Ja, vad säger man? Sjunde gången som Årets kvinnliga idrottare på Idrottsgalan.
Sedan 2013 har jag simmat 100 m fritt i nio VM och OS utan att vinna. Under mitt femte OS insisterade min tränare Tony på att jag skulle ge 100 fritt en sista chans. Jag tvekade, men något i hans ord gjorde mig nyfiken. Nyfiken på vad han såg i mig – på min kapacitet.
När jag gick in i finalen som sexa hade jag ingen tanke på att vinna. Förmodligen inte ni heller när jag vände som fyra. Men allt förändrades när jag slog handen i kaklet och tittade upp, då förstod jag.
Så tack, Tony, för att du trodde på mig mer än jag själv gjorde. Och för att du gjorde mig nyfiken.
I år har jag planerat att vara ledig, men jag kommer tillbaka. För det krävs mod att våga stanna upp. Att vila, reflektera och hitta tillbaka till det som driver en framåt. För mig är nyfikenhet min kompass.
Och jag är så tacksam för att jag har ett fantastiskt team, vänner, familj, fans och sponsorer som alltid stöttar mig, oavsett var jag befinner mig på min resa. Tack snälla.