Ärade åhörare.
Jag heter alltså Mikael Jansson och är ordförande för Sverigedemokraterna, det nationella alternativet i svensk politik. Vi står på randen till en tid av oro och försakan. Varför då? Vems fel är det? Ingvar Karlsson, Göran Persson, Mona Sahlin och allt vad de vill heta. Idag säger de att det är nödvändigt att spara. Men vad sa de ett år före valet 1994? Våra förstörda statsfinanser, vår sargade infrastruktur och vår förlorade homogenitet, allt är följden av ett marxistiskt experiment. Kommunister och socialister, deras skuld ligger i dagen. De har förstört länder och de har ruinerat folk. Svenska socialdemokrater ska inte svamla om sitt ansvar, deras mål var att förverkliga marxismen i Sverige. Kommunisterna är utbrytare ur socialdemokratin. När det ryska socialdemokratiska partiet hade kongress i Bryssel och London 1903, splittrades de i mensjeviker under ledning av Trotskij och bolsjeviker under ledning av Lenin. Bolsjevikerna tog sedan makten i Ryssland som bekant. Moskva och Peking-socialismen hade världsherravälde som mål och hade Moskva och Peking blivit sams så hade vi aldrig kunnat hålla emot. I Sverige fick mensjevikerna fotfäste och slutligen makten.
Vi minns ändå Branting, Hansson och Erlander. De gamla socialdemokratiska ledarna, med en stor känsla av harmoni. Svenskheten är en ädel brygd, inte ens marxismen i form av mensjeviker kunde hur som helst bli [ohörbart] i Sverige. Även om Marx utgjorde det viktigaste läromedlet vid de socialdemokratiska utbildningsanstalterna så flöd det tillräckligt med vikinga- och karolinerblod i ådrorna på de gamla socialdemokraterna. Socialismens värsta avarter besparades Sverige. I själva verket så var seklet 1870 - 1970 mycket lyckosamt. Vår välfärd stegrades enormt, skattetrycket var resonligt och svenskarna kände tillförsikt. Med 1970-talets socialdemokrater kom experimentet och nedtoningen av den gamla hederliga pliktkänslan. Den moderna politikern skapades, och med honom det moderna politikerföraktet. Sverige började sin vandring mot moralisk upplösning och produktiv stagnation.
Fagra löften skymde den insikten på 70 och 80-talet. Men nu på 90-talet är det helt uppenbart, vi är på fel väg och skutan måste vändas innan det är för sent. Statsskulden ligger på 1300 miljarder och statsbudgeten går inte alls ihop trots att exportindustrin går på högvarv. Göran Persson: Han grundar sina förhoppningar om en statsfinansiell förbättring på att BNP ska växa med 2% per år reelt. Vem ska stå då för BNP tillväxten? Ska kommunerna med sina sparprogram göra det? Ska landstingen som avfärdar personal göra det? Ska statliga verk och myndigheter göra det? Eller ska svenskarna själva stå för tillväxten ur sina hushållsbudgetar i en tid då offentliga transfereringssystem vattnas ur? Även om det privata näringslivet får en utdragen högkonjunktur, vilket vi verkligen får hoppas, kvarstår frågan. Hur tror Göran Persson att en nation som lånar till offentlig drift ska kunna få positiv BNP utveckling i en tid av drastiska nedskärningar?
Vi Sverigedemokrater menar också att det är nödvändigt att spara i det läge som har uppkommit. Bedrägeriet är inte att det läggs sparprogram nu. Bedrägeriet är att svenskarna lurats till att ge bort hundratals miljarder i verkningslös u-hjälp. Bedrägeriet är att svenskar lurats till att betala 40 - 60 miljarder per år för asylinvandringens totalkostnader. Det är ett bedrägeri därför att de enorma utgifterna finansieras med råg. Socialdemokraterna skröt om att Sverige är ett rikt land! Och visst var vi rika, men dagens unga ska för sota för det socialdemokratiska fiaskot.
Idag när Sverige är svagt och vår framtid är oviss har vi allt mindre att erbjuda det internationella utbytet. Hade vi istället fört en nationellt ansvarsmässig politik hade vi varit ett mönsterland idag. Den enda varaktiga u-hjälpen är den som mönsterländer skänker världen i form av utbildningar, samhällsscheman och andra impulser.