Selma Lagerlöf: Tal på Julia Ekmans åttioårsdag

Kära moster Julia.
När någon av oss människor har nått opp till åttioårsåldern, då är
bara detta något så pass stort, att alla vilja komma för att lyckönska
och gratulera. Ty alla veta vi, att vandringen uppför livets berg är så
pass mödosam och brant, att det vill stora krafter, mycket mod och
mycken uthållighet till för att nå så långt upp mot toppen.

Men i alla fall är det inte bara för de åttio årens skull, som vi idag
har samlats hit i Hastaberget. Det är framför allt för att hon, som
nu har nått dem har gjort det på ett så vackert sätt. Det är liksom
vi alla skulle behöva komma hit för att lära oss hur vi skola kunna
bibehålla själens rörlighet och kroppens spänstighet ända högt opp
i ålderdomen.

Jag tänker, att om vi se tillbaka på moster Julias liv för att se vilka
konster hon har begagnat sig av för att bibehålla ungdomen, så ska
vi finna, att hon ganska mycket har prövat den utvägen, att glömma
bort sig själv och leva för dem som hon har älskat. Vi veta nog,
att hon har en vilja, men den har hon kunnat kuva utan att lida
därav därför att hon har blivit till ett med dem, som stått henne
närmast hennes man, hennes barn och hennes yngste bror. Hon
har ju aldrig behöft sakna något för egen del, men dock har hennes
liv varit rikt på mödor och vakor och hon har känt fruktan och oro.
Men den sorg, som man bär för andra, den försvagar inte utan den
framtvingar dolda krafter och lägger år till livslängden.

Men så menar jag också, att moster Julia kan lära oss något i
själva hennes sätt att leva livet. Hon har stor kärlek till det, som är
vackert och genom hela sitt liv har hon hållit på att inrätta sig nya
hem, det ena vackrare än det andra. Hon har rest utrikes för att se
skön konst i dess hemland, hon tycker om musik och lektyr, men
med allt detta har hennes liv bibehållit en stor enkelhet och flärdlöshet.
Det där vackra, det har endast fått vara livgivande och stärkande,
det har inte fått förlama arbetet, endast skänka bättre kraft
att hålla ut därmed.

Vidare finns det hos min kära moster något, som jag tror är
mycket sunt och bibehåller livsstyrkan och det är, att hon aldrig
har låtit sig helt ryckas lös från sitt ursprung, hon har alltid kännt
sambandet med den stad, där hon har vuxit upp. Först när hon
hade hunnit sina 75 år kom hon på allvar tillbaka, men kom gjorde
hon ändå. Och det kan ingen rätt väga och beräkna hur mycket
gott det ligger i att vända tillbaka till det gamla. Det är alltid gott
för en planta att vända tillbaka till den jordmån, därur den först är
uppvuxen. Den ger trygghet och säkerhet, lugn och lycka, att åter
befinna sig på en plats, som ligger nära ens barndomshem, att vid
varje steg känna barndomsminnen leva upp omkring sig.

Jag vill tala om mitt första minne av moster Julia. Vi hade på
Mårbacka en stor hemmagjord vagn, en slags charabanc som hade
träfjädrar och skakade alldeles förskräckligt. Den var uteslutande
avsedd för de barnskaror, som samlades på Mårbacka om somrarna
och för skakningens skull kallades den för Mazurka. Men den
första gången jag mig veterligen såg moster Julia satt hon på den
gröna träbänken i Mazurkan mitt i barnflocken fastän hon var sina
tjugo år och hon var liten och nätt, med så vackra rosiga kinder,
som hoppade då hon satt i den skakande vagnen. Det såg så lustigt
ut, att jag kom att se närmare på henne och jag såg, att hon var söt
och älsklig, hon var så ljus och fin och hon hade roligt, och skrattade
och ropade högt alldeles som vi barn gjorde. –

Det är kanske sextio år sedan den tiden, men jag tycker, att moster
alltjämt är sig lik. De runda kinderna äro nog borta, men liten
och nätt är hon, och det snälla och söta och ungdomliga, det vänliga
sättet och goda humöret, det finns kvar hos åttiåringen. Och
detta, det är något eget för henne, det kunna vi inte efterlikna. Vi
kunna bara hålla av henne för det och önska, att hon måtte få sitta
kvar här i Hastaberget, så länge som livet har värde för henne.