Jag är också jätteglad att jag får delta.
Jag är stolt, en romsk kvinna, finsk-romsk kvinna. Men jag tror att alla vi i nationaldagen, vi är som systrar, systrar och bröder idag, och vi känner glädje, gemensamt. Och det är bra att i Sverige har man tagit till sig att vi har fått en romernas dag. Jag jobbar som romsk resande kvinnojour, enda i världen, finns inte någon annanstans. Och vi har mycket romska kvinnor och utsattheter. Jag ville berätta för er att jag har varit delaktig i referensgruppen och varit delaktig i vita boken. Och jag var jätteupprörd, jag var jätteledsen, att, hur har man kunnat behandla romerna den tiden. Men sen när jag började titta på i dagens läge, vad är det som händer idag? När jag går till affärerna, så kommer det alltid en eller två vakter som följer mig. Jag får mycket fula kommentarer, jag känner mig jätteliten, jag känner mig jätteledsen. Jag är rom, aktivist, har jobbat i fältarbete 18 år och försökt att lära våra systrar och så att vi ska ha skyldigheter och rättigheter, men inte så att vi måste sälja våran identitet. Ingen av oss vill sälja våran identitet. Vi ska kunna vara en svensk, en svart, en kines och en rom. Vi har alla i bagaget våran identitet. Så varför skulle vi låta Sverige förändra den? Det är för att många romer, eller många icke-romer, säger till mig: “Ja, men du har blåa ögon, du har ljust hår. Om du vill arbeta så varför tar du inte svenska kläder?” Och då sårar de mig jättemycket. Varför ska jag ta svenska kläder och bete mig som en svensk? Räcker det inte när jag är delaktig och jag är medveten om både skyldigheter och rättigheter?
Sen att säga så här: att genom kommunerna, att problematiken i våra kommuner, den är katastrof. Jag sitter och jag måste lyfta de här sociala problematikerna, det är för att de står nära mig i hjärtat. Det är för att jag sitter och fightas. Vi har 750 kvinnor bara här i Stockholm som lever i utanförskapet, i tablettmissbruk och får inte den handlingsplan i socialenheterna. Det är mycket, vill inte påpeka, men det är mycket grov diskriminering. De guidar inte de romska kvinnorna att få den hjälp som de är i behov av. Och vi säger till exempel att när det finns vuxenenheter och handläggare, när man brister som förälder av de kvinnor som romsk kvinna som handläggarna anser, så finns det vuxenenheter och man gör utredning i vanliga folket, att man ger resurserna till de här familjerna, men det gör man inte till romerna. Plus att jag har varit själv med i Socialstyrelsen och gjort en undersökning: varför blir romska barn så fort omhändertagna? LVU är på hälarna på romska kvinnor. Romska kvinnor törs inte gå till BVC, de törs inte gå till akuten, de törs inte vara delaktiga i hälsoproblematiken, för att de är rädda att myndigheterna gör alarm. Och de här frågorna är jättekatastrof idag. Och man säger så här att vi försöker arbeta och samtidigt ska vi vara handläggare, vi försöker vara brobyggare och stödja de här personerna. Men utan vägvisningar, med myndighetsnivå och samarbete, att vi ska vara delaktiga i olika frågor. Jag har förstått att det ska vara integration i Sverige, men jag märker idag att det är assimilering. Och sen att varje fråga och varje instans som gäller i Stockholm är utan romernas medverkan, utan att romerna är delaktiga, utan att kommunen att ha med sina romska grupper, man ska överhuvudtaget inte arbeta om inte romerna är delaktiga. Där ska man vara försiktig och titta efter att romerna blir delaktiga och att, när man ger ett förslag och gör en handlingsplan, att man ser till metoden och hur man löser problematiken, annars är det ingen idé. Hur mycket pengar vi än får.
Tack.
