Det är mycket kärt för en hemmaboende värmlänning som jag att se
landsmännen samlade för att fira det gamla, goda landskapet, för
att uppliva minnet av barndomsåren och släktgårdarna. Jag är glad
att kunna än en gång ta med mig hem den klang av hänryckning
och saknad, varmed Värmlandsvisan sjunges en sådan här kväll, att
kunna avlägga vittnesbörd i hembygden, att den inte är glömd, att
dess minne alltjämt framkallar en varm glimt i ögat och en darrning
i rösten.
Vidare skulle jag vilja säga, att det är en särskild glädje för mig,
att Värmlandsfesten numera är förlagd till den trettonde december.
Det har ju alltid varit så, att man i Värmland har ihågkommit
Sancta Lucie dag. Jag vet inte riktigt varför dess firande har bitit sig
fast just där. Det måste väl ligga däri, att den festen särskilt passade
oss. Vi måtte ha tyckt om en sådan där liten inledningsfest till julen,
detta lilla avbrott i stöket, då man får fröjda sig åt alla sorters
korv och sylta, som lagats till under december-slakten. Och först
och främst har man glatt sig åt den vitklädda jungfrun med ljuskronan
kring huvudet, bilden av den försvunna solen, som visade
sig i vintermorgonens mörker, kringbjudande den upplivande
och värmande drycken, ett budskap om sommarvärme och sommarfröjd.
Är det något särskilt värmländskt just i detta? Det är matglädje,
kalasglädje, glädje över färskt bröd, fet korv och starkt öl. Men det
är inte nog härmed. Man får aldrig glömma, att fru Lucia, som
dukar fram sina ymniga gåvor, bär ljuskransen om huvudet. Vid
hennes fest hör det till, att även själen skall väckas ur vinterdvalan,
den skall stå upp till snillrikt tal, till eldande sång, till vinnande
sällskaplighet.
Mina damer och herrar! Kommer inte Lucia oss till hjälp? Då vi
tänka på att denna ljusjungfru alltid har varit älskad ibland oss, förstå
vi inte då också vad det är, som gör vår hembygd så kär för oss?
Vi må vara komna från stad eller land, från herrgård eller bondebygd,
vi veta nog, att överallt har man måst sträva och knoga för att
hålla livet vid makt. Men därbredvid fanns det dock alltid något,
som lyfte och fröjdade. En krona bland Svea Rikes länder har man
kallat vårt landskap. Den kronan kan nog råka till att vara flätad av
simpelt lingonris, men bland bladen glänsa lågor, som äro sinnebilden
av vår yppersta skatt, av det ljusälskande, tappra, strålande
Värmlandslynnet.
landsmännen samlade för att fira det gamla, goda landskapet, för
att uppliva minnet av barndomsåren och släktgårdarna. Jag är glad
att kunna än en gång ta med mig hem den klang av hänryckning
och saknad, varmed Värmlandsvisan sjunges en sådan här kväll, att
kunna avlägga vittnesbörd i hembygden, att den inte är glömd, att
dess minne alltjämt framkallar en varm glimt i ögat och en darrning
i rösten.
Vidare skulle jag vilja säga, att det är en särskild glädje för mig,
att Värmlandsfesten numera är förlagd till den trettonde december.
Det har ju alltid varit så, att man i Värmland har ihågkommit
Sancta Lucie dag. Jag vet inte riktigt varför dess firande har bitit sig
fast just där. Det måste väl ligga däri, att den festen särskilt passade
oss. Vi måtte ha tyckt om en sådan där liten inledningsfest till julen,
detta lilla avbrott i stöket, då man får fröjda sig åt alla sorters
korv och sylta, som lagats till under december-slakten. Och först
och främst har man glatt sig åt den vitklädda jungfrun med ljuskronan
kring huvudet, bilden av den försvunna solen, som visade
sig i vintermorgonens mörker, kringbjudande den upplivande
och värmande drycken, ett budskap om sommarvärme och sommarfröjd.
Är det något särskilt värmländskt just i detta? Det är matglädje,
kalasglädje, glädje över färskt bröd, fet korv och starkt öl. Men det
är inte nog härmed. Man får aldrig glömma, att fru Lucia, som
dukar fram sina ymniga gåvor, bär ljuskransen om huvudet. Vid
hennes fest hör det till, att även själen skall väckas ur vinterdvalan,
den skall stå upp till snillrikt tal, till eldande sång, till vinnande
sällskaplighet.
Mina damer och herrar! Kommer inte Lucia oss till hjälp? Då vi
tänka på att denna ljusjungfru alltid har varit älskad ibland oss, förstå
vi inte då också vad det är, som gör vår hembygd så kär för oss?
Vi må vara komna från stad eller land, från herrgård eller bondebygd,
vi veta nog, att överallt har man måst sträva och knoga för att
hålla livet vid makt. Men därbredvid fanns det dock alltid något,
som lyfte och fröjdade. En krona bland Svea Rikes länder har man
kallat vårt landskap. Den kronan kan nog råka till att vara flätad av
simpelt lingonris, men bland bladen glänsa lågor, som äro sinnebilden
av vår yppersta skatt, av det ljusälskande, tappra, strålande
Värmlandslynnet.