Eders majestäter,
herr talman,
kära nationaldagsfirande runt om i vårt land.
Ibland sägs det att det är midsommarafton som är svenskarnas verkliga nationaldag.
Och visst, det är ju en högtid som man med rätta kan säga är unik svensk.
Men sjätte juni är den högtid som vi svenskar, nya och gamla, firar det offentliga Sverige.
Folkstyret, grundlagarna, parlamentarismen, tryckfriheten med anor ifrån sjuttonhundratalet, den konstitutionella monarkin, vår gemensamma historia, språket vi talar, kulturen vi skapar, människorna som bor här.
Vi har våra egna traditioner att hylla – humanism, frihet och jämlikhet.
Det är värderingar som har byggt Sverige starkt och det ska vi vara väldigt stolta över.
Vårt samhälle är dessutom konstruerat kring en förståelse om att ensam inte är stark och att alla samhällsmedborgare är förbundna med varandra.
Att bo i Sverige, det är att omfattas av lagar, regler och värderingar.
Vi har rättigheter och vi har också skyldigheter gentemot samhället.
Men vi som lever här och också förväntningar och krav på varandra, och den här våren har vi ju pratat mycket om just det.
När coronaviruset har spridits har du och jag förväntats ta ansvar, genom att tvätta händerna ofta och noggrant, hålla avstånd till varandra, avstå från kalas och resor.
På det sättet har vi skyddat oss själva, våra närmaste, men också människor som vi inte ens vet vilka de är, och så har vi också gett sjukvården en chans att klara den akuta krisen.
Dessutom har många av er gjort ovärderliga insatser för att medmänniskor ska klara vardagen.
Och den sammanhållningen, det ansvarstagandet av samhället, det behöver vi också hylla idag på vår nationaldag.
När ett samhälle går igenom historiska kriser som vi gör nu, är det vanligt att man letar i det förflutna efter bilder eller berättelser för att kunna orientera sig om vad det här är.
Vi läser om hur samhällen och människor mött den spanska sjukan, tuberkulosutbrott eller till och med ett världskrig, och vi gör det i en förhoppning om att förstå vad det är egentligen vi går igenom.
Vi lever i historiska tider med historiska prövningar.
När vi till slut är igenom det så ska vi tillsammans bygga framtiden åter.
Och vi ska göra det med samma beslutsamhet, samma självdisciplin och samma ansvarskänsla för varandra som vi har visat under den här tiden, och det här kommer att behövas under en ganska lång tid.
Vi är inte igenom det här och nya prövningar väntar oss.
När vi idag samlas här på Skansen och runt om i Sverige, när äppelträden och syrenen blommar, då har coronavirusutbrottet pågått i Sverige i mer än fyra månader.
Jag får ofta frågan när vardagen ska återvända, när allt ska bli som vanligt igen, och visst finns det på horisonten tydliga tecken på en ljusning.
Men det är precis då det ännu viktigare att fortsätta hålla ut.
Sverige har också valt åtgärder som är tänkta att hålla under en längre period, och därför behöver alla vara inställda på att vår tillvaro kommer att vara annorlunda ytterligare en tid.
Sverige är under press, men Sverige fungerar.
Under tiden så används hela samhällets styrka för att säkra hälsa, liv, jobb och inte minst resurser till sjukvård och omsorg.
Men vi måste också komma ihåg att dom exceptionella arbetsinsatserna som görs i svensk vård och omsorg är långt ifrån vår vardag.
De enorma uppoffringar som undersköterskor, läkare, sjuksköterskor och andra grupper gör under en oerhört tuff arbetsbelastning är inte och får inte bli vardag.
Vi måste också komma ihåg att kring varje person som avlidit i covid-19, så finns det människor som har berövats en älskad förälder, ett kärt barn, en kär vän.
För dem kan inte allt bli som vanligt.
Och för de människor som ändå nu förlorat arbetet eller tvingats lägga ner sitt familjeföretag, så är det ännu svårt att tala om vardagen.
Men det kommer trots allt att komma ett efteråt.
Ett efteråt då vi i detalj kan utvärdera hur vi agerade under den här krisen.
Då var och en av oss får ställa frågan ”vad gjorde jag? Tog jag mitt ansvar? Gjorde jag mitt bästa?”, därför att stora utmaningar ställer en alltid inför val som får stora konsekvenser.
Det kommer ett efteråt också då vi får svara på frågan vad gjorde det offentliga Sverige?
Vad blev rätt, vad blev fel?
Ett efteråt då vi måste diskutera om det samhälle som mötte coronakrisen är det samhälle som vi i alla delar vill ha tillbaka.
Det vi genomlever, det är en historisk kris, men som också innehåller historiska möjligheter.
Under de här gångna månaderna har det blivit väldigt tydligt att vi måste rusta Sverige.
Vår ekonomi, vår välfärd och inte minst vår sociala sammanhållning – rusta den för framtiden där vi vet att nya kriser kommer.
Så frågan är inte längre om saker kommer att förändras, utan hur.
Och idag när vi står mitt i händelser som omstöpt hela vår värld så prövas på allvar de värderingar som har byggt Sverige så starkt.
Och Sverige kommer att klara denna prövning, så länge vi håller fast vid insikten att ingen människa är en ö och att vi allihop har en plats och en uppgift i det samhälle som är vårt gemensamma.
Tack.
herr talman,
kära nationaldagsfirande runt om i vårt land.
Ibland sägs det att det är midsommarafton som är svenskarnas verkliga nationaldag.
Och visst, det är ju en högtid som man med rätta kan säga är unik svensk.
Men sjätte juni är den högtid som vi svenskar, nya och gamla, firar det offentliga Sverige.
Folkstyret, grundlagarna, parlamentarismen, tryckfriheten med anor ifrån sjuttonhundratalet, den konstitutionella monarkin, vår gemensamma historia, språket vi talar, kulturen vi skapar, människorna som bor här.
Vi har våra egna traditioner att hylla – humanism, frihet och jämlikhet.
Det är värderingar som har byggt Sverige starkt och det ska vi vara väldigt stolta över.
Vårt samhälle är dessutom konstruerat kring en förståelse om att ensam inte är stark och att alla samhällsmedborgare är förbundna med varandra.
Att bo i Sverige, det är att omfattas av lagar, regler och värderingar.
Vi har rättigheter och vi har också skyldigheter gentemot samhället.
Men vi som lever här och också förväntningar och krav på varandra, och den här våren har vi ju pratat mycket om just det.
När coronaviruset har spridits har du och jag förväntats ta ansvar, genom att tvätta händerna ofta och noggrant, hålla avstånd till varandra, avstå från kalas och resor.
På det sättet har vi skyddat oss själva, våra närmaste, men också människor som vi inte ens vet vilka de är, och så har vi också gett sjukvården en chans att klara den akuta krisen.
Dessutom har många av er gjort ovärderliga insatser för att medmänniskor ska klara vardagen.
Och den sammanhållningen, det ansvarstagandet av samhället, det behöver vi också hylla idag på vår nationaldag.
När ett samhälle går igenom historiska kriser som vi gör nu, är det vanligt att man letar i det förflutna efter bilder eller berättelser för att kunna orientera sig om vad det här är.
Vi läser om hur samhällen och människor mött den spanska sjukan, tuberkulosutbrott eller till och med ett världskrig, och vi gör det i en förhoppning om att förstå vad det är egentligen vi går igenom.
Vi lever i historiska tider med historiska prövningar.
När vi till slut är igenom det så ska vi tillsammans bygga framtiden åter.
Och vi ska göra det med samma beslutsamhet, samma självdisciplin och samma ansvarskänsla för varandra som vi har visat under den här tiden, och det här kommer att behövas under en ganska lång tid.
Vi är inte igenom det här och nya prövningar väntar oss.
När vi idag samlas här på Skansen och runt om i Sverige, när äppelträden och syrenen blommar, då har coronavirusutbrottet pågått i Sverige i mer än fyra månader.
Jag får ofta frågan när vardagen ska återvända, när allt ska bli som vanligt igen, och visst finns det på horisonten tydliga tecken på en ljusning.
Men det är precis då det ännu viktigare att fortsätta hålla ut.
Sverige har också valt åtgärder som är tänkta att hålla under en längre period, och därför behöver alla vara inställda på att vår tillvaro kommer att vara annorlunda ytterligare en tid.
Sverige är under press, men Sverige fungerar.
Under tiden så används hela samhällets styrka för att säkra hälsa, liv, jobb och inte minst resurser till sjukvård och omsorg.
Men vi måste också komma ihåg att dom exceptionella arbetsinsatserna som görs i svensk vård och omsorg är långt ifrån vår vardag.
De enorma uppoffringar som undersköterskor, läkare, sjuksköterskor och andra grupper gör under en oerhört tuff arbetsbelastning är inte och får inte bli vardag.
Vi måste också komma ihåg att kring varje person som avlidit i covid-19, så finns det människor som har berövats en älskad förälder, ett kärt barn, en kär vän.
För dem kan inte allt bli som vanligt.
Och för de människor som ändå nu förlorat arbetet eller tvingats lägga ner sitt familjeföretag, så är det ännu svårt att tala om vardagen.
Men det kommer trots allt att komma ett efteråt.
Ett efteråt då vi i detalj kan utvärdera hur vi agerade under den här krisen.
Då var och en av oss får ställa frågan ”vad gjorde jag? Tog jag mitt ansvar? Gjorde jag mitt bästa?”, därför att stora utmaningar ställer en alltid inför val som får stora konsekvenser.
Det kommer ett efteråt också då vi får svara på frågan vad gjorde det offentliga Sverige?
Vad blev rätt, vad blev fel?
Ett efteråt då vi måste diskutera om det samhälle som mötte coronakrisen är det samhälle som vi i alla delar vill ha tillbaka.
Det vi genomlever, det är en historisk kris, men som också innehåller historiska möjligheter.
Under de här gångna månaderna har det blivit väldigt tydligt att vi måste rusta Sverige.
Vår ekonomi, vår välfärd och inte minst vår sociala sammanhållning – rusta den för framtiden där vi vet att nya kriser kommer.
Så frågan är inte längre om saker kommer att förändras, utan hur.
Och idag när vi står mitt i händelser som omstöpt hela vår värld så prövas på allvar de värderingar som har byggt Sverige så starkt.
Och Sverige kommer att klara denna prövning, så länge vi håller fast vid insikten att ingen människa är en ö och att vi allihop har en plats och en uppgift i det samhälle som är vårt gemensamma.
Tack.