Det har blivit sagt om människorna, att de kunna förliknas vid ett
tåg av vandrare, som i natt och mörker draga fram på en ödslig väg.
De främsta i tåget bära facklor, som de en stund behålla i sin hand,
varefter de lämna dem till de efterföljande och själva försvinna i
mörkret. På samma sätt går det med de nya fackelbärarna, de också
få en liten stund hålla i facklorna, sedan måste de lämna dem till
de efterföljande och försvinna.
Det unga par, som idag blivit förenat, är med på denna mänsklighetens
vandring. Det går ännu framåt lyst av fackelskenet från
sina föregångare, men en tid skall komma, då de själva få facklorna
i sina händer. De skola vandra glada i det strålande skenet, tills det
en gång blir deras tur, att lämna dem till nya släkten.
Vad man härmed velat inskärpa, det är väl först och främst, att
människorna numera inte äro nybörjare eller avslutare, utan fortsättare.
Vi äro alla länkar i en kedja, grenar på ett väldigt träd, delar
av ett stort sammanhang. Och vad jag först och främst vill önska
brud och brudgum det är, att de av det rika arv från hem, från släkt
och från hela vår kultur, som tillfaller dem, måtte veta att bevara
det bästa, att de måtte lyckas att föra med sig in i sitt nya liv det
bästa av sedvänjor, av minnen, av åldrig visdom och levnadsvett.
Och så för det andra, när deras föregångare äro borta, och de
själva bli fackelbärare, må det då bli dem förunnat, att få ge något
nytt, att få sända några strålar av nytt ljus in i mänsklighetens mörker.
Må de under detta arbete få njuta framgång och lycka och få
bära ljuset högt upp i ålderdomen utan att avbrytas av ohälsa eller
annan vanmakt.
Men till sist vill jag önska, att när deras tur kommer att i andras
händer lämna facklorna, de må kunna göra detta med lugnt mod
och i glad tillförsikt, att de, som följa efter, skola föra verket vidare
med liknande lycka. Och att de med glädje må kunna se tillbaka
på sin levnad i medvetande, att det inte fordras av oss människor
att avsluta och fullända, endast att hålla det andliga vid liv under
släktets eviga vandring.
Leve brudparet!
tåg av vandrare, som i natt och mörker draga fram på en ödslig väg.
De främsta i tåget bära facklor, som de en stund behålla i sin hand,
varefter de lämna dem till de efterföljande och själva försvinna i
mörkret. På samma sätt går det med de nya fackelbärarna, de också
få en liten stund hålla i facklorna, sedan måste de lämna dem till
de efterföljande och försvinna.
Det unga par, som idag blivit förenat, är med på denna mänsklighetens
vandring. Det går ännu framåt lyst av fackelskenet från
sina föregångare, men en tid skall komma, då de själva få facklorna
i sina händer. De skola vandra glada i det strålande skenet, tills det
en gång blir deras tur, att lämna dem till nya släkten.
Vad man härmed velat inskärpa, det är väl först och främst, att
människorna numera inte äro nybörjare eller avslutare, utan fortsättare.
Vi äro alla länkar i en kedja, grenar på ett väldigt träd, delar
av ett stort sammanhang. Och vad jag först och främst vill önska
brud och brudgum det är, att de av det rika arv från hem, från släkt
och från hela vår kultur, som tillfaller dem, måtte veta att bevara
det bästa, att de måtte lyckas att föra med sig in i sitt nya liv det
bästa av sedvänjor, av minnen, av åldrig visdom och levnadsvett.
Och så för det andra, när deras föregångare äro borta, och de
själva bli fackelbärare, må det då bli dem förunnat, att få ge något
nytt, att få sända några strålar av nytt ljus in i mänsklighetens mörker.
Må de under detta arbete få njuta framgång och lycka och få
bära ljuset högt upp i ålderdomen utan att avbrytas av ohälsa eller
annan vanmakt.
Men till sist vill jag önska, att när deras tur kommer att i andras
händer lämna facklorna, de må kunna göra detta med lugnt mod
och i glad tillförsikt, att de, som följa efter, skola föra verket vidare
med liknande lycka. Och att de med glädje må kunna se tillbaka
på sin levnad i medvetande, att det inte fordras av oss människor
att avsluta och fullända, endast att hålla det andliga vid liv under
släktets eviga vandring.
Leve brudparet!