Gode herrar och svenske män!
Det är i ett betydelsefullt ögonblick som Jag nu höjer Min röst i denna rikssal.
Den år 1814 stiftade förening emellan den skandinaviska halföns båda under föregående århundraden söndrade folk är brusten, och Sveriges Riksdag har genom sitt den 16 denna månad fattade beslut godkänt Mitt förslag om dess upplösning.
I sanning icke utan djup smärta ser Jag den forna skilsmässan emellan dessa tvenne stambesläktade folk återinträda samt de olägenheter och faror, hvilka under ett nära sekelgammalt förbund tycktes vara för alltid aflägsnade, möjligen ånyo väckas till lif. Jag vill dock ej undertrycka den förhoppning, att, oaktadt den politiska föreningen tyvärr icke längre består, en varaktig fred emellan Sveriges och Norges folk likväl måtte kunna bevaras för framtiden till bägges trygghet och lycka, och Jag är förvissad, att en god grund härtill blifvit lagd genom de överenskommelser med Norge, hvilka I nu, på Mitt förlag, hafven godkänt.
I denna stund må Jag icke utan djup rörelse högt uttala Min varma och innerliga tack för all den trohet, all den tillgifvenhet, som Sveriges ädla folk bevisat Mig under den för Mig så smärtsamt profvande tid, som förflutit sedan den 7 juni detta år. Minnet däraf skall Jag icke blott allt intill min lefnads sista stund i hjärtat bevara, utan det skall äfven ständigt mana Mig att använda de krafter, hvilka ännu i Min höga ålder kunna återstå Mig, till det lands och det folks bästa, som bevisat Mig en sådan trohet och kärlek.
Jag förklarar härmed detta urtima riksmöte afslutadt och förblifver Eder, gode herrar och svenske män, med all konungslig nåd och ynnest städse välbevågen.
Det är i ett betydelsefullt ögonblick som Jag nu höjer Min röst i denna rikssal.
Den år 1814 stiftade förening emellan den skandinaviska halföns båda under föregående århundraden söndrade folk är brusten, och Sveriges Riksdag har genom sitt den 16 denna månad fattade beslut godkänt Mitt förslag om dess upplösning.
I sanning icke utan djup smärta ser Jag den forna skilsmässan emellan dessa tvenne stambesläktade folk återinträda samt de olägenheter och faror, hvilka under ett nära sekelgammalt förbund tycktes vara för alltid aflägsnade, möjligen ånyo väckas till lif. Jag vill dock ej undertrycka den förhoppning, att, oaktadt den politiska föreningen tyvärr icke längre består, en varaktig fred emellan Sveriges och Norges folk likväl måtte kunna bevaras för framtiden till bägges trygghet och lycka, och Jag är förvissad, att en god grund härtill blifvit lagd genom de överenskommelser med Norge, hvilka I nu, på Mitt förlag, hafven godkänt.
I denna stund må Jag icke utan djup rörelse högt uttala Min varma och innerliga tack för all den trohet, all den tillgifvenhet, som Sveriges ädla folk bevisat Mig under den för Mig så smärtsamt profvande tid, som förflutit sedan den 7 juni detta år. Minnet däraf skall Jag icke blott allt intill min lefnads sista stund i hjärtat bevara, utan det skall äfven ständigt mana Mig att använda de krafter, hvilka ännu i Min höga ålder kunna återstå Mig, till det lands och det folks bästa, som bevisat Mig en sådan trohet och kärlek.
Jag förklarar härmed detta urtima riksmöte afslutadt och förblifver Eder, gode herrar och svenske män, med all konungslig nåd och ynnest städse välbevågen.