et med commitment och consistency som är en manipulationsteknik som bygger på att människor har en allmän reflex på att vara konsekventa. Så rekryteraren kommer först att be om någonting helt irrelevant och icke-känsligt, och sen när den får det så kommer den be om nästa sak och belöna i efterhand med gåvor och liknande. Och när den har fått igång någon typ av rutin kring det här så kan den höja insatserna och be om mer och mer känsliga saker. Och det är helt enkelt så att måltavlan då i allmänhet har svårare att säga nej när den tidigare har sagt ja. Så för att man har en sån här undermedveten drivkraft att vara konsekvent. Har jag tidigare gett dig saker så vill jag fortsätta ge dig saker. Det är svårt att säga nej där jag tidigare sagt ja. Och här är exakt samma sak som med scarcity att det här är också någonting som försäljare utnyttjar. Försäljare kan göra precis samma sak. De vill få en, framför allt telefonförsäljare, de kan få dig att vilja säga ja. De kan ställa helt kontrollfrågor som egentligen inte är så intressanta för försäljaren, som stämmer det att ditt namn är si eller så, stämmer det att du har den här adressen, stämmer det att du har en sån bil eller en hund eller vad det nu är. Det här vet ju försäljaren, de har det framför sig på sin skärm. De säger att de vill kontrollera den här informationen, men det handlar också om att få dig att säga ja, ja, ja, ja. För då har vi inlett ett samtal och du liksom, din gard släpper lite grann och nu blir det svårare för dig att lägga på eller säga nej, för att nu har vi börjat prata med varandra, nu har vi en kommunikation igång. Och då vill man vara konsekvent och fortsätta lite grann i samma tema och på samma sätt.
Sen har vi liking som handlar om att det är väldigt användbart i ett sånt här rekryteringssammanhang att försöka bygga en varm, vänskaplig och personlig relation. Alltså man vill bygga tillit och man vill på så vis bygga upp en tjänstvillighet, kan man säga, hos måltavlan. Så rekryteraren kommer då, om den är kvalificerad och det här är ett högvärdigt mål, så kommer de att dra upp en psykologisk profil på den här måltavlan med hjälp då av psykologer som är anställda hos den här underrättelseverksamheten. Och det handlar ju alltså då om att de vill se framför allt vad den här måltavlan har för intressen, vad den tycker om, vad den inte tycker om och så vidare. Och sen anpassar då den här rekryteraren sitt uppförande efter den här profilen för att den ska bygga en sån här tillits- och gillande relation. Det här är också någonting som man kan se i dokumenterade spionfall, inte sällan då att den som rekryteras uttrycker sig positivt även privat om den här rekryteraren och upplever att de har en vänskapsrelation.
Sist så har vi social proof som handlar om att övertyga andra måltavlan om att det den gör inte är moraliskt fel utan tvärtom moraliskt gott. Och försöka visa på olika sätt med olika exempel och resonemang att andra människor i samma situation antingen har gjort likadant eller skulle göra likadant. Så det du gör är inte fel utan det du gör är fullt rimligt och acceptabelt. Och det här kan man också se då i vissa spionfall hur man framförallt när de rekryterar flera olika personer i samma sociala sammanhang eller om man försöker argumentera med måltavlan och säga att: “Ja, men du är inte ensam om det här utan andra har gjort så här och det är inget fel att du gör så här.”
