Vid ett årsskifte så upplever många en känsla av vemod, med tanke på det som aldrig mer återkommer. För andra är det ett ögonblick av förväntan inför möjligheten att erövra det nya. Andra åter känner oro inför en förändring som innebär ovisshet och kanske försämring. Alla dessa stämningar är var för sig förklarliga.
Någon sa häromdagen att vi lever i det stora uppbrottets tid. Sen förra nyårsafton är det flera hundratusen svenskar som har flyttat till en ny bostadsort – så stor var flyttningen i fjol. Under året så är det mer än en halv miljon svenskar som har bytt arbete och kanske yrke, och för dem är det en stor förändring. Det är mer än sextiotusen människor som firar sin allra första nyårsafton i Sverige. Det är alla de invandrare som har kommit till oss under året. Och samtidigt så sker det ett uppbrott också från gamla vanor och sedvänjor. Ett sökande efter nya hållpunkter och en ny gemenskap i modern tid. Man kan kalla det här för framstegets melodi. Vi vet att den rastlösa teknisk utvecklingen, den djärva satsningen på ekonomiskt framåtskridande och bättre utbildning är en förutsättning för ljusare levnadsvillkor och sociala framsteg. Men det sker sannerligen inte utan problem, utan ett pris: hård rationalisering, påfrestningar av olika slag, och mitt i allt det nya så lever samtidigt så mycket av det gamla samhället i dålig mening ännu kvar – slitna arbetsmiljöer, ekonomisk knapphet i många hem, en frusenhet i relationerna mellan människor.
Nu går vi in i ett nytt decennium med större möjligheter än någonsin förr, om vi kan ta tillvara våra stora produktiva tillgångar och om vi kan utnyttja den grund som ett internationellt sett välordnat samhälle innebär. Men, vi ska ha klart för oss: ett framåtskridande som föder otrygghet, som skapar sociala problem, som glömmer att det är i vardagen som tryggheten ska bli verklighet, det vinner inte människornas förtroende. Då kommer det att längta tillbaka bort från uppbrottet. Ska vi kunna lösa sjuttiotalets problem, så måste det finnas en grundläggande demokratisk samhörighet hos medborgarna i Sverige. Och den samhörigheten förutsätter i sin tur att det inte växer upp klyftor mellan medborgarna. Rättesnöret måste vara den största delen av framstegen till dem som i sin vardag har störst behov därav.
Min nyårsönskan är ett samhälle med en valfrihet utan orättvisor. Med en utjämning som gör människorna fria. Och då har jag ändå inte talat om de stora och lockande framtidsuppgifter i medmänsklighet som väntar på det internationella fältet. Men för att låna en bild ur filmen om Harry Munter, som hade premiär häromdagen: vi kan inte göra mycket åt de stora frågorna ute i världen om vi inte förmår lösa de problem som rör vår granne, vår bygd och vårt eget land.
Gott nytt år.
Någon sa häromdagen att vi lever i det stora uppbrottets tid. Sen förra nyårsafton är det flera hundratusen svenskar som har flyttat till en ny bostadsort – så stor var flyttningen i fjol. Under året så är det mer än en halv miljon svenskar som har bytt arbete och kanske yrke, och för dem är det en stor förändring. Det är mer än sextiotusen människor som firar sin allra första nyårsafton i Sverige. Det är alla de invandrare som har kommit till oss under året. Och samtidigt så sker det ett uppbrott också från gamla vanor och sedvänjor. Ett sökande efter nya hållpunkter och en ny gemenskap i modern tid. Man kan kalla det här för framstegets melodi. Vi vet att den rastlösa teknisk utvecklingen, den djärva satsningen på ekonomiskt framåtskridande och bättre utbildning är en förutsättning för ljusare levnadsvillkor och sociala framsteg. Men det sker sannerligen inte utan problem, utan ett pris: hård rationalisering, påfrestningar av olika slag, och mitt i allt det nya så lever samtidigt så mycket av det gamla samhället i dålig mening ännu kvar – slitna arbetsmiljöer, ekonomisk knapphet i många hem, en frusenhet i relationerna mellan människor.
Nu går vi in i ett nytt decennium med större möjligheter än någonsin förr, om vi kan ta tillvara våra stora produktiva tillgångar och om vi kan utnyttja den grund som ett internationellt sett välordnat samhälle innebär. Men, vi ska ha klart för oss: ett framåtskridande som föder otrygghet, som skapar sociala problem, som glömmer att det är i vardagen som tryggheten ska bli verklighet, det vinner inte människornas förtroende. Då kommer det att längta tillbaka bort från uppbrottet. Ska vi kunna lösa sjuttiotalets problem, så måste det finnas en grundläggande demokratisk samhörighet hos medborgarna i Sverige. Och den samhörigheten förutsätter i sin tur att det inte växer upp klyftor mellan medborgarna. Rättesnöret måste vara den största delen av framstegen till dem som i sin vardag har störst behov därav.
Min nyårsönskan är ett samhälle med en valfrihet utan orättvisor. Med en utjämning som gör människorna fria. Och då har jag ändå inte talat om de stora och lockande framtidsuppgifter i medmänsklighet som väntar på det internationella fältet. Men för att låna en bild ur filmen om Harry Munter, som hade premiär häromdagen: vi kan inte göra mycket åt de stora frågorna ute i världen om vi inte förmår lösa de problem som rör vår granne, vår bygd och vårt eget land.
Gott nytt år.