Det riktigt svåra i livet är inte att visa mod – det är att få med sig andra på samma väg!
Vi blir då och då uppmärksammade på människor som står upp för sina övertygelser, som visar mod i en annars allt kallare och mer cynisk värld
Vi imponeras av individen som orädd, utan synbar fruktan för negativa konsekvenser kämpar mot ofta starkare krafter
Det är lätt att blanda ihop detta agerande med civilkurage
Men civilkurage är inte en persons jobb utan flera tillsammans
Civilkurage kommer ju ur latinets ”Civilis” dvs medborgare i samma stad
Och ”kurage” – av coeur – dvs hjärta
Redan ordet civilkurage säger vad det handlar om – att ha hjärta för det gemensamma
Och motståndet mot detta – hur ser det då ut?
Jo, det handlar om att isolera/skära av den enskildes tillgång till och plats i det gemensamma.
Att putta ut någon på ett isflak.
Just detta har jag själv fått erfara flera gånger under min karriär, nu senast när jag talade inför det internationella fäktförbundets kongress i Lausanne.
Frågan gällde huruvida Saudiarabien skulle tilldelas värdskapet för VM 2024 och knappt hade jag hunnit börja mitt anförande förrän en hord på 50 mötesdelegater började bua och banka i borden, allt för att få mig att tystna. Det jag talade om var att be kongressen före omröstningen, ställa sig grundläggande frågor om huruvida samtliga tävlingsdeltagare kunde garanteras säkerhet under tävlingarna om värdlandet som utgångspunkt inte respekterar alla människors fri- och rättigheter. Frågor som för övrigt den olympiska chartern kräver att vi ställer till alla arrangörsländer.
De övriga 450 personerna i kongresshallen som inte buade, satt helt knäpptysta, ja inte riktigt, för det internationella fäktförbundets egyptiske vice ordförande, ställde sig upp till sist och beordrade mig i skarpa ordalag att omedelbart avsluta mitt anförande. Han sade, till deltagarnas jubel, att ”idrott och politik inte hör ihop”. Men i övrigt var de som representerade världens demokratier helt tysta.
Jag valde att inte vika ner mig och fullföljde mitt anförande, men VM tilldelades likväl Saudiarabien med en överväldigande majoritet av rösterna. I kaffepausen som följde betraktades jag som en spetälsk och fick mest stå för mig själv - att ”fjärmas” från gruppen blev det första straffet för min olydnad och på hemmaplan ser det inte bättre ut – på grund av ställningstagandet anses inte vi från svenska fäktförbundet som valbara till styrelsen för sveriges olympiska kommitte för att det skulle kunna minska de svenska chanserna att få arrangera OS 2030 – vi är satta på isflaket.
Civilkurage kan se ut som djärvhet men är väl egentligen bara konsekvensen av att man som person tror sig begripa hur saker funkar:
Håller vi inte ihop det hela; i organisationen, företaget eller familjen så faller det isär
– hela ordet ”sam-hälle” bygger ju på det som ”håller samman”, kittet
Saknas det kittet blir bygget svagt’.
Jag möter dessa situationer regelbundet i de företag och organisationer som jag fått ansvar att transformera;
• Det kan vara företaget där kunder, chefer eller ägare kräver att bli behandlade i strid mot regler och lagar och där de anställda inte vågar göra det rätta av rädsla att tappa sin position.
• Idrottsklubben som låter stjärntränaren hållas trots att denne bryter mot idrottens värdegrund, ibland med tragiska konsekvenser för unga idrottare som följd.
• Jag ser det även på det personliga planet; som förälder till en ung elitidrottare, där tränarna och föräldrakollektivet uteslutande fokuserar på kortsiktiga resultat med budskapet att presterar du inte resultatmässigt här och nu är du utanför, vilket leder till att många unga lämnar idrotten i förtid.
Det ensidiga fokuset på kortsiktiga resultat, att få jobbet gjort kosta vad det kosta vill, att behålla sin makt och position även om man måste dagtinga med sitt samvete, ligger nära till hands och kan upplevas som legitimt, när det de facto skadar det sammanhållande kittet i grunden.
Civilkurage för mig kräver därför både att vi står upp för våra värderingar för att bryta dessa osunda, kortsiktiga mönster, och att vi får med oss andra på tåget – att vi skapar en gemenskap runt det riktiga. Båda delarna är lika nödvändiga.
Vi kan uppmuntra till civilkurage genom att tala i moraliska termer – människor ”bör” visa civilkurage, men man har sannolikt större framgång om man tar sig an det i övertygelse om att det stärker helheten.
Många minns fortfarande den gamla slagdängan från 60-talet som familjen Åman sjöng i Hylands hörna: ” Ge mig fyra minuter och 20 ampere, ska ni se att jag är inom kort populär.”
Incidenten på fäktkongressen i Lausanne med dess efterspel har uppenbarligen uppmuntrat många, inte minst i Sverige – och för det är jag glad och tacksam – men jag vill inte att den händelsen ska bli en ”Åman-grej” – ett tomtebloss som flammar upp och dör lika fort – jag vill att talet ska betyda mer än så – att det ger en aha-upplevelse som hänger i och en påminnelse av vilka värderingar vi de facto står för – vi som lärt oss att det där med att ha hjärta för det gemensamma i övertygelsen om att det - är det enda som håller i längden.
Inte bara för att det låter rätt, utan även för att det paradoxalt nog leder oss snabbare till våra mål.
Vi blir då och då uppmärksammade på människor som står upp för sina övertygelser, som visar mod i en annars allt kallare och mer cynisk värld
Vi imponeras av individen som orädd, utan synbar fruktan för negativa konsekvenser kämpar mot ofta starkare krafter
Det är lätt att blanda ihop detta agerande med civilkurage
Men civilkurage är inte en persons jobb utan flera tillsammans
Civilkurage kommer ju ur latinets ”Civilis” dvs medborgare i samma stad
Och ”kurage” – av coeur – dvs hjärta
Redan ordet civilkurage säger vad det handlar om – att ha hjärta för det gemensamma
Och motståndet mot detta – hur ser det då ut?
Jo, det handlar om att isolera/skära av den enskildes tillgång till och plats i det gemensamma.
Att putta ut någon på ett isflak.
Just detta har jag själv fått erfara flera gånger under min karriär, nu senast när jag talade inför det internationella fäktförbundets kongress i Lausanne.
Frågan gällde huruvida Saudiarabien skulle tilldelas värdskapet för VM 2024 och knappt hade jag hunnit börja mitt anförande förrän en hord på 50 mötesdelegater började bua och banka i borden, allt för att få mig att tystna. Det jag talade om var att be kongressen före omröstningen, ställa sig grundläggande frågor om huruvida samtliga tävlingsdeltagare kunde garanteras säkerhet under tävlingarna om värdlandet som utgångspunkt inte respekterar alla människors fri- och rättigheter. Frågor som för övrigt den olympiska chartern kräver att vi ställer till alla arrangörsländer.
De övriga 450 personerna i kongresshallen som inte buade, satt helt knäpptysta, ja inte riktigt, för det internationella fäktförbundets egyptiske vice ordförande, ställde sig upp till sist och beordrade mig i skarpa ordalag att omedelbart avsluta mitt anförande. Han sade, till deltagarnas jubel, att ”idrott och politik inte hör ihop”. Men i övrigt var de som representerade världens demokratier helt tysta.
Jag valde att inte vika ner mig och fullföljde mitt anförande, men VM tilldelades likväl Saudiarabien med en överväldigande majoritet av rösterna. I kaffepausen som följde betraktades jag som en spetälsk och fick mest stå för mig själv - att ”fjärmas” från gruppen blev det första straffet för min olydnad och på hemmaplan ser det inte bättre ut – på grund av ställningstagandet anses inte vi från svenska fäktförbundet som valbara till styrelsen för sveriges olympiska kommitte för att det skulle kunna minska de svenska chanserna att få arrangera OS 2030 – vi är satta på isflaket.
Civilkurage kan se ut som djärvhet men är väl egentligen bara konsekvensen av att man som person tror sig begripa hur saker funkar:
Håller vi inte ihop det hela; i organisationen, företaget eller familjen så faller det isär
– hela ordet ”sam-hälle” bygger ju på det som ”håller samman”, kittet
Saknas det kittet blir bygget svagt’.
Jag möter dessa situationer regelbundet i de företag och organisationer som jag fått ansvar att transformera;
• Det kan vara företaget där kunder, chefer eller ägare kräver att bli behandlade i strid mot regler och lagar och där de anställda inte vågar göra det rätta av rädsla att tappa sin position.
• Idrottsklubben som låter stjärntränaren hållas trots att denne bryter mot idrottens värdegrund, ibland med tragiska konsekvenser för unga idrottare som följd.
• Jag ser det även på det personliga planet; som förälder till en ung elitidrottare, där tränarna och föräldrakollektivet uteslutande fokuserar på kortsiktiga resultat med budskapet att presterar du inte resultatmässigt här och nu är du utanför, vilket leder till att många unga lämnar idrotten i förtid.
Det ensidiga fokuset på kortsiktiga resultat, att få jobbet gjort kosta vad det kosta vill, att behålla sin makt och position även om man måste dagtinga med sitt samvete, ligger nära till hands och kan upplevas som legitimt, när det de facto skadar det sammanhållande kittet i grunden.
Civilkurage för mig kräver därför både att vi står upp för våra värderingar för att bryta dessa osunda, kortsiktiga mönster, och att vi får med oss andra på tåget – att vi skapar en gemenskap runt det riktiga. Båda delarna är lika nödvändiga.
Vi kan uppmuntra till civilkurage genom att tala i moraliska termer – människor ”bör” visa civilkurage, men man har sannolikt större framgång om man tar sig an det i övertygelse om att det stärker helheten.
Många minns fortfarande den gamla slagdängan från 60-talet som familjen Åman sjöng i Hylands hörna: ” Ge mig fyra minuter och 20 ampere, ska ni se att jag är inom kort populär.”
Incidenten på fäktkongressen i Lausanne med dess efterspel har uppenbarligen uppmuntrat många, inte minst i Sverige – och för det är jag glad och tacksam – men jag vill inte att den händelsen ska bli en ”Åman-grej” – ett tomtebloss som flammar upp och dör lika fort – jag vill att talet ska betyda mer än så – att det ger en aha-upplevelse som hänger i och en påminnelse av vilka värderingar vi de facto står för – vi som lärt oss att det där med att ha hjärta för det gemensamma i övertygelsen om att det - är det enda som håller i längden.
Inte bara för att det låter rätt, utan även för att det paradoxalt nog leder oss snabbare till våra mål.