Den moderna teknikutvecklingen har ju gått väldigt fort de senaste åren, inte minst vad det gäller möjligheterna att övervaka folk med exempelvis sånt som ansiktsigenkänning. Så jag tänkte passa på att visa en liten pryl som jag själv har byggt och designat med vanliga kommersiellt tillgängliga komponenter kan man säga, ganska billigt, kostar några tusenlappar. Sen har vi en powerbank här, en vanlig USB-powerbank som egentligen tillför att ladda telefoner och datorer och så. Den är strömkälla till den här och med den här powerbanken så kan den här varje gång upp till 30-40 timmar och sånt där. Och vad den här gör är att den har en liten kamera här på framsidan och när den ser mitt ansikte och bara mitt ansikte så kommer den då pipa. Så man kan hålla den på lite avstånd sådär, och så pipar den då. Och den piper inte när man riktar den mot någon annans ansikte, utan bara mitt ansikte. Och man kan naturligtvis också byta ut mitt ansikte mot någon annans, så att den piper när den ser någon annan. Det är bara ett exempel på hur enkelt det är idag att bygga och driftsätta en liten pryl som jobbar med ansiktsigenkänning. Det krävs inte så mycket pengar eller egentligen teknologi för det idag. Så frågan är, hur har den här teknikutvecklingen förändrat förutsättningarna för kontraspionage och spioneri?
Hur påverkar då teknikutvecklingen kontraspionage? Ja, som jag nämnde, ansiktsigenkänningen stod jag i just nu. Det är väldigt lätt att ta foto av någon, och det är väldigt lätt att leta upp foton på en person som redan finns på nätet, och man kan lätt köra körningar mot databaser för att identifiera folk. Och man kan lätt identifiera folk i olika typer av videoströmmar i realtid i princip. Så det är väldigt svårt om ens ansikte finns någonstans att försöka utge sig för att vara en annan person än man är. Man kan också spåra mobiltelefoner ganska lätt. Man kan dels avlyssna dem, men man kan också lokalisera dem och följa dem mer eller mindre i realtid, framför allt beroende på vad det är för stat. Och det finns ju också goda möjligheter för en kvalificerad statsaktör framför allt att få in olika typer av spionprogram på en mobiltelefon, vilket ju öppnar upp väldigt stora möjligheter att övervaka en person. Det är också komplicerat därför att om man inte har en mobiltelefon eller lämnar sin mobiltelefon någonstans eller stänger av den och så vidare, så det kan ju också ge ett utslag på övervakning, därför att det kan upplevas som en avvikelse från normalbilden. Så det gör det också svårare att helt komma runt den här problematiken. Så man kan ju då spåra och jämföra framför allt olika telefoners rörelser mot varandra när två personer varit på samma plats, exempelvis, eller har de passerat samma plats nära inpå varandra. Man kan också över tid spåra rörelsemönster hos personer med hjälp av deras mobiltelefoner, vilket komplicerar mycket att göra saker dolt och helt enkelt för spioner och underrättelseofficerare. Man kan ju också hitta information i sociala medier, vilket kan göra det återigen svårt, framför allt för den som ska försöka uppträda under en täckmantel eller falsk identitet. Och alla de här sakerna innebär då, generellt sett så skulle man kunna säga att det här ger väldigt många fördelar för kontraspionage och nackdelar för spioner och underrättelseofficerare. Man kan också titta på köphistorik, på se hur människor har rört sig, och det här är någonting som jag vet har använts av kontraspionage i till exempel Sverige för att utreda sådana här misstänkta brott, därför att det här lämnar ju väldigt många spår när en person rör sig i samhället när de köper saker. Man kan också kontrollera datatrafik som går till och från olika enheter som telefoner och datorer och så vidare. Och man kan även göra digital forensisk analys av datorer, telefoner och lagringsenheter och så, inklusive att hitta sånt som har raderats, går att göra i viss utsträckning. Och digital forensisk bevisning är en väldigt stor del av de spionfall som har varit i Sverige de senaste åren, så det är en väldigt viktig del av det hela. Alla de här sakerna är som sagt fördelar för kontraspionage, generellt sett mestadels nackdelar för spioner och underrättelseofficerare.
Sen kan man tänka sig att det finns nygamla lösningar också. Förr i tiden var radiosändare och radiomottagare en stor del av spioneriets hantverk, kan man säga. Men förr i tiden hade man då också rutin på att övervaka den här typen av radiotrafik och försöka hitta och pejla radiosändare till exempel. Men det där har ju i många länder prioriterats ned till fördel för mer modern digital övervakning, vilket gör att det kanske då något paradoxalt är mer gångbart att gå tillbaka till gammal teknik än att snarare försöka hela tiden hitta nya tekniska lösningar. Där skrev jag en artikel om för ett antal år sedan och sedan visade det sig då, något senare kom det fram de här fallen med att exempelvis Hezbollah hade använt olika typer av sådana här äldre radiobaserade kommunikationssystem. Men även Hamas hade gjort det och Hamas hade också använt trådbaserad telefoni, alltså fälttelefoner, vilket också är en väldigt gammal form av, mer än hundra år gammal form av kommunikationsteknologi, men som är väldigt svår att avlyssna och upptäcka med moderna medel. Så man ska inte bara fastna på de nya grejerna här utan också komma ihåg att det finns en hel del gammal teknologi som kan vara faktiskt relevant än idag.
Sammanfattningsvis kan vi då säga att det finns olika definitioner av kontraspionage och det finns olika teorier relaterade till kontraspionage. Men om man ska förenkla så kan man säga att den gemensamma nämnaren är att kontraspionage är en verksamhet som syftar till att förhindra eller försvåra en motståndares underrättelseverksamhet. Man vill inte att de ska kunna inhämta underrättelser från en själv eller från ens eget land helt enkelt. Det är det man ska förhindra eller försvåra. Och man ska också komma ihåg att spioner och agenter, eller spioner slash agenter ska vi säga då, är alltså de som rekryteras av den som underrättelseofficerare som sköter rekryterandet. Detta är två vitt skilda kategorier av personer. Spioner rekryteras för att de har tillgång till information och i princip inget annat. Deras personliga kvalifikationer har inget med saken att göra. De förväntas inte heller vara någonting annat än någon som levererar information så länge som det går tills de åker fast och sedan de förbrukade. En underrättelseofficerare däremot är en yrkesperson i någon utsträckning, en professionell person. Så den rekryteras ju inte för att den har tillgång till information utan för att den kan övertala människor, har sociala färdigheter till exempel. Eller det kan också vara någon som inte jobbar med att rekrytera personer såklart, jobbar med helt andra saker. Då kan man rekryteras för att man har tekniska kunskaper eller analytiska färdigheter eller något liknande. Men det viktiga att komma ihåg är att det här är väldigt skilda kategorier av personer på alla sätt. Sen har kontraspionage, ska man också komma ihåg, vissa tidlösa inslag, som spioneri till exempel, är lika aktuellt idag som det alltid har varit och det har ju funnits såklart så länge som människan har funnits egentligen. Så det är ju synnerligen tidlöst. Men det finns också en intressant inverkan av teknologisk utveckling. Så exempelvis är det tveklöst så att det är svårare idag att arbeta med täckidentiteter för att det finns helt enkelt så mycket information på nästan alla människor tillgängligt på så många ställen och det är lättare än någonsin att bearbeta väldigt mycket information väldigt snabbt. Så där har det blivit en viss skillnad. Men med det ska man inte säga att spioneri är inaktuellt, för det kan vi bevisligen se att det inte är. Så man kan väl säga då också att kontraspionage gynnas av tillgång till information, alltså både om landets egna medborgare och tillfälliga besökare. Så det här ger ju en viss fördel till icke-demokratiska stater därför att de kan ägna sig åt mycket högre grad av övervakning och mer inträngande övervakning. De behöver inte ta hänsyn till lagrum på samma sätt som de demokratiska staterna behöver göra. Men det finns också nackdelar med att vara en icke-demokratisk stat och det kommer vi att återkomma till senare i andra delar av kursen som ni kommer se det där då.
Det var allt för den här gången, men jag hoppas ni har funnit detta intressant och glöm nu inte, det är skillnad på underrättelseofficerare och spioner. James Bond är således inte en spion utan en underrättelseofficer, om vi ska vara noggranna. Och det ska vi ju såklart. Tack för att ni har lyssnat.