Selma Lagerlöf: Till Gundla Gumælius. Vid graven på Nya Kyrkogården

Gundla Gumælius, du klara fina, ljusa, redbara ande, stig upp till
de strålande rymder, som äro ditt rätta hem. Du ädla dotter till en
vördnadsvärd mor, du lyckliga hustru till en god man, du trogna
uppoffrande syster gå nu att återförena dig med den du älskat mest.

Du vän och hjälpare, som aldrig kunde svika och aldrig förändras!
Du milda skapare av ett gott hem, du älskare av fin sed och ett
rikt andligt liv, du kära sällskap för unga och gamla, böj ditt öra än
en gång mot jorden för att höra vår klagande sorg.

Inga blommor få vi lägga på din grav, vi få lägga dit vår saknad,
att du har lämnat oss, du som i en svag kropp gömde en själ av så
mycken ädelhet, och höghet, du som alltid var tålig och stolt, du,
som var så ren, att allt svek och all falskhet måste vika från din närhet.

Och först och främst lägga vi där ner vår sorg att aldrig mer kunna
göra dig en glädje, aldrig mer visa dig vår kärlek, du, som alltid
ville ge, men aldrig ta emot.

Gundla Gumælius vår mycket älskade vän, vi skola aldrig glömma
dig, så länge vi vandra här på jorden. Inte skola vi missunna dig
att sväva mot det ljus, varifrån du är kommen, och dock ville vi gärna
tro, att du ännu ägde kvar för oss någon kärlek, att du följde vår
stapplande vandring med medlidsamma och förbarmande tankar.