Vi samlas här ikväll i solidaritet med dem som inte får uttrycka sin åsikt men som gör det ändå. Vi samlas för att hedra deras mod. Och vi samlas för att påminna om att de inte är ensamma.
Det gör mig stolt att se hur vi kan sluta upp, från olika bakgrunder och olika politiska partier. Att vi kan lägga vardagens groll åt sidan, och stå enade, sida vid sida, till stöd för de kvinnor i Iran som i två års tid demonstrerat under parollen Kvinna. Liv. Frihet. Zan. Zendegi. Azadi.
Somliga har fått betala med sina liv. Fler har fängslats. Och ännu fler har fått se sin frihet begränsas på andra sätt.
En av dem är den svensk-iranska filmregissören Maryam Moghaddam, välkänd från teaterscener här i Göteborg. Hon är fast i Iran efter att hennes pass beslagtagits. Anledningen: ”En liten bit av kakan” – en film om kärlek, som nu visas på svenska biografer. Ett verk som talar till vår empati, vår humor, vår mänsklighet. Den sortens verk är farliga för makthavare som inte tål att bli ifrågasatta. Tänk ändå, att en film om två förälskade 70-åringar kan ha en sådan sprängkraft! Det finns något hoppfullt i det, trots allt. Det visar också varför vi alltid måste stå upp för konstnärlig frihet – här hemma och ute i världen.
Irans kvinnor är inga tysta offer. Ingen behöver tala i deras ställe. Trots det motstånd som de möter i sin kamp för grundläggande, mänskliga rättigheter, vägrar de att ge upp. Vi är inte här för att lägga ord i deras munnar, utan för att förstärka deras egna röster, bevinga deras budskap och hjälpa det att flyga över världen. Tills dess att de får leva i fred och frihet, i ett samhälle där idéer får brytas mot varandra och information flöda fritt, kommer vi troget att stå vid deras sida.
Nelson Mandela uttryckte en gång följande: ”Det ter sig alltid omöjligt, till dess att det är genomfört”.
Jag tror att den attityden förenar demokratikämpar världen över. De för en Davids kamp mot en auktoritär Goliat. En kamp som kan framstå som ensam och övermäktig i ljuset av att de är individer som valt att slåss mot ett helt system, ibland mot en hel statsapparat.
Men de vägrar att ge upp, till dess att uppdraget är genomfört.
Jag har, som bekant, mina egna rötter i Iran. Det är landet där jag är född och det är landet som jag och mina föräldrar flytt ifrån. Det är ett land med en rik historia, kultur och med ett stolt folk. Ett folk som under decennier levt i förtryck och ofrihet. Och ett folk som nu reser sig och säger att det räcker.
Långt fram i leden står journalister och konstnärer, advokater och människorättskämpar. Men också helt vanliga iranier. Inte minst kvinnor och flickor. De använder sina röster och sina pennor till att göra motstånd.
Attackerna mot dem som ifrågasätter regimen sker ibland i öppet dagsljus och skapar rubriker världen över. Men ofta sker de i mörker. Vårt gemensamma ansvar är därför att rikta strålkastarljuset mot det som sker. Att göra vad vi kan, både som land och som medmänniskor, för att göra kampen lite mindre ojämn.
Vi vet att kampen är ojämn; rädslan för det fria ordet, och för de modiga män och kvinnor som för ut det, är enorm.
Därför har regeringen uttryckt sitt tydliga stöd för de iranier som fredligt demonstrerat för sina mänskliga rättigheter i Iran, och kraftfullt fördömt iranska myndigheters övervåld och avrättningar.
Och därför fortsätter Sverige att aktivt stödja en stark och sammanhållen politik gentemot Iran i både EU och FN, med sanktioner mot dem som ansvarar för våldet och övergreppen.
Och därför, mina vänner, samlas vi här ikväll i Göteborg.
Vi är här för att det är vår plikt och vårt gemensamma ansvar att fortsätta vårt gemensamma arbete för demokrati och frihet. Det är vi skyldiga de demokratikämpar som strider för sin rätt idag. Låt oss förstärka deras röster, så ropen inte kan stängas ute. Låt de röster höras, som tvingats att tystna. Kvinna. Liv. Frihet. Zan. Zendegi. Azadi.
Det gör mig stolt att se hur vi kan sluta upp, från olika bakgrunder och olika politiska partier. Att vi kan lägga vardagens groll åt sidan, och stå enade, sida vid sida, till stöd för de kvinnor i Iran som i två års tid demonstrerat under parollen Kvinna. Liv. Frihet. Zan. Zendegi. Azadi.
Somliga har fått betala med sina liv. Fler har fängslats. Och ännu fler har fått se sin frihet begränsas på andra sätt.
En av dem är den svensk-iranska filmregissören Maryam Moghaddam, välkänd från teaterscener här i Göteborg. Hon är fast i Iran efter att hennes pass beslagtagits. Anledningen: ”En liten bit av kakan” – en film om kärlek, som nu visas på svenska biografer. Ett verk som talar till vår empati, vår humor, vår mänsklighet. Den sortens verk är farliga för makthavare som inte tål att bli ifrågasatta. Tänk ändå, att en film om två förälskade 70-åringar kan ha en sådan sprängkraft! Det finns något hoppfullt i det, trots allt. Det visar också varför vi alltid måste stå upp för konstnärlig frihet – här hemma och ute i världen.
Irans kvinnor är inga tysta offer. Ingen behöver tala i deras ställe. Trots det motstånd som de möter i sin kamp för grundläggande, mänskliga rättigheter, vägrar de att ge upp. Vi är inte här för att lägga ord i deras munnar, utan för att förstärka deras egna röster, bevinga deras budskap och hjälpa det att flyga över världen. Tills dess att de får leva i fred och frihet, i ett samhälle där idéer får brytas mot varandra och information flöda fritt, kommer vi troget att stå vid deras sida.
Nelson Mandela uttryckte en gång följande: ”Det ter sig alltid omöjligt, till dess att det är genomfört”.
Jag tror att den attityden förenar demokratikämpar världen över. De för en Davids kamp mot en auktoritär Goliat. En kamp som kan framstå som ensam och övermäktig i ljuset av att de är individer som valt att slåss mot ett helt system, ibland mot en hel statsapparat.
Men de vägrar att ge upp, till dess att uppdraget är genomfört.
Jag har, som bekant, mina egna rötter i Iran. Det är landet där jag är född och det är landet som jag och mina föräldrar flytt ifrån. Det är ett land med en rik historia, kultur och med ett stolt folk. Ett folk som under decennier levt i förtryck och ofrihet. Och ett folk som nu reser sig och säger att det räcker.
Långt fram i leden står journalister och konstnärer, advokater och människorättskämpar. Men också helt vanliga iranier. Inte minst kvinnor och flickor. De använder sina röster och sina pennor till att göra motstånd.
Attackerna mot dem som ifrågasätter regimen sker ibland i öppet dagsljus och skapar rubriker världen över. Men ofta sker de i mörker. Vårt gemensamma ansvar är därför att rikta strålkastarljuset mot det som sker. Att göra vad vi kan, både som land och som medmänniskor, för att göra kampen lite mindre ojämn.
Vi vet att kampen är ojämn; rädslan för det fria ordet, och för de modiga män och kvinnor som för ut det, är enorm.
Därför har regeringen uttryckt sitt tydliga stöd för de iranier som fredligt demonstrerat för sina mänskliga rättigheter i Iran, och kraftfullt fördömt iranska myndigheters övervåld och avrättningar.
Och därför fortsätter Sverige att aktivt stödja en stark och sammanhållen politik gentemot Iran i både EU och FN, med sanktioner mot dem som ansvarar för våldet och övergreppen.
Och därför, mina vänner, samlas vi här ikväll i Göteborg.
Vi är här för att det är vår plikt och vårt gemensamma ansvar att fortsätta vårt gemensamma arbete för demokrati och frihet. Det är vi skyldiga de demokratikämpar som strider för sin rätt idag. Låt oss förstärka deras röster, så ropen inte kan stängas ute. Låt de röster höras, som tvingats att tystna. Kvinna. Liv. Frihet. Zan. Zendegi. Azadi.