En gång cyklade jag mot rött vid Slussen, och polisen såg mig – jag fick 800 kr i böter. Ja, det var lite förargligt. Jag ringde till min mamma och berättade, och mamma bara fnös: ”Cykla mot rött, vad ska det vara. Till och med när du är kriminell är du en tönt,” sa hon. ”Råna en bank vet ja.”
Så är det med mammor från Finland. De är starka.
Men sedan slog cancern sina klor i mamma. Vid midsommar hade hon ont i knäet. Hon trodde hon skulle få en knäoperation. Men det visade sig vara metastaser från lungorna. Och med vår familjs vanliga brist på sans och vett så hade hon fått både lungcancer och benmärgscancer samtidigt.
Nu är hon inte alls stark längre. Det har gått väldigt fort; kroppen har brutits ner, och döden står liksom som en evig skugga bakom henne och hennes dagar. Men ögonen är pigga, och hennes vilja är helt obruten. Hon kämpar på.
Hon sa lite självgott häromdagen att: ”Nu är jag större än Jesus, för han återuppstod bara en gång.”
I slutänden kommer mamma att förlora kampen mot cancern. För forskningen är inte där ännu, och fast vi är vuxna, känns det så fruktansvärt smärtsamt, både för mina syskon och mig, att vi ska förlora någon som vi älskar enormt mycket till cancer.
Och jag tänker att måtte den dagen komma då ingen av oss behöver förlora en mamma eller en pappa eller ett syskon eller en vän eller en partner – eller gud förbjude, ett barn – till just cancer.
Vi kan påskynda den dagen, vara med och stödja Cancerfondens arbete. Och mamma, om du ser det här: gå och lägg dig, gamla människa, och så vaknar vi i morgon och fortsätter ta en dag i taget.
Så hoppas vi på ännu en dag och sen – ännu en.
Så är det med mammor från Finland. De är starka.
Men sedan slog cancern sina klor i mamma. Vid midsommar hade hon ont i knäet. Hon trodde hon skulle få en knäoperation. Men det visade sig vara metastaser från lungorna. Och med vår familjs vanliga brist på sans och vett så hade hon fått både lungcancer och benmärgscancer samtidigt.
Nu är hon inte alls stark längre. Det har gått väldigt fort; kroppen har brutits ner, och döden står liksom som en evig skugga bakom henne och hennes dagar. Men ögonen är pigga, och hennes vilja är helt obruten. Hon kämpar på.
Hon sa lite självgott häromdagen att: ”Nu är jag större än Jesus, för han återuppstod bara en gång.”
I slutänden kommer mamma att förlora kampen mot cancern. För forskningen är inte där ännu, och fast vi är vuxna, känns det så fruktansvärt smärtsamt, både för mina syskon och mig, att vi ska förlora någon som vi älskar enormt mycket till cancer.
Och jag tänker att måtte den dagen komma då ingen av oss behöver förlora en mamma eller en pappa eller ett syskon eller en vän eller en partner – eller gud förbjude, ett barn – till just cancer.
Vi kan påskynda den dagen, vara med och stödja Cancerfondens arbete. Och mamma, om du ser det här: gå och lägg dig, gamla människa, och så vaknar vi i morgon och fortsätter ta en dag i taget.
Så hoppas vi på ännu en dag och sen – ännu en.