_pa%CC%8A_Sveriges_ambassad_i_Ko%CC%88penhamn_(52761511487)_(cropped).jpg)
Ers majestät, Ers kungliga höghet,
Excellenser,
Kära veteraner och anhöriga,
Att vara veteran innebär att man har gjort någonting som är bestående. En insats lever kvar. På de platser ni verkat. För de människor som hjälpts. Men också i er som genomfört den. I er veteraner.
Jag är tacksam över att vi har veterandagen. Det är en dag för att minnas, och för att påminnas. Vi minns, hedrar och tackar alla er som deltar, eller har deltagit, i militära eller civila insatser runt om i världen. Vi hedrar också de som betalat det yttersta priset för sina insatser.
När jag tänker på er veteraner finns det några särskilda ord som kommer till mig. Det är ansvar. Vi påminns, inte minst så som världen ser ut nu, om att fred och frihet inte är gratis. Det är värden som måste vinnas om och om igen. Sverige har en lång och stolt tradition av att delta i internationella insatser. De utgör en integrerad och viktig del av vår samlade utrikes- och säkerhetspolitik. Mångfalden i de förmågor som vårt land kan bidra med, både militärt och civilt, är känd och respekterad i stora delar av världen.
Som ett litet land har vi tagit ansvar på platser där freden och friheten har behövt vår hjälp. Genom era insatser har vi visat vår övertygelse om att rätten att leva i fred och frihet gäller alla människor i världen.
Ett annat ord är mod. Att lämna sitt hem, sin familj, sin trygga plats, för att göra en insats med de risker som det innebär – det är modigt. När vi pratar om utlandstjänstgöring tänker vi ofta på fysiska risker, vi pratar om faror och fysiska sår, men jag vill också prata om de sår som inte syns. Några gånger i livet har jag haft förmånen att jobba nära veteraner. Jag har hört otroliga berättelser, och själv tänkt på vilken stolthet en insats måsta lämna en med. Men jag har också förstått att det ibland finns minnen från sådant som inte kan berättas, ibland smärtsamma minnen.
Det är många av er som bär på de såren. Lika verkliga som de som finns utanpå, och ibland svårare att läka. De är en påminnelse om att ni under en tid burit på betydligt mer än en människa ska behöva göra.
Ett sista ord är uppoffring. Att göra en insats är att göra något bortanför sig själv. Det påverkar inte bara den som gör insatsen, utan också de som blir kvar hemma. I dag hedrar vi därför också er anhöriga. Ni som får vardagen att gå ihop när en älskad närstående är på insats. Ni som har varit oroliga och saknat. Som stöttat både under och efter en viktig insats. Veteranernas insatser hade i många fall inte varit möjliga utan er. Tack.
***
I dag uppmärksammas särskilt insatser från 1948 till 2000. 1948 deltog vi i vår första FN-insats. Den tillkom tack vare Folke Bernadottes arbete, för att övervaka vapenvilan mellan Israel och dess grannländer. Mer än 75 år senare ser vi hur ännu ett krig rasar i regionen, som det gjort så många gånger förr. Det kan kännas hopplöst och nattsvart. Men det betyder inte att vi ska ge upp. Varje insats för fred är viktig.
En av de största svenska insatserna var i Afghanistan. Där gjorde många svenskar heroiska insatser under 20 år. Vi ser nu hur tiden har rullats tillbaka och förtrycket brett ut sig. Där vi trodde att fröna grodde och våren var på väg, har mörkret åter sänkt sig.
Men vid ett köksbord i Kabul sitter en mamma och lär sin dotter att läsa. Dottern får inte gå i skolan. Utanför hemmet får hon inte sjunga. I dagens Afghanistan har djur fler rättigheter än hon.
Men under 20 år fick hennes mamma uppleva det som flickan nu bara kan drömma om. På de åren halverades barnadödligheten och mödradödligheten. Miljontals barn fick gå i skolan. Tack vare er veteraner.
Vi önskar alla att livet vore annorlunda i Kabul, och på så många andra ställen runt om i världen där svenskar gjort insatser. Men det ni gjorde var inte förgäves. Det lever vidare även i nya generationer. I Afrika, Asien, Nord- och Sydamerika, och i Europa.
Även om världen kan kännas mörk, och att det ibland känns hopplöst, har ni gjort skillnad. Era insatser har betytt något för många. Era insatser har betytt mycket för oss. Ert ansvar, ert mod, era uppoffringar.
Ni har skänkt hopp där hopp behövts. Det ni bidragit med är bestående. Era insatser lever vidare.
Tack!
Excellenser,
Kära veteraner och anhöriga,
Att vara veteran innebär att man har gjort någonting som är bestående. En insats lever kvar. På de platser ni verkat. För de människor som hjälpts. Men också i er som genomfört den. I er veteraner.
Jag är tacksam över att vi har veterandagen. Det är en dag för att minnas, och för att påminnas. Vi minns, hedrar och tackar alla er som deltar, eller har deltagit, i militära eller civila insatser runt om i världen. Vi hedrar också de som betalat det yttersta priset för sina insatser.
När jag tänker på er veteraner finns det några särskilda ord som kommer till mig. Det är ansvar. Vi påminns, inte minst så som världen ser ut nu, om att fred och frihet inte är gratis. Det är värden som måste vinnas om och om igen. Sverige har en lång och stolt tradition av att delta i internationella insatser. De utgör en integrerad och viktig del av vår samlade utrikes- och säkerhetspolitik. Mångfalden i de förmågor som vårt land kan bidra med, både militärt och civilt, är känd och respekterad i stora delar av världen.
Som ett litet land har vi tagit ansvar på platser där freden och friheten har behövt vår hjälp. Genom era insatser har vi visat vår övertygelse om att rätten att leva i fred och frihet gäller alla människor i världen.
Ett annat ord är mod. Att lämna sitt hem, sin familj, sin trygga plats, för att göra en insats med de risker som det innebär – det är modigt. När vi pratar om utlandstjänstgöring tänker vi ofta på fysiska risker, vi pratar om faror och fysiska sår, men jag vill också prata om de sår som inte syns. Några gånger i livet har jag haft förmånen att jobba nära veteraner. Jag har hört otroliga berättelser, och själv tänkt på vilken stolthet en insats måsta lämna en med. Men jag har också förstått att det ibland finns minnen från sådant som inte kan berättas, ibland smärtsamma minnen.
Det är många av er som bär på de såren. Lika verkliga som de som finns utanpå, och ibland svårare att läka. De är en påminnelse om att ni under en tid burit på betydligt mer än en människa ska behöva göra.
Ett sista ord är uppoffring. Att göra en insats är att göra något bortanför sig själv. Det påverkar inte bara den som gör insatsen, utan också de som blir kvar hemma. I dag hedrar vi därför också er anhöriga. Ni som får vardagen att gå ihop när en älskad närstående är på insats. Ni som har varit oroliga och saknat. Som stöttat både under och efter en viktig insats. Veteranernas insatser hade i många fall inte varit möjliga utan er. Tack.
***
I dag uppmärksammas särskilt insatser från 1948 till 2000. 1948 deltog vi i vår första FN-insats. Den tillkom tack vare Folke Bernadottes arbete, för att övervaka vapenvilan mellan Israel och dess grannländer. Mer än 75 år senare ser vi hur ännu ett krig rasar i regionen, som det gjort så många gånger förr. Det kan kännas hopplöst och nattsvart. Men det betyder inte att vi ska ge upp. Varje insats för fred är viktig.
En av de största svenska insatserna var i Afghanistan. Där gjorde många svenskar heroiska insatser under 20 år. Vi ser nu hur tiden har rullats tillbaka och förtrycket brett ut sig. Där vi trodde att fröna grodde och våren var på väg, har mörkret åter sänkt sig.
Men vid ett köksbord i Kabul sitter en mamma och lär sin dotter att läsa. Dottern får inte gå i skolan. Utanför hemmet får hon inte sjunga. I dagens Afghanistan har djur fler rättigheter än hon.
Men under 20 år fick hennes mamma uppleva det som flickan nu bara kan drömma om. På de åren halverades barnadödligheten och mödradödligheten. Miljontals barn fick gå i skolan. Tack vare er veteraner.
Vi önskar alla att livet vore annorlunda i Kabul, och på så många andra ställen runt om i världen där svenskar gjort insatser. Men det ni gjorde var inte förgäves. Det lever vidare även i nya generationer. I Afrika, Asien, Nord- och Sydamerika, och i Europa.
Även om världen kan kännas mörk, och att det ibland känns hopplöst, har ni gjort skillnad. Era insatser har betytt något för många. Era insatser har betytt mycket för oss. Ert ansvar, ert mod, era uppoffringar.
Ni har skänkt hopp där hopp behövts. Det ni bidragit med är bestående. Era insatser lever vidare.
Tack!