Tack för möjligheten att delta här i Karungi idag vid den träff som Svenska kyrkan och STR-T anordnar.
Det är en vacker plats vi befinner oss på vid Torne älv, med en speciell historia. Jag tänker särskilt på det nav som Karungi kom att bli under första världskriget, ett händelsernas centrum som knöt samman flera delar av Europa.
Det är fint att vi ses i kyrkan idag, en plats för eftertanke och försoning. Men platsen påminner oss också om något annat. Om en smärtsam del av vår historia. Församlingshemmet här intill var en gång i tiden en arbetsstuga. En plats där många barn fick uppleva kränkningar och övergrepp.
Sannings- och försoningskommissionens kartläggning visar att statens assimileringspolitik, genom bland annat arbetsstugorna, fått negativa konsekvenser och bland annat inneburit att många tornedalingar, kväner och lantalaiset förlorat sitt språk och sin kultur.
Vittnesmålen i Sannings- och försoningskommissionen är många och visar på olika berättelser och upplevelser. Det är berättelser om sorg och skam men också om glädje och stolthet. Om en kultur och ett språk som lever, förlorats och tagits tillbaka.
Det går inte att bortse från de starka vittnesmålen från arbetsstugorna som berättar om statens kränkningar och övergrepp under denna tid.
Att bli bestraffad för den man är. Att inte få tala sitt språk, och att få det språk man talar nedvärderat, det gör något med en människa. Det kan skapa sår som kan leva vidare i barn och barnbarn.
Som representant för Sveriges regering vill jag bidra till att läka de sår som smärtar än idag. Regeringen erkänner ansvar för att de kränkningar som den svenska statens assimileringspolitik innebar för enskilda tornedalingar, kväner och lantalaiset har fått negativa konsekvenser för minoriteten, och att dessa konsekvenser lever vidare än i dag.
Idag blickar vi bakåt för att kunna blicka framåt. Genom att tala om det som gått fel, genom att öka kunskapen om det som har skett, kan vi bidra till att något liknande inte händer igen.
Det här är en del av vår gemensamma historia som få känner till. En del av vår historia som inte får upprepas i framtiden. Det är ett ansvar som vilar på regeringen, men ett arbete som många fler bidrar till.
Tornedalingars, kväners och lantalaisets kultur och språk har en självklar plats i vårt land. Vi behöver tillsammans fortsatt skapa en framtid där språket och kulturen hålls levande, där ni, gammal som ung, känner en stolthet över den ni är - att få känna att man hör till.
Idag blickar vi bakåt för att kunna blicka framåt. Jag vill bidra till att skapa en framtid präglad av tillit, försoning och framtidshopp. Det är en resa som vi behöver göra tillsammans. Jag vill avsluta med ett varmt tack till alla er som kommit hit idag och tack för att jag fick möjligheten att delta.
Det är en vacker plats vi befinner oss på vid Torne älv, med en speciell historia. Jag tänker särskilt på det nav som Karungi kom att bli under första världskriget, ett händelsernas centrum som knöt samman flera delar av Europa.
Det är fint att vi ses i kyrkan idag, en plats för eftertanke och försoning. Men platsen påminner oss också om något annat. Om en smärtsam del av vår historia. Församlingshemmet här intill var en gång i tiden en arbetsstuga. En plats där många barn fick uppleva kränkningar och övergrepp.
Sannings- och försoningskommissionens kartläggning visar att statens assimileringspolitik, genom bland annat arbetsstugorna, fått negativa konsekvenser och bland annat inneburit att många tornedalingar, kväner och lantalaiset förlorat sitt språk och sin kultur.
Vittnesmålen i Sannings- och försoningskommissionen är många och visar på olika berättelser och upplevelser. Det är berättelser om sorg och skam men också om glädje och stolthet. Om en kultur och ett språk som lever, förlorats och tagits tillbaka.
Det går inte att bortse från de starka vittnesmålen från arbetsstugorna som berättar om statens kränkningar och övergrepp under denna tid.
Att bli bestraffad för den man är. Att inte få tala sitt språk, och att få det språk man talar nedvärderat, det gör något med en människa. Det kan skapa sår som kan leva vidare i barn och barnbarn.
Som representant för Sveriges regering vill jag bidra till att läka de sår som smärtar än idag. Regeringen erkänner ansvar för att de kränkningar som den svenska statens assimileringspolitik innebar för enskilda tornedalingar, kväner och lantalaiset har fått negativa konsekvenser för minoriteten, och att dessa konsekvenser lever vidare än i dag.
Idag blickar vi bakåt för att kunna blicka framåt. Genom att tala om det som gått fel, genom att öka kunskapen om det som har skett, kan vi bidra till att något liknande inte händer igen.
Det här är en del av vår gemensamma historia som få känner till. En del av vår historia som inte får upprepas i framtiden. Det är ett ansvar som vilar på regeringen, men ett arbete som många fler bidrar till.
Tornedalingars, kväners och lantalaisets kultur och språk har en självklar plats i vårt land. Vi behöver tillsammans fortsatt skapa en framtid där språket och kulturen hålls levande, där ni, gammal som ung, känner en stolthet över den ni är - att få känna att man hör till.
Idag blickar vi bakåt för att kunna blicka framåt. Jag vill bidra till att skapa en framtid präglad av tillit, försoning och framtidshopp. Det är en resa som vi behöver göra tillsammans. Jag vill avsluta med ett varmt tack till alla er som kommit hit idag och tack för att jag fick möjligheten att delta